Det här var bland det roligaste jag sett i alla fall. Vi har ju som alla (hm) vet två kattungar, Ull och Frej, en gammal katta, Nikita, och en hund, Ginny, border collie och duktig vallhund.

Alltnog, jag vet inte varför men katten Ull har alltid dragits till Ginny - kanske känner han ett släktskap eftersom båda är svartvita? Häromveckan när jag hämtade påskris i skogen hängde båda två med och Ull jagade glatt Ginny ner till gården igen.

Idag tog jag Ginny på det som jag tänkte skulle vara en lite längre promenad. Satte på henne kopplet och gick bortåt vägen. Jag upptäcker plötsligt att katten springer med, i diket bredvid oss. Jag tar av över den övre lägdan och in i skogen. Katten följer med....

Blir han inte trött? Osäker? Långt hemifrån? Nej, men matte och Ginny är ju med!

Skogsvägen visar sig vara ganska snöig fortfarande och vi vänder ner igen. Går över vägen, katten hänger med, går in på nästa lägda, katten hänger med men nu jamar han "vänta på mig"....men så får han fart och är snart ikapp hunden. Jag travar på i vanlig takt, spänt medveten om katten men tänker att det får bli som det blir. 

Så kommer vi till det vi kallar "njutplatsen" - ett ställe där man sitter skyddat i lä och grönska (när den tiden kommer) och bara njuter av våren och vädret och livet i största allmänhet. Katten är förstås med och vill också mysa lite. Som synes -    spinnandet syns inte, men det hördes!

Efter att ha suttit och njutit en stund (nåja, med en kravlande hund och en klättrande katt) vände vi och gick hemöver. På stora lägdan hade Ull lite svårt att hänga med men Ginny stannade snällt och väntade. Sista biten på vägen går Ginny snällt i koppel på min vänstra sida - och Ull travar på i god ordning på min högra! Det måste ha varit en syn!

Väl hemma hann vi inte mer än in på gården förrän Ull la sig pladask ner. Det blev nog en ordentlig promenad för en liten katt som inte fyllt ett år än!