Norra Berget i Sundsvall tycks på många sätt vara mitt eget berg. 

När jag var riktigt liten bodde vi vid foten av berget och ofta fick jag följa med pappa på vandringar upp mot berget. Jag satt på hans axlar när vi gick direkt upp i skogen bakom huset och vidare på branta, vindlande stigar. Det var snårigt och tätt med ormbunkar och jag trodde det bodde ormar där. Därav namnet, vad annars? Och det var bäst att sitta på pappas axlar. 

Senare firades midsommar där...vid storhässjan och en himmelens massa folk.

Av och till under tonåren tog vi oss upp och fikade, vi tog varsin kaffe eller te och delade på brödportioner. En brödportion bestod ofta av en bulle, en sockerkaksbit och två - tre småkakor. Lagom för två...eller tre. Jag kommer ihåg en av pojkarna i gänget som var så sugen på fika att han sträckte sig upp mot brödfatet innan servitrisen hunnit ställa ner det och det roliga var att hon snabbt ryckte det tillbaka med en arg blick på grabben som generat tittade ner, allt under vårt råa gapflabb.....

Nu är den pojken borta, och fikastugan är numera restaurang. Och vart får man brödportioner numera?

Några år senare var vi i den mellanålder där man inte bodde ensam och sällan hade föräldrafritt men ändå ville festa på några mellanöl innan krogbesök. Vad passade bättre då än Norra Berget? Ett ledarämne i vårt gäng (numera rektor, hm, säger inte var) hittade en olåst loftbod på krönet, vid fornkyrkan och Bredsjöstugan....Där satt vi, tände ljus och drack öl. Vi gick ut och kissade och rökte och nämnde ledare var enormt noga med att vi släckte alla ljus och städade efter oss. Han tog nog på sig det ansvaret eftersom det var han som hittat stället. Men vi måste ha skött oss bra, eftersom vi aldrig fick några efterräkningar. Och loftboden står kvar, men är numera låst.

Numera vet jag att loftboden är den enda i sitt slag som finns kvar, i alla fall här i krokarna. Tänk om vi bränt ner den!

När barnen var små var Norra ett givet utflyktsmål, min son älskade "peng-båtarna" vid vandrarhemmet (små båtar som gled runt på en liten damm om man stoppade en peng i dem...tvåkrona? Femkrona? Kommer inte ihåg...) Djuren, som fanns där då, myskoxar, höglandsboskap och annat exotiskt som höns och får....

Nån gång vid millenieskiftet startade ett projekt att utveckla Norra Berget vilket lyckades över förväntan - begreppet Sundsvalls Stadspark myntades och lever ännu kvar. Lekparken fräschades upp, Berget levde upp och det var verksamhet överallt i de små grå husen.

Några år där bodde vi i Granloholm, alldeles bakom berget och med bekvämt avstånd. Jag har gått de flesta stigar från alla håll åt alla håll, jag har letat fornlämningar och hittat gravrösen. Jag har legat i skogen och känt min kropp och själ sakta läkas från utbrändhet och stress. Jag har cyklat och vandrat och burit fika och umgåtts med vänner. Jag har varit med om vårdagjämningsceremoni i sann keltisk anda och jag har stått och kulat från nocken på Bure. Jag har suttit i min bil vid grusfickan och tittat på fullmånen och gråtit. Jag har suttit i nån annans bil på samma plats och hånglat. 

2006 fick jag chansen att jobba däruppe på Berget under uppsägningstiden från Sundsvalls Kommun sedan Försäkringskassan förbjudit mig att arbeta i barngrupp. Jag var då i hantverksbutiken i den gamla vinfabriken från "väst på stan". Under sommaren 2007 var jag på fäbodvallen och lockade getter och kor och kärnade smör och ystade ost. 

Efter några år i träda är jag nu tillbaka på Berget igen - under förra sommaren som arbetsträning och i år som - ja, i första hand praktik med fortsättning i projekt förhoppningsvis. 

Vad är det med det där Berget? Är det möjligheten att tidiga morgnar skymta Skvadern i dimman? Är det vittra på fäbodvallen som trollbundit mig? Är det samernas gamla renbete som drar mig dit? Sen 4 års ålder har jag mer eller mindre alltid kommit tillbaka - och jag trivs där. Tror ni mig inte så titta på mitt ansiktsuttryck på den här bilden!

http://www.norraberget.se/