Högkänsliga pejlar in vågor i luften 

heter en artikel i SvD i dag. Funderar på hur det var förr? Vad gjorde man då? Bet ihop och jobbade på i skola och arbete. Är det vi som kraschat nu? Var det vi som gick i hjälpklass eller obs-klass? Eller har tempot i samhället skruvats upp så till den milda grad att vi blir mer mottagliga? Det är ju intryck överallt!

Hur många ADHD-ungar är oförstådda HSP-are? Deprimerade? Borderline? 

Bokstäver hit och bokstäver dit.....jag gjorde testet och fick alla rätt - eller alla fel beroende på hur man ser det. Jag är HSP - högkänslig. På gott och ont......

Det är dyrt att vara fattig. Den fattige kan aldrig storhandla, den fattige får gå på macken och köpa minsta förpackningen av smör och bröd. Den fattige har ingen sked när det regnar manna, den fattige har inga åror när det regnar överhuvudtaget.

Det snackas om barnfattigdom nu. Det förvånar mig inte. Effekterna av de sorgerliga borgerligas polititk visar sig nu. Utfösäkring och arbetslöshet och indragna bidrag bidrar till att barn inte kan åka med på utflykter, barn kan inte köpa glasögon, barn kan inte ha matsäck med, barn kan inte bidra till klasskassan. 

Jag kan berätta om hur det är att vara utan pengar. Fattig har jag aldrig varit, jag har alltid haft nån form av inkomst, jag har inte behövt sociala ännu.....men.....

Föreställ er känslan när barnbidraget ramlar in och man kan köpa färskt bröd, grönsaker och frukt! Att frossa i en mjuk macka med ost! Att få äta en apelsin efterpå.....Det är lyx förstår ni, inte Thailandsresor och skidsemestrar. 

Been there, done that.....snålat och vänt på varje slant. Handlat på bensinkortet i slutet av månaden....och allt blir bara dyrare då. Små förpackningar, inget urval och ränta på det. Lyxfälla? Vadå för lyx?

Jag är glad att mina barn är vuxna nu och klarar sig själva. Jag är glad att jag har en sambo och att vi kan dela på eländet - har inte han så har jag och tvärtom.

Men tro mig, jag vet hur det känns...jag vet hur det är ....och så ska det inte få vara! Inte för de som sköter sig och inte för barn! 

Det är emot min livsfilosofi att önska någon olycka, jag kan bara hoppas att den gudomliga rättvisan fungerar och att många kommer att bli väldigt förvånade när de kommer över på andra sidan!

Hoppsan - jag hade fel.....men det fattar de väl inte då heller! Instant Karma's gonna get you....gonna knock you off your feet.....

Kanske på väg mot nåt bättre?  

Norra Berget i Sundsvall tycks på många sätt vara mitt eget berg. 

När jag var riktigt liten bodde vi vid foten av berget och ofta fick jag följa med pappa på vandringar upp mot berget. Jag satt på hans axlar när vi gick direkt upp i skogen bakom huset och vidare på branta, vindlande stigar. Det var snårigt och tätt med ormbunkar och jag trodde det bodde ormar där. Därav namnet, vad annars? Och det var bäst att sitta på pappas axlar. 

Senare firades midsommar där...vid storhässjan och en himmelens massa folk.

Av och till under tonåren tog vi oss upp och fikade, vi tog varsin kaffe eller te och delade på brödportioner. En brödportion bestod ofta av en bulle, en sockerkaksbit och två - tre småkakor. Lagom för två...eller tre. Jag kommer ihåg en av pojkarna i gänget som var så sugen på fika att han sträckte sig upp mot brödfatet innan servitrisen hunnit ställa ner det och det roliga var att hon snabbt ryckte det tillbaka med en arg blick på grabben som generat tittade ner, allt under vårt råa gapflabb.....

Nu är den pojken borta, och fikastugan är numera restaurang. Och vart får man brödportioner numera?

Några år senare var vi i den mellanålder där man inte bodde ensam och sällan hade föräldrafritt men ändå ville festa på några mellanöl innan krogbesök. Vad passade bättre då än Norra Berget? Ett ledarämne i vårt gäng (numera rektor, hm, säger inte var) hittade en olåst loftbod på krönet, vid fornkyrkan och Bredsjöstugan....Där satt vi, tände ljus och drack öl. Vi gick ut och kissade och rökte och nämnde ledare var enormt noga med att vi släckte alla ljus och städade efter oss. Han tog nog på sig det ansvaret eftersom det var han som hittat stället. Men vi måste ha skött oss bra, eftersom vi aldrig fick några efterräkningar. Och loftboden står kvar, men är numera låst.

Numera vet jag att loftboden är den enda i sitt slag som finns kvar, i alla fall här i krokarna. Tänk om vi bränt ner den!

När barnen var små var Norra ett givet utflyktsmål, min son älskade "peng-båtarna" vid vandrarhemmet (små båtar som gled runt på en liten damm om man stoppade en peng i dem...tvåkrona? Femkrona? Kommer inte ihåg...) Djuren, som fanns där då, myskoxar, höglandsboskap och annat exotiskt som höns och får....

Nån gång vid millenieskiftet startade ett projekt att utveckla Norra Berget vilket lyckades över förväntan - begreppet Sundsvalls Stadspark myntades och lever ännu kvar. Lekparken fräschades upp, Berget levde upp och det var verksamhet överallt i de små grå husen.

Några år där bodde vi i Granloholm, alldeles bakom berget och med bekvämt avstånd. Jag har gått de flesta stigar från alla håll åt alla håll, jag har letat fornlämningar och hittat gravrösen. Jag har legat i skogen och känt min kropp och själ sakta läkas från utbrändhet och stress. Jag har cyklat och vandrat och burit fika och umgåtts med vänner. Jag har varit med om vårdagjämningsceremoni i sann keltisk anda och jag har stått och kulat från nocken på Bure. Jag har suttit i min bil vid grusfickan och tittat på fullmånen och gråtit. Jag har suttit i nån annans bil på samma plats och hånglat. 

2006 fick jag chansen att jobba däruppe på Berget under uppsägningstiden från Sundsvalls Kommun sedan Försäkringskassan förbjudit mig att arbeta i barngrupp. Jag var då i hantverksbutiken i den gamla vinfabriken från "väst på stan". Under sommaren 2007 var jag på fäbodvallen och lockade getter och kor och kärnade smör och ystade ost. 

Efter några år i träda är jag nu tillbaka på Berget igen - under förra sommaren som arbetsträning och i år som - ja, i första hand praktik med fortsättning i projekt förhoppningsvis. 

Vad är det med det där Berget? Är det möjligheten att tidiga morgnar skymta Skvadern i dimman? Är det vittra på fäbodvallen som trollbundit mig? Är det samernas gamla renbete som drar mig dit? Sen 4 års ålder har jag mer eller mindre alltid kommit tillbaka - och jag trivs där. Tror ni mig inte så titta på mitt ansiktsuttryck på den här bilden!

http://www.norraberget.se/

Känsliga läsare varnas för detta inlägg som enkelt kan beskrivas som ett stycke rått kött slitet ur verkligheten. Vegetarianer göre sig icke besvär. Visste ni förresten att vegetarian är ett gammalt indianskt ord som betyder "dålig jägare"?

Som uppmärksamma läsare uppmärksammat följer jag en bloggare som kallar sig Fasching. Denna fascinerande (förlåt) bloggare har en viss förkärlek till mat och i dessa påskatider har han skrivit om lammstek och därvid också fotograferat processen.

Här hos oss tar vi det hela ett steg längre, ja, flera steg. Här föder vi nämligen upp egna lamm och vet således precis vad vi äter - jovisst, det var den där lilla söta 63:an med ena örat på sned....

Det börjar precis den här årstiden med lammning. Nej, vad dum jag är, det börjar på hösten när en enda glad bagge släpps in till ett antal brunstiga tackor för att göra sitt jobb, vilket han så gärna står till tjänst med. Tre juck och en suck, och så vidare till nästa. Som Magnus Uggla sjunger "...sen var det tack och hej, nästa tjej...Let´s go...."

Detta om detta och processen fortskrider som för alla väntande mödrar. Magen växer och man behöver äta mer och mer. Hmm....Så nu då, i mars-april börjar lammandet. Under en intensiv period av några veckor är det passning hela tiden för bonden som måste vara barnmorska, mata, halma och lära vissa lamm dia. 

Ibland dör lamm, ibland dör tackor och lammen får flaskmatas. 

En varm och vacker sommar får lammen skutta och leka på gröna ängar ...

men en mörk oktoberkväll är det dags att åka hem, och i vissa fall vidare till slakteriet i Ullånger där processen görs kort och köttet tas tillbaka till gården för styckning, försäljning, nedfrysning och även rökning.

Under sommaren grillar vi gärna och äter med ett glas rött till. Lite groteskt att grilla lamm när kompisarna står på åkern nedanför och betar. Men så är det. Här en enkel variant ...

....men i lördags blev det lammstek, fylld med chevre- och Phillaost, vitlök och färska rosmarinkvistar. Stekt i ugn på 175 grader en dryg timme. Klyftpotatis till, sallad och naturligtvis det obligatoriska rödvinet. Selvarossa är bra och så ett annat som jag glömt namnet på, förlåt svåger Roger!

Vi blev alla så tagna att vi glömde fotografera eventet och förvarades liggande under resten av kvällen. 

Lamm är enkelt, det blir tammefasiken gott hur man än gör. 

Det här var bland det roligaste jag sett i alla fall. Vi har ju som alla (hm) vet två kattungar, Ull och Frej, en gammal katta, Nikita, och en hund, Ginny, border collie och duktig vallhund.

Alltnog, jag vet inte varför men katten Ull har alltid dragits till Ginny - kanske känner han ett släktskap eftersom båda är svartvita? Häromveckan när jag hämtade påskris i skogen hängde båda två med och Ull jagade glatt Ginny ner till gården igen.

Idag tog jag Ginny på det som jag tänkte skulle vara en lite längre promenad. Satte på henne kopplet och gick bortåt vägen. Jag upptäcker plötsligt att katten springer med, i diket bredvid oss. Jag tar av över den övre lägdan och in i skogen. Katten följer med....

Blir han inte trött? Osäker? Långt hemifrån? Nej, men matte och Ginny är ju med!

Skogsvägen visar sig vara ganska snöig fortfarande och vi vänder ner igen. Går över vägen, katten hänger med, går in på nästa lägda, katten hänger med men nu jamar han "vänta på mig"....men så får han fart och är snart ikapp hunden. Jag travar på i vanlig takt, spänt medveten om katten men tänker att det får bli som det blir. 

Så kommer vi till det vi kallar "njutplatsen" - ett ställe där man sitter skyddat i lä och grönska (när den tiden kommer) och bara njuter av våren och vädret och livet i största allmänhet. Katten är förstås med och vill också mysa lite. Som synes -    spinnandet syns inte, men det hördes!

Efter att ha suttit och njutit en stund (nåja, med en kravlande hund och en klättrande katt) vände vi och gick hemöver. På stora lägdan hade Ull lite svårt att hänga med men Ginny stannade snällt och väntade. Sista biten på vägen går Ginny snällt i koppel på min vänstra sida - och Ull travar på i god ordning på min högra! Det måste ha varit en syn!

Väl hemma hann vi inte mer än in på gården förrän Ull la sig pladask ner. Det blev nog en ordentlig promenad för en liten katt som inte fyllt ett år än!