Tänk att jag äntligen hamnat på rätt plats! På ett museum - bland alla andra fornminnen.....här! Kulturarvslyftet heter projektet och äntligen får jag leka "förr i tiden" igen, och få betalt för det.

Förr i tiden, ja...barnen som kommer till oss säger "i förritiden" och jag märker att vi andra också börjar säga det. Varför inte? Man måste tala med barn på deras vis....huvudsaken man förstår varann!

Hade man glasögon i förritiden? Hade man flätor i håret? Hade man brandsläckare? Mja, det är en eftergift åt säkerheten. Vår gamla zink-vattenkanna förslår inte långt men ser bra ut där den står bredvid elden.

I förritiden måste barnen arbeta....men i förritiden behövdes barnen, alla hjälptes åt. I förritiden hade man ingen mobil att sms'a med men man hade en näverlur, man hade sina ben och sin röst. Det var bara att ropa, kula, blåsa eller gå över till grannbyn.

I förritiden, på förritiden, under förritiden?

Då - förr i tiden, var allt inte alls bättre....stressen fanns men en annan stress. Rovdjur, väder och vind, sjukdomar, fattigdom....men en närhet till naturen och till varandra som ofta inte finns idag bland alla prylar.

Förra veckan (i förraveckan) satt jag och kärnade smör när en bil stannar på parkeringen ovanför. En man kliver ur på passagerarsidan och slänger en tom pet-flaska nerför slänten. Tidsåldrarna möts. I förritiden då man tog vara på allt och i nuförtiden då man slänger allt hursomhelst. 

Hur ska vi förstå att alla behövs, att allt är ett kretslopp, att allting finns, hela tiden....