Jag vill ha allt nu. Jag vill både äta kakan och ha den kvar. Det är dags nu. Slut på kompromisser och halvmesyrer. 

Jag flyttar till Sundsvall för att mitt jobb, mina vänner och mina intressen finns där, jag vill vara nära min dotter för att stötta henne i hennes sjukdom och för min egen sinnesfrids skull - men jag vill också vara särbo med min bonde för jag vill ha honom kvar, och landet och skogen och sjön och alla djuren.

Jag vill ha allt - nu...!

"Not a woman for compromise and where's and why's and living lies 
So I'm living it all, yes I'm living it all, And I'm giving it all, and I'm giving it all

......

I want it all, I want it all, I want it all, and I want it now....."

Under en bilresa med min dotter pratade vi filosofiskt om längtan och förväntan. Detta apropå att tiden är totalt ur led när man kan köpa semlor i juli och ska börja julpynta i september. 

Jag kan sakna barndomens förväntan inför de olika årstidernas speciella ingredienser - semlorna som fanns 4 veckor före påsk och inget mer, när man fick ta fram hopprep, twistband och cykel först när snön tinat av uppfarten.

Den första varma dagen i maj när man fick ha kjol och kortstrumpor. Persikor och melon som bara åts under sommarlovet. Skolstarten med bokomslag och nya pennor. Julskyltningen som ägde rum i december och först efter att affärernas skyltfönster täckts av papper flera dagar. 

Förväntan....

Min dotter, som är 24, kommer faktiskt ihåg denna känsla av förväntan, kanske mest beroende på att hennes mamma (jag alltså) alltid varit stenhård med att inte ta ut saker i förskott. Grannarnas ungar fick ta ut cykeln innan isfläckarna tinat bort på vändplanen, ungdomar gick i shorts och flip-flops så fort solen tittade fram i april, oavsett om det varit minusgrader på natten innan.

På sommaren badade man och på vintern åkte man skidor och skridskor. Inget Thailand i februari, inget Riksgränsen i juni.

Kan man längta till något som finns hela tiden?

Jag vet att jag skrivit om det förut - tänkespråk och snusförnuftiga kommentarer. 

Häromdagen hade en vän på Facebook lagt upp en bild där det stod: "Jag ansvarar bara för det jag säger, inte för det du förstår".

Därmed sällar sig uttrycket till den långa rad av New Age-floskler som enbart används för att skuldbelägga den enskilda människan. Lägg nu märke till att jag skriver "används" - inte att utrycket betyder just det....men New Age är ytligt och den enskilda människan ska inte behöva ha något personligt ansvar. "Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" - "Man väljer sitt lidande" (Säg det till en som nyss fått ett cancerbesked) "Det är ditt eget val" - "Allt har en mening"

Om jag nu råkar sparka ihjäl din hund så är ju inte jag ansvarig för din reaktion. Väljer du att sörja så får du skylla dig själv att du går omkring och är ledsen.

I min värld säger och gör jag inte vadsomhelst - jag försöker vara respektfull och ta hänsyn till vad människor kan tänkas känna. Jag säger eller gör inte rakt ut vad jag känner och lägger ansvaret för en eventuell reaktion på mottagaren. Jag försöker bemöta andra som jag själv vill bli bemött. Jag försöker behandla andra som jag själv vill bli behandlad....men det hjälper tammefan inte.....

Det finns folk som alltid på något vis ska ha rätt, som kör över en utan att ens försöka väja, eller bromsa in det minsta. Som kommenterar det jag gör och hur jag gör det och dömer, ja, dömer och fördömer och jag är så trött på att jämnt förklara mig och försvara mig att jag inte ens begriper varför jag skrivit det här.

Har egentligen inga ord för att beskriva det jag upplever just nu. 

Det finns ord - men jag har svårt att hitta dem, att beskriva en känsla.

Jag skrev på Facebook att jag hittat tillbaka till något som jag inte visste att jag saknat. Så är det nog. Många säger att jag utvecklats - nej, egentligen har jag inte det, jag har hittat tillbaka till den jag är. Invecklats, kanske?

Åtminstone delvis...

Så, det är så här jag är....övermedelålders, överviktig kvinna som klär ut sig och leker på en scen....

"...en stackars skådespelare som larmar och gör sig till en timmes tid på scenen...."

Försök beskriva denna resa som vi gjort med Teater Soja och "Spelet om Stenstan" - svårt, men kanske inte omöjligt. Sorterar tankar, känslor....från första mötet med synopsis och förslaget...första manusläsningarna....första träffarna....att bestämma sig för att vara med - besluta, bestämma, besluta, bestämma - .... första träffarna med scener, läsning...helgerna på Sidsjö Konferens med lunchpauser fyllda med prat och skratt. Alla dessa människor som jag inte kände men som kändes välbekanta. De som redan var välbekanta och som följde med.

Det var ändå bara halva resan.

Manus, roller, regi....det har jag varit med om förut.

Scenografi, kostym, smink och mask - nytt för mig och så spännande.

Ja, jag vet, det låter fjolligt...

Och andra hälften resan från i maj i år när vi gick in på Sveateatern och fick se första scenografin, hur Sundsvalls gamla trästad vuxit fram och hur den skulle brinna ner och sedan hur stenstan skulle resa sig ur askan.

Alla dessa timmar, allt tragglande, alla ändringar, nya roller, nya repliker - nej, vi stryker den scenen, ja, vi lägger in nya repliker där och skulle du kunna säga sådär istället då, kanske?

Jag har lärt mig så enormt mycket under denna långa resa. Om teater och om mig själv....Vi är, som en av regissörerna sa i sitt tal på premiärfesten, precis den rätta ensemblen, precis de som skulle vara med.

Det har varit jobbigt och traggligt och värk i kroppen och trötthet, men psykiskt mår jag bättre än på flera år!

Vi får så mycket beröm att det är värt varenda värktablett jag knaprat i mig under resans gång.....

Japp, det är 20 föreställningar kvar och det ska bara bli kul!

Citatet ovan kommer från: 

Shakespeares Macbeth (akt 5:5):

Ut, ut, du korta ljus!

En skugga blott, som går och går, är livet

en stackars skådespelare, som larmar

och gör sig till, en timmes tid på scenen

och sedan ej hörs av.

Det är en saga

berättad av en dåre.

Låter stort,

betyder intet.

Snodde bilden från Sundsvalls Tidnings nätupplaga, tror inte man får göra det, så jag anger tydligt var den kommer ifrån genom en s k skärmdump.....det är jag som säljer värmlandskorv som Gris-Mobergs dotter, känd slaktarinna (?) i Sundsvall i slutet av förrförra seklet.

MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.