Under en bilresa med min dotter pratade vi filosofiskt om längtan och förväntan. Detta apropå att tiden är totalt ur led när man kan köpa semlor i juli och ska börja julpynta i september. 

Jag kan sakna barndomens förväntan inför de olika årstidernas speciella ingredienser - semlorna som fanns 4 veckor före påsk och inget mer, när man fick ta fram hopprep, twistband och cykel först när snön tinat av uppfarten.

Den första varma dagen i maj när man fick ha kjol och kortstrumpor. Persikor och melon som bara åts under sommarlovet. Skolstarten med bokomslag och nya pennor. Julskyltningen som ägde rum i december och först efter att affärernas skyltfönster täckts av papper flera dagar. 

Förväntan....

Min dotter, som är 24, kommer faktiskt ihåg denna känsla av förväntan, kanske mest beroende på att hennes mamma (jag alltså) alltid varit stenhård med att inte ta ut saker i förskott. Grannarnas ungar fick ta ut cykeln innan isfläckarna tinat bort på vändplanen, ungdomar gick i shorts och flip-flops så fort solen tittade fram i april, oavsett om det varit minusgrader på natten innan.

På sommaren badade man och på vintern åkte man skidor och skridskor. Inget Thailand i februari, inget Riksgränsen i juni.

Kan man längta till något som finns hela tiden?