Jag måste skriva av mig lik förbaskat  Skulle ju inte orda om smärtkursen,men när det finns folk anställda inom vården som är så totalt inkompetenta när det gäller patientbemötandet så måste jag.

Det gäller bemötandet av den sjukgymnast och även psykolog som hade hand om mig. Det var dåligt med förståelse.

Som mina trogna läsare vet så har jag svår migrän och värk från ländrygg samt fibromyalgi. Migrän är mest handikappande eftersom jag sover dåligt och äter mycket tabletter och är därför ofta ”svårstartad” på morgnarna. Jag bad om psykologsamtal för att försöka lära mig acceptans. Psykologen ville inte avsätta tider av risken att jag skulle avboka.

???

Sjukgymnasten verkar tycka att jag är lat, dum och försöker komma undan hela tiden. Jag avskyr det. Jag har haft migrän i 40 år, minst, och vet vad jag orkar och klarar de dagarna. Jag förstår inte hur någon kan ta sig rätten att döma mig och utgå från hur jag fungerar. Jag blev också hela tiden emotsagd och ifrågasatt och vad jag själv upplevde och kände verkade vara helt fel. Tidigare läkare och sjukgymnaster jag träffat har tydligen också haft fel. När jag försökte ge min sida av saken blev jag avbruten och bortpratad.

Sjukgymnasten verkar ha den inställningen att jag försöker smita undan träning och kommer med undanflykter. Jag har INTE något motstånd mot träningen på något sätt. Inte skulle jag ha gått den här kursen om det vore så, jag skulle aldrig ha kämpat under dessa år. Dessutom vet jag att träning är bra för mig. Jag menar, vid min ålder har man lärt sig att inte ge upp. Jag har högskoleutbildning och har jobbat i hela mitt liv, undantaget sjukskrivningarna. Jag vill inte bli bemött som en barnunge som inget begriper.

Nåväl, stressen ökade inför att gå och träna, inte själva träningen, för det vill jag men för oförståelsen och kommentarerna om jag avbokar. Jag måste försvara mig - igen. Hur jag än gör blir det fel och det var nu jag verkligen tappade min motivation.

Några exempel på bemötandet:

Jag sa att jag var glad att gå smärtkursen för att kunna komma igång att träna – svaret blev att det var bortkastat att gå en så’n kurs bara för det – det kan man göra på gym eller vc - jag inte har råd att gå på gym och vc var ganska ointresserade. Jaha, träna? Ja, det kan du väl….. där eller där kan du göra övningar.

Samtal: Du har svårt att sitta, eller hur? Ja. Gör du avspänningen? Ja, det gör jag. Hur gör du då? Ja, jag sätter mig…. Du kan ju inte sitta? Va? Du kan ju inte sitta, säger du? Varför sätter du dig? Jaaa, jag har en bra stol till det….Jaha, kan du ligga? Ja, det tror jag väl…Tror??! Du vet väl om du kan ligga? Du har väl hört bandet? Säger de att man måste sitta? Nej, jag tror inte det…

Totalt tom i huvudet säger jag inget mer.

Vad har du för säng? Jo, den är rätt bra, den jag har hos min särbo är för hård, den här är mjukare. Du ska inte ha en mjuk säng! Den är inte fööör mjuk… Nä, köp en ny säng!

På undersökning: En tidigare sjukgymnast som kollade min rygg sa att jag troligen har en utgjutning på en disk. Hur kan hon veta det? Jaa – hon undersökte mig? Röntgade hon? Nää, hon kände… Det kan man inte känna, har hon magiska fingrar, kanske?

En tandläkare sa att min käke är sned. Hur visste han det?

Ja, inte faaan vet jag – jag är inte utbildad! Jag går väl till läkare, sjukgymnast eller tandläkare för att jag behöver hjälp och jag litar på att de kan sin sak. Samma sak när jag behöver klippa håret eller laga bilen.

Men fram med skelettet och föreläsning i rörelseapparaten och kom för fan inte och tro att den smärta du känner är på riktigt! Så här är det!

DU HAR INTE ONT, DET BARA KÄNNS SÅ!!!

Vid det här laget var jag ganska trött och började hålla med om allt för jag orkade inte argumentera. Allt jag hört och fått veta genom åren är alltså fel.

Jag var så glad att jag lyckats öka tiden jag orkade med crosstrainern - sista dagen säger hon att jag trampar för sakta, SISTA DAGEN!  Nu föll allting….

Jag var så glad att jag fått högriskskydd beviljat hos FK – men det är inte bra, fick jag höra, då finns en risk att det blir för lätt att stanna hemma.

Hela mitt liv har jag gått och jobbat trots svår migrän – jag har tagit tabletter och gått ändå. För 20 år sedan, när det inte höll längre var det första jag fick veta att jag MÅSTE vara hemma och vila de värsta dagarna och att jag skulle ta min migrän på allvar och t ex inte kalla den huvudvärk. DÅ fick jag högriskskydd och hade det några år. Sen blev jag för frisk om man kan säga så.

Jag har hela tiden verkligen kämpat och de gånger jag avbokat för att jag mått för dåligt kommer det som ett pistolskott – VARFÖR? Och nu tränar du i morgon!

Hela tiden, hela tiden….  Nu har jag sagt ifrån mig resten av träningen, jag utsätter mig inte för henne längre. Om man på smärtrehab tror att man peppar folk genom att stressa hela tiden, och ifrågasätta allt man säger, och påpeka att man har fel i allt man känner och upplever – då är man verkligen inte på rätt spår. De kanske hjälper många, men måste vara mer flexibla och bemöta patienterna individuellt.

Förhoppningsvis kanske jag lär mig att säga ifrån bättre och stå upp för mig själv. Och jo, jag fortsätter träna, men på ett annat ställe och inte i närheten av henne.