Börjar med utmaningen idag:

Nummer 24. Mamma/pappa försökte lära mig att…

Mamma har lärt mig att alla människor är lika värda och det finns nå´t gott i alla. Pappa hade massor av citat som än idag dyker upp i mitt huvud när det behövs. Det mest kända är att ”man ska vara glad att det är som det är när det ändå inte är som det ska”. Och det stämmer ju bra!

Idag sitter jag fortfarande hemma med ont i ryggen… eller sitter? Ligger, står, försöker gå, rör mig….  Grimaserar och suckar….

Idag skulle jag ha förberett spökberättelser inför kvällen i Timmerkojan. En tradition denna höstkväll strax innan allhelgonahelgen.

För att ni, mina trogna åhörare inte ska missa dessa skrönor (?) tar jag tillfället i akt och skriver ner en av dem här.

En berättelse om Oden, denna starka figur i den nordiska mytologin som också framställs som krigisk och allmänt otrevlig. Denne starke man kunde sejda (dvs försätta sig i trans och kommunicera med andra världar), vilket ansågs som en kvinnlig syssla och oftast utfördes av völvor. Män som sejdade kunde verka feminina, på modernt språk bögiga, vilket inte behöver vara negativt numera, men på den tiden direkt fjolligt och nedvärderande. Men en person som Oden vågade ingen mucka med så hans sejdande var helt accepterat. Han var också den som fick runornas visdom till sig genom att hänga upp och ner i asken Yggdrasil och låta korparna Hugin och Munin hacka ut hans ena öga.

Man måste ge något för att få något…..

Ja, för att då återgå till det jag tänkte skriva om – Odensjakten.

Det finns många berättelser om Odensjakten. Oftast färdas han till häst, på sin åttafotade Sleipner. Oden red i luften, ibland högt men ibland så lågt att folk riskerade att bli nedsprungna av hästen eller slagna av hovarna. Det hände att man såg lysande ögon och en röd eldtunga men oftast syntes ingenting. Man hörde hovarnas klapper och hundarnas skall. Det berättas också att man gammalt tillbaks satte upp havrekärvar på långa käppar till jul, så att inte Oden och hans följe skulle landa på gården. Havrekärvar sätter vi fortfarande ut men inte av samma orsak… eller?

”Varje torsdagkväll under hösten när månen stod i nedan drog Odens jakt fram. Först kom en häst i full galopp, någon satt på hästen men man kunde inte urskilja vem. Efter ryttaren kom två hundar, en stor och en liten. ”Å den lille han skällde så fint, å den store han skällde så grovt”. Jakten drog vidare nedåt skogarna och försvann och man hörde dem aldrig komma  tillbaka.”

Ibland färdas ryttaren ensam, ibland är det en hel härskara. Det här liknar också en sägentyp som kallas kvinnojaktssägen. En ryttare förföljer och dödar en kvinna, hos oss ett folktroväsen.

”Först kom ett kvinnfolk springande över vägen, förbi den som såg det, sen kom två hundar efter och skällde och drev. Sedan kom en ridande med bössa. Det gick i vild fart. Den som stod vid vägen hörde efter en stund att det smällde. Efter det att jägaren skjutit kom han ridande tillbaka med bössan på axeln Han hade bundit ihop det långa håret med benen på henne och hängt henne över bösspipan. Han hade skjutit många skogsrår på det viset.”

Källa: Bl a "Svenska sägner" av Ebbe Schön

Det är torsdag idag, månen står i sista kvarteret och det är höst… Om ni hör nåt ikväll och tror att det kanske blåser, eller regnar… då är det Odensjakten som drar fram över nejden.

Lugnet före stormen...