Älven - tänk att floder och älvar finns så många och så starkt i ltteratur, filmer och musik. Från Huckleberry Finn's Missississippi till Springsteen's "The River".

Min älv är Umeälven, Västerfjärden....

Allt tar den tid det tar.

Semester i Lill-stugan, ensam ett dygn, gubben åkte igår efter att ha byggt en trappa och ett trädäck utanför dörren.

Idag kommer ungarna, mina barn, unga vuxna som det heter – eller är de kanske helt vuxna? Vart går den gränsen?

Här i Lill-stugan finns ingen brådska, jo, den finns nog om man vill men man kommer som liksom in i en lunk. Nog skulle jag kunna leva så här, men herregud, det finns ju ingen dusch! Jag har inte duschat sen i måndags morse! Guuud, så äckligt… ja, jag har blaskat av mig i vatten från älven som jag värmt på spisen – det känns bättre men håret? Håret – det sätter jag upp, check, så var det problemet löst. Antagligen luktar jag, men vem bryr sig? Jag är ensam här, med spökena från förr och jag tror inte de var så renliga heller på den tiden de bodde här hela sommaren. Jo, renliga var de, utifrån de förutsättningar som fanns, renlighet är också relativt. Man tvättar sig det man kan helt enkelt. För några hundra år sen ansågs det ju farligt att tvätta sig, skiten skyddade liksom. Nu vet vi att bakterier orsakar sjukdomar och man kan ju försöka hålla sig hyfsat ren i alla fall.

Allt är ändå bara samhällets normer…

Men det går som sagt inte att skynda sig med allt, det blir en form av naturlig mindfulness, att ta med sig hinken, gå sakta nerför backen nedanför trappan, gå försiktigt ut på stenarna, böja sig ner och fylla hinken utan att ramla i vattnet. Resa sig upp och balansera tillbaka med den fyllda hinken….Tar man det inte lugnt då…

Det är nyttigt att känna känslan. Samma känsla finns när jag jobbar i miljöerna på Berget… Jag måste göra allt sakta annars ställer jag till nåt och gör illa mig. Men det är svårt när man har grupper som ska komma en viss tid.

På 60-talet när jag var barn gick många båtar på fjärden här utanför. På lördag- och söndagmorgnar var det en strid ström av båtar ut mot havet, träbåtar (ack, du Pettersson), fiskebåtar, bogserbåtar, och man vinkade glatt till varandra. På kvällen var samma strida ström på väg in till stan igen. Det roligaste var att hoppa i vår egen båt och gunga på svallvågorna, särskilt när timmerbåtarna gick tomma uppströms. Då var det ”tjohej, tjohej…”

Konstigt nog är det lika mycket trafik nu, som att bo vid en trafikerad väg. Men nu är det plast, och snurror som låter som symaskiner på högvarv. En och annan träbåt, en och annan större motorbåt och tillochmed en restaurangbåt som tydligen gör turer ungefär som m/s Medvind hemma, och Ådalen III i Härnösand. Ja, varför inte? Umeborna måste ju ut de med….

På tal om Umebor, P4 Västerbotten är intressant, minst sagt. Jag har precis vant mig vid Radio Västernorrland (ett ålderstecken?), Gävleborg var ett bottennapp när vi bodde där (fast det var ett tag sen),  men kära nån, Västerbotten…..

Nu passerar samma båt för tredje gången tror jag, kanske de är nyfikna på vem som är här, när det varit tomt i 3 år…..?

Jomen, det är jag!

Jag som nästan vuxit upp här, varit här varje sommar tills jag fyllt 17 år, sommarlovssomrar med båtar och bryggor och fiske – vi la ut nät varje kväll och tog upp varje morgon. Det ni, ungdomar, det är nätfiske på riktigt det! Sol och bad och utedass och rökt abborre. Utan telefon, tv, dator.

Men nog ska det bli skönt att duscha i eftermiddag när ungarna kommit med bilen och jag kan dra iväg till badet i Holmsund. Det finns gränser för mindfulnessandet!

Nu - lunch!