Jag sitter här

Jag sitter i solstolen, ser älven i morgonljuset, middagssolen, kvällsskenet

Här vill jag sitta kvar
när kvällarna mörknar och stjärnorna återvänder till sina platser

När månen lägger sin gata över fjärden och vattnet stillnar

Här vill jag sitta i höstmörker, höststormar, höstregn

När första snön faller och allt är kallt och tyst

När tomten passerar ska han titta förvånat på mig där jag sitter tyst och ler lite grann mot honom

Här ska jag sitta, nerfrusen och stel men när talgoxen filar och morgnarna ljusnar ska jag känna värme inom mig och i samklang med naturen ska jag sakta vakna.

Här ska jag sitta när dagsmejan, takdropp, solljuset sprider sig

Här ska jag sitta till nästa vår och till sommaren kommer

Här ska jag sitta - länge, länge, länge

Älven - tänk att floder och älvar finns så många och så starkt i ltteratur, filmer och musik. Från Huckleberry Finn's Missississippi till Springsteen's "The River".

Min älv är Umeälven, Västerfjärden....

Allt tar den tid det tar.

Semester i Lill-stugan, ensam ett dygn, gubben åkte igår efter att ha byggt en trappa och ett trädäck utanför dörren.

Idag kommer ungarna, mina barn, unga vuxna som det heter – eller är de kanske helt vuxna? Vart går den gränsen?

Här i Lill-stugan finns ingen brådska, jo, den finns nog om man vill men man kommer som liksom in i en lunk. Nog skulle jag kunna leva så här, men herregud, det finns ju ingen dusch! Jag har inte duschat sen i måndags morse! Guuud, så äckligt… ja, jag har blaskat av mig i vatten från älven som jag värmt på spisen – det känns bättre men håret? Håret – det sätter jag upp, check, så var det problemet löst. Antagligen luktar jag, men vem bryr sig? Jag är ensam här, med spökena från förr och jag tror inte de var så renliga heller på den tiden de bodde här hela sommaren. Jo, renliga var de, utifrån de förutsättningar som fanns, renlighet är också relativt. Man tvättar sig det man kan helt enkelt. För några hundra år sen ansågs det ju farligt att tvätta sig, skiten skyddade liksom. Nu vet vi att bakterier orsakar sjukdomar och man kan ju försöka hålla sig hyfsat ren i alla fall.

Allt är ändå bara samhällets normer…

Men det går som sagt inte att skynda sig med allt, det blir en form av naturlig mindfulness, att ta med sig hinken, gå sakta nerför backen nedanför trappan, gå försiktigt ut på stenarna, böja sig ner och fylla hinken utan att ramla i vattnet. Resa sig upp och balansera tillbaka med den fyllda hinken….Tar man det inte lugnt då…

Det är nyttigt att känna känslan. Samma känsla finns när jag jobbar i miljöerna på Berget… Jag måste göra allt sakta annars ställer jag till nåt och gör illa mig. Men det är svårt när man har grupper som ska komma en viss tid.

På 60-talet när jag var barn gick många båtar på fjärden här utanför. På lördag- och söndagmorgnar var det en strid ström av båtar ut mot havet, träbåtar (ack, du Pettersson), fiskebåtar, bogserbåtar, och man vinkade glatt till varandra. På kvällen var samma strida ström på väg in till stan igen. Det roligaste var att hoppa i vår egen båt och gunga på svallvågorna, särskilt när timmerbåtarna gick tomma uppströms. Då var det ”tjohej, tjohej…”

Konstigt nog är det lika mycket trafik nu, som att bo vid en trafikerad väg. Men nu är det plast, och snurror som låter som symaskiner på högvarv. En och annan träbåt, en och annan större motorbåt och tillochmed en restaurangbåt som tydligen gör turer ungefär som m/s Medvind hemma, och Ådalen III i Härnösand. Ja, varför inte? Umeborna måste ju ut de med….

På tal om Umebor, P4 Västerbotten är intressant, minst sagt. Jag har precis vant mig vid Radio Västernorrland (ett ålderstecken?), Gävleborg var ett bottennapp när vi bodde där (fast det var ett tag sen),  men kära nån, Västerbotten…..

Nu passerar samma båt för tredje gången tror jag, kanske de är nyfikna på vem som är här, när det varit tomt i 3 år…..?

Jomen, det är jag!

Jag som nästan vuxit upp här, varit här varje sommar tills jag fyllt 17 år, sommarlovssomrar med båtar och bryggor och fiske – vi la ut nät varje kväll och tog upp varje morgon. Det ni, ungdomar, det är nätfiske på riktigt det! Sol och bad och utedass och rökt abborre. Utan telefon, tv, dator.

Men nog ska det bli skönt att duscha i eftermiddag när ungarna kommit med bilen och jag kan dra iväg till badet i Holmsund. Det finns gränser för mindfulnessandet!

Nu - lunch!

Sommarens varmaste dag hittills. Sommarens vackraste? Nej, det har varit fint länge och det kommer att fortsätta... Men varmt är det som sagt, +25 i skuggan nu.

Vad gör då jag? Förskansar mig i hemmets mörkaste vrå, i klädkammaren där jag har min fasta dator installerad. Här sitter jag och trycker, ljusskygg och blek...

Faktum är att jag inte mår bra i värme... jag får värk, i kroppen och i värsta fall i huvudet vilket jag har nog av ändå. Men får jag sitta på klippor vid havet funkar det. Det gäller bara att ta sig dit, har ingen AC i bilen så idag får det vara. 

Jag blir inte brun heller. Efter ungdomens kämpande och provande av allehanda produkter insåg jag vid 30 års ålder att jag faktiskt inte blir brun. Detta efter ett par års svåra soleksem som troligen framkallats av allsköns kemikalier. Det gick inte över förrän jag började använda biologiska hudkrämer. Jag brukar kunna bli lite mörkbeige om det är en fin sommar och jag är mycket ute. Men annars hjälper inte reklamens alla löften eller tips man får. 

Men oj, vad man får försvara sig! Ut i det fina vädret, ta vara på dagen... Du ska väl inte vara inne nuuuu?! 

Jo, tänk att det ska jag! Varför ska jag utsätta mig för något som får mig att må dåligt? Ungefär som för de som är pollenallergiska och inte kan vara ute på hela våren. Jag kan ju i och för sig vara ute... men under vissa villkor - havet, skugga, vind....

Så jag tänker inte ha dåligt samvete. Jag får klaga, jag har inte bett om hetta och stekande sol. Lagom är min genomsvenska, norrländska paroll! 

Ikväll däremot, när solen sänker sig och skuggorna blir längre, då smyger jag sakta ut och tager mig en promenad någonstans och njuter av alla dofter som samlats under dagen. Då är det min tid....

Men till veckan drar jag norrut, till Lill-Stugan, Rävarumpan, vid Västerfjärdens strand och där lever jag mitt uteliv. I skugga eller sol, med havsbris och vågor och har det bara så bra....

Den här är väl alldeles genialiskt musikaliskt textekvilibristisk....

Lyssna, njut och minns....

Jag skrev om min svaga punkt för ett tag sedan. Strax efter dök denna upp på Facebook som jag tycker bra illustrerar just det jag försöker tjata om i skogen av all flåshurtighet. 

Alla har olika vägar, olika utmaningar och olika långt att gå. Ingen vet hur den andra har det eller ska ha det just nu. Ingen kan säga att någon gör fel, ingen kan döma någon...

Jag vill gärna ha lite cred för att jag kämpar, för allt jag varit med om, för allt jag gått igenom och för att jag faktiskt orkat ända hit. För att jag mår så pass bra som jag gör, för det kunde varit värre, mycket värre....

Fick en fråga i gästboken men hittar ingenstans att svara direkt så jag svarar här:

Tyvärr, Sonja, facettledsblockaderna har inte hjälpt mig. Men jag tycker absolut du ska prova, du har inget att förlora! Lycka till!

Jag kan ju inte sluta grotta ner mig i alla hurtfriska och klämkäcka uttalanden. Vi ska leva i nuet. Vi ska tänka positivt... Men om man tänker positivt då är man ju i framtiden? För man behöver inte tänka positivt om allt är bra här och nu? Eller hur? Då lever man inte i nuet.... 

Just nu har det snöat och är flera minusgrader fast det är en bit in i april. Här i norr ligger mycket snö kvar och det har varit kalla nätter i minst en månads tid. 

Det betyder att jag fryser NU men hoppas på att slippa frysa om ett tag. Det är vad jag kallar optimism. Positivt tänkande i det här fallet betyder att jag skulle säga ungefär såsom så "jag fryser men det är bara bra för min utveckling för då lär jag mig nåt av det" t ex att  "Det finns de som har det värre, jag kan i alla fall ta på mig varmare kläder".

Ja...

I övrigt ligger min mor på sjukhus, hon har opererat höften men mår inte så bra efter operationen. Jag är full av beundran för sköterskorna som tar sig tid att svara i telefonen och berätta hur hon har det. Igår ringde jag och en syrra svarade som var i andra ändan av avdelningen. Glatt svarar hon att hon ska gå till mammas rum och se hur det är. Ja, men jag kan ringa lite senare, sa jag. Nej, jag har sparkcykel och bärbar telefon, säger hon glatt.... Så stannar hon i dören och smygkikar in och ser en annan syrra pyssla om mamma. Du ska få prata med henne när hon är klar, säger hon och efter att jag pratat med den andra syrran, lika gullig hon, smyger hon fram till mamma och säger att jag ska ringa henne på mobilen och undrar om hon orkar prata. 

Det, alla landstingsdirektörer - det är de som gör jobbet! Det är de som ska ha bra betalt och uppskattning!

Jo, mamma orkade prata men var väldigt trött av hög feber och höga doser morfin... Idag ska jag hälsa på henne igen.

Hört i ett garage någonstans i en norrlandskommun:

- Åke! Vart är plogbilen?

- Vadådå - är den inte här?

- Den ska ju vara här nånstans. 

- Vem hade den sist?

- Närdå? 

- Förra gången det snöade!

- När var det då?

- Vet inte, runt jul kanske?

- Vete faan.....körde inte Krille då?

- Vem är det?

- Äh, jag tror han har slutat...

- Den där långe killen? Han fick visst annat jobb.

- Men var fan ställde han plogbilen då?

- Hur såg den ut?

- Inte fan vet jag, som en lastbil med plogblad på, typ.

- Har nåt svagt minne? Rött blad?

- Ja, det är väl det vanliga, det.

- Men du, undrar om den står ute, längst bort vid stängslet?

- Jag går och kollar

20 minuter senare:

- Jo, den stod där...full med snö.

- Vem har nyckeln?

Ridå - alternativt garageport som går ner.....