Inte är jag någon skådespelare.

På skolans roliga timme var det iofs jag som var med bland dem som klädde ut sig, spelade teater, små sketcher och hittade på pjäser,.

Men jag är ingen skådespelare

I mitt yrke som fritidspedagog hade jag mycket drama med barngrupper. Som guide och aktör på Gene Fornby var det visa och berätta, men även rollspel – att gå i och ur rollen hela tiden som guide och även delta i bygdespelen vi satte upp några år.

Har aldrig haft problem att prata inför folk. Jag går in i en roll och pratar på! Bara jag vet vad jag ska prata om så. Eller så hittar jag på nå´t

Men skådespelare är jag inte.

Jag har varit på teater två gånger de senaste veckorna, det blir sällan av men nu verkar det vara på gång mer och mer.

Teater är levande, inga effekter, trick eller hopklippta scener. Bara verklighet, verkliga människor och det som jag tycker är mest fantastiskt med teater – att ändra scenen och figurerna med så små medel. Flytta omkring några lådor, ändra belysning eller ta på sig en annan hatt.

Men jag är ingen skådespelare!

Jag är berättare, storyteller, lögnare och förbannad diktare!

Tyvärr har den här delen av mig legat i träda under utbrändhetstiden och det har varit ringrostigt att komma igång, självförtroendet har sviktat många gånger och det har varit stappligt och trevande.

Men nu tror jag nog det är på gång – och det känns så bra! Jag inser nu vad jag har saknat det!

5 guidningar i Sundsvalls Stenstad - visserligen inte ensam men att gestalta två personer tvingade mig att ändra detaljer i klädsel samt att förflytta mig en bra bit - i rum och tid. Att höras för 50 personer, genom busstrafik och motorcykelmuller. Att i solljus och blänk fokusera och komma ihåg - vem är jag, vem pratar jag om....

Det tar på ska jag säga - och jag var med EN dag. Flera av min kamrater har kört i TRE dagar....de är fantastiska!

Det är dags på onsdag igen...men då den vanliga turen, med EN person, på ETT ställe. En längre vandring men med en annan fokusering.

http://st.nu/kultur/1.1289562

Nu är jag trött i fötterna, lederna värker och jag vill inte tänka på hur jag känner det i morgon. Nej, en halvtimme på spikmattan nu så kanske jag blir människa till i morgon. Just ja, ska till optikern på eftermiddagen...

Det var lagom terapi att ta reda på kantarellerna som min käre plockat ihop idag.

Ville bara säga hej, har inget att skriva...eller allt att skriva.Det är så mycket och det är så lite, egentligen.

Det verkar klarna ute i alla fall och i morgon är det berättande igen - det enda som verkar ge mig energi just nu. Kanske det klarnar inombords också.

Det är svårt för mig att förstå och acceptera att jag inte är som förr, min värk och trötthet stoppar mig och får mig att känna mig värdelös. Och hur ska då andra förstå mig när jag inte förstår mig själv? Men jag vill heller inte bli som förr, det var ju det jag blev sjuk av....jag vill vara som nu men pigg och frisk i kroppen med alla de erfarenheter och kunskaper som sjukskrivningen trots allt har lärt mig. Tala om hur det ska gå till!

Efter en intensiv vecka med flera släktbesök är jag helt slut, och humöret är banne mig inte på topp. Lättretlig och saker som jag normalt kan handskas med klarar jag inte nu. Tänker inte gå in på vad och varför. Har haft en febertopp i natt, med påföljd att jag legat vaken och ältat. Sårade min sambo igår kväll också, försökte förklara men är inte säker på att han förstod.

Jaja, nog om detta....

Har nu bokat min tågresa t o r till Göteborg för att hälsa på min älskade dotter och får äntligen se hur hon har det. Det är evigheter sen jag var i Göteborg och jag har väl aldrig egentligen varit där "på riktigt", bara passerat på väg till Danmark och kontinenten (det lät väl flott!) Har hängt på datorn för att kunna hugga billiga biljetter och har nu en resa med nattåg ner (liggplats) och sittplats hem (får se lite av södra delen av Sverige :-)) för summa summarum 491:-, det tycker jag är bra pris!

Igår var det varmt och nästan kvavt, åska mullrade i fjärran men idag har fronten passerat och det är svalare och blåser, som vanligt efter fronter. Får passa på att tvätta och hänga ut, det är bra torkväder och torkvindan står uppe i skogen i relativt lä, så det blir jättebra. Har massor att ta reda på, vi var igår och plockade i ett hus efter en avliden morbror till sambon och tog reda på en del kläder mm som ska ges bort. Men först ska allt tvättas....

Men idag får jag ta allt i min egen takt och jag gör det jag själv vill. Ska åka till loppisen i Viksjö och se om jag får tag i ett förkläde till Kolar-Anna, hon vill vara fin när hon åker till sta´n och torget för att handla och jag har lärt mig att för hundra år sedan var det fint med bomull och maskinsytt så i värsta fall får jag sy om ett gammalt lakan. 

Så, då får jag vara fin och modern....

Igår kväll lyckades jag faktiskt slita bonden från alla sina plikter och fick med honom till Sundsvall för arrangemanget Berättarsalva, en kväll anordnad av Berättarnät Sundsvall.

Som ni förstått klappar mitt hjärta för det muntliga berättandet, en konst som jag i alla fall tror är på stark come-back-marsch.

Att utan kostymer, rekvisita eller annat, bara ställa sig upp (eller sitta ner för all del) och berätta något, en historia, en saga, en myt eller något från ens eget liv.

Igår fick vi lyssna på flera lokala berättare samt dragplåstret Pelle Olsson, ursrpungligen från Härnösand, faktiskt. Fantastiska historier om enhet B i försvaret under andra världskriget, återgångarna på Södersjukhuset i Stockholm mm, mm.

Tänk förr, innan radion och tv-n, (ja, jag vet att det är svårt att föreställa sig), när man samlades i köket eller vid elden och berättade historier. Berättelser om släkten, om bygden, om skrömt och annat. Barnen kördes i säng men låg med stora öron under täcket och lyssnade...elden falnade, skuggorna i hörnen växte sig höga. Fantasin fick vingar..och när man berättar får man skarva, lägga till, ljuga, sno av varandra.....

www.berattarnatet.se 

Har återvänt till de levandes skara...skurit ner på drogerna och smärtan avklingar så sakteliga.

Det lät dramatiskt...som jag tidigare sagt har jag haft tandvärk och det visade sig vara en ordentlig infektion. Tanden fick dras ut men det blev inte bättre. Feber och ont, ont, ont...Det blev penicillinkur av det hela och när jag tänker efter har jag nog känt av den här tanden i månader. Trodde jag hade ont för att jag biter ihop och gnisslar tänder på nätterna...håhåjaja, att leva i förnekelse.

Min chef gick alldeles i taket, sån´t kan vara livsfarligt, sa hon, det kan gå upp i hjärnan..och det vet jag, man har många små gångar och prång i skallen, med bihålor och allt, där var och bakterier kan krypa fram....isch, jag har nog haft tur. Med tanke på hur ont jag haft och hur mycket värktabletter jag petat i mig den här tiden och att det tog 4 dagar av penicillinet innan det verkade så förstår man att det satt hårt.

Men nu är det bättre, fortfarande helt slut men behöver inte värktabletterna nu. Drogfri! 

Ute snöregnar eller regnsnöar det...aprilsnö är fåragö´ och det är bra för oss. Ska iväg till Sundsvall ikväll, det är berättarafton och jag har fått med mig sambon t o m...kryss i taket!  Ska bli skönt att få koppla av, skratta och göra något tillsammans, bara vi!

Och snart ser det ut så här...

Apropå att jaga får, jo, det har jag gjort förut, jagat kor, höns, kalkoner, kaniner  och hundar...

Jobbade ju på Gene Fornby som guide i ett antal år. Där hade vi bl a skogsfår, tjuriga typer som absolut inte ville gå in vid stängningsdags. Den som faktiskt var bäst på att få tag i dem var min dotter, vid den tiden 12-13 år. Hon halade upp peplosen, sprang barfota genom dyngkasen och tammefan, fick tag i fåreländena.

En annan gång rymde en ko. Jag är nog en av de få som faktiskt ringt polisen och anmält en försvunnen ko. Detta mest för att de skulle veta om det och kunna lugna allmänheten om kon ifråga skulle dyka upp på allmän plats.  Kon hittades frampå höstkanten av en bonde som plötsligt insåg att han hade en ko för mycket. Ingen skada skedd.

Hönsen och kalkonerna var det samma sak med, de skulle in vid stängningsdags och man fick sakta fösa dem åt rätt håll. De hade dock inte alltid samma uppfattning om vad rätt håll var.

Kaniner vet alla hur de är..... och hanhundar vid löptid....

Bilden har jag snott från Genes hemsida... www.genefornby.se ....vet inte vem som tog den?

Igår var det Berättarvandring på Sundsvalls Museum.

Stenstans Berättarteater, där jag är stolt medlem samt kassör, hade ett bejublat framträdande i stadshistoriska utställningen inför 7 betalande åskådare. Fru Frida Stenhoff guidade besökarna runt och träffade bl a på Fru Olde, Fru Pierrou samt Carl Friesendahl som alla spökade omkring i de gamla gränderna.

Och detta är bara början, gott folk!

Föreningar, grupper, födelsedagsfirare och andra intresserade kan boka oss! I sommar genomförs också dramatiserade stadsvandringar i Sundsvalls Stenstad.

Det är roligt att få klä ut sig och vara någon annan ett tag. Det sitter kvar i mig sen barnsben och skolans roliga timme. Somrarna på Gene gav mersmak och nu då det inte längre finns känns det skönt att något annat dyker upp.