Vi som överlevde 21 december 2012 ser fram mot 2013 med en viss tillförsikt. Jag hade väl aldrig trott nåt annat heller....Maya-indianerna visste nog bättre än så.

Funderar på nyår och så, ibland är det deppigt att lämna det gamla, man vet vad man har men inte vad man får. Men vadå? Det är liksom samma sak varje dag, egentligen. Varje vecka, varje månad....allt passerar och går över i något annat. Inget annat än en vanlig dag.

Dag, natt, morgon....

Nyårslöften har jag aldrig gett, insåg väl på ett tidigt stadium att det inte är nån idé just. Luttrad som jag är känner jag heller inga speciella förväntningar eller förhoppningar inför ett nytt år heller. "Ju större förväntningar, ju större besvikelser", säger jag cyniskt. 

Men lite så är det....En försiktig optimism kan jag tillåta mig, men inte mer än från den ena dagen till den andra. Varför ska just nyårsdagen ha mer att ge än nästa måndag?

Sen hänger det nog ihop med att nyår redan varit för mig. Dels på Halloween, dels på vintersolståndet....Det har redan vänt. 31 oktober är det gamla keltiska nyåret, där slöjan mellan världarna är som tunnast och man festade och firade att ljuset skulle komma tillbaka. I den gamla nordiska traditionen inträffar det vid vintersolståndet - då solen är som längst bort och man knappast vet om den väljer att återvända ännu en gång.

Jag kan förstå om den tvekar, vad finns att belysa egentligen? Hollywodfruar, vapenlagar och Alliansen? Reklamkanalernas dyngspridare? Men ett kallare samhälle behöver sol, ljus och värme. Ljuset är också ett hopp. 

"Til' ars och fridhar" - för fred och vänskap - önskar jag er ett gott 2013! 

Önskar er alla en

God Jul och ett Gott Nytt År

med denna video av Jan Boholm, en av författarna och regissörerna till Spelet om Stenstan....

Oj, vad han är BRA!!!

Länge sen jag bloggade nu, har liksom inte varit på humör - mer om det vid ett annat tillfälle.

Däremot hittade jag detta när jag letade djurfabler på jobbet...tycker den var så bra att jag måste lägga in den. Hur många av oss lever i hönshus fast vi inte alls hör hemma där? 

Kycklingprinsen

"Det var en gång en prins som bodde med sin far och mor, kungen och drottningen, i ett pampigt slott.. Han fick den finaste utbildning och uppfostran.

Till föräldrarnas förtret, gick prinsen en dag igenom en identitetskris och kom till slutsatsen att han egentligen var en kyckling och inte en människa. Inledningsvis trodde kungen och drottningen att han bara skojade. Men efter att han slutat närvara vid det kungliga matbordet och började tillbringa sina dagar och nätter i hönshuset, förstod de att allvarliga problem var i görningen.

Naturligtvis orsakade prinsens märkliga beteende obeskrivlig ångest för hans kärleksfulla föräldrar och intensiv skam för den kungliga familjen i stort. Kungen skydde inga kostnader för att hitta den som kunde bota hans son. De finaste läkarna och psykiatrikerna i landet kom och försökte, men till ingen nytta.

Kungen var nära att ge upp när en vis man med milt utseende kom till hovet. "Härmed erbjuder jag mig att bota prinsen gratis", förklarade mannen. "Mitt enda villkor är att ingen stör mig vad jag än gör."

Fascinerade och desperata som de var, var det enkelt för kungen och drottningen att enas om att försöka.

Följande dag hade prinsen mänskligt sällskap i hönshuset. Det var den vise mannen.

"Vad gör du här?" frågade kycklingprinsen.

"Varför gör du här själv?" svarade mannen.

"Jag är en kyckling och detta är ett hönshus," svarade prinsen eftertryck.

"Ja, jag är också en kyckling", svarade den vise mannen.

Med detta började han hoppa runt och äta kycklingfoder med god aptit. Prinsen var övertygad. Ett par dagar gick på detta sätt.

En morgon, närmade sig den vise mannen prinsen.

"Jag är från ett land långt borta", avslöjade han. "I mitt hemland, hoppar faktiskt inte kycklingar. De går omkring som vanliga människor."

"Verkligen!" utropade prinsen. "Det måste vara en fantastisk plats att vara en kyckling."

"Låt oss prova det här", föreslog vise, "Låt oss gå runt."

Kycklingprinsen gick genast med på sin nya väns förslag.

Efter några dagar, föreslog den nu upprätta vise mannen till den nu lika upprätta kycklingprinsen, att de skulle röra sig inne i huset istället, eftersom man i det andra landet inte lät kycklingar leva i hönshus, de bodde i ståtliga palats passande för furstar. Återigen höll kycklingprinsen med.

Så processen fortsatte. Kort därefter övertygade den vise mannen kycklingprinsen att i hans land åt kycklingar människomat. Sedan kom vanan att sitta vid bordet och avnjuta mänsklig konversation. Inom en kort tid, kunde kycklingprinsen fortfarande hävda att han var en kyckling, men började uppföra sig precis som en vanlig människa.

Lyckligtvis lider de flesta av oss inte av kycklingkomplex. Men här är en fråga som vi alla kan ställa oss själva: Begränsar jag min potential på grund av min egen uppfattning?"

Rabbi Nachman av Breslov genom Yossy Gordon

Har egentligen inga ord för att beskriva det jag upplever just nu. 

Det finns ord - men jag har svårt att hitta dem, att beskriva en känsla.

Jag skrev på Facebook att jag hittat tillbaka till något som jag inte visste att jag saknat. Så är det nog. Många säger att jag utvecklats - nej, egentligen har jag inte det, jag har hittat tillbaka till den jag är. Invecklats, kanske?

Åtminstone delvis...

Så, det är så här jag är....övermedelålders, överviktig kvinna som klär ut sig och leker på en scen....

"...en stackars skådespelare som larmar och gör sig till en timmes tid på scenen...."

Försök beskriva denna resa som vi gjort med Teater Soja och "Spelet om Stenstan" - svårt, men kanske inte omöjligt. Sorterar tankar, känslor....från första mötet med synopsis och förslaget...första manusläsningarna....första träffarna....att bestämma sig för att vara med - besluta, bestämma, besluta, bestämma - .... första träffarna med scener, läsning...helgerna på Sidsjö Konferens med lunchpauser fyllda med prat och skratt. Alla dessa människor som jag inte kände men som kändes välbekanta. De som redan var välbekanta och som följde med.

Det var ändå bara halva resan.

Manus, roller, regi....det har jag varit med om förut.

Scenografi, kostym, smink och mask - nytt för mig och så spännande.

Ja, jag vet, det låter fjolligt...

Och andra hälften resan från i maj i år när vi gick in på Sveateatern och fick se första scenografin, hur Sundsvalls gamla trästad vuxit fram och hur den skulle brinna ner och sedan hur stenstan skulle resa sig ur askan.

Alla dessa timmar, allt tragglande, alla ändringar, nya roller, nya repliker - nej, vi stryker den scenen, ja, vi lägger in nya repliker där och skulle du kunna säga sådär istället då, kanske?

Jag har lärt mig så enormt mycket under denna långa resa. Om teater och om mig själv....Vi är, som en av regissörerna sa i sitt tal på premiärfesten, precis den rätta ensemblen, precis de som skulle vara med.

Det har varit jobbigt och traggligt och värk i kroppen och trötthet, men psykiskt mår jag bättre än på flera år!

Vi får så mycket beröm att det är värt varenda värktablett jag knaprat i mig under resans gång.....

Japp, det är 20 föreställningar kvar och det ska bara bli kul!

Citatet ovan kommer från: 

Shakespeares Macbeth (akt 5:5):

Ut, ut, du korta ljus!

En skugga blott, som går och går, är livet

en stackars skådespelare, som larmar

och gör sig till, en timmes tid på scenen

och sedan ej hörs av.

Det är en saga

berättad av en dåre.

Låter stort,

betyder intet.

Snodde bilden från Sundsvalls Tidnings nätupplaga, tror inte man får göra det, så jag anger tydligt var den kommer ifrån genom en s k skärmdump.....det är jag som säljer värmlandskorv som Gris-Mobergs dotter, känd slaktarinna (?) i Sundsvall i slutet av förrförra seklet.

MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.MACBETH: Akt V, scen 5

Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare, som larmar
Och gör sig till, en timmas tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.

Det är lite konstigt och jag är lite knäpp - men får jag en idé eller en fundering så måste jag sätta mig och skriva, även om jag som nu på morron har lite bråttom iväg. Så det här skrev jag i morse och redigerar lite nu....då.

Gick och funderade på det här med teater, och berättande och berättarteater. Tre skilda ting, för mig i alla fall. Jag är berättare, gör berättarteater och nu i sommar spelar jag teater. Riktig teater säger en del, det säger inte jag - det är riktigt berättande och riktig berättarteater också.

Jag är inte skådespelare, jag är berättare men jag lär mig massor om teater och skådespeleri genom att iaktta de andra i ensemblen och inte minst av regissörerna. Som tur är har jag ingen rollfigur som jag behöver gå på djupet i, tolka, porträttera eller ge en viss karaktär. Jag gestaltar ett antal personer som faktiskt har funnits och eftersom det är det jag gör i berättarteatern så funkar det. Jag är heller inte rädd och blyg av mig vilket är en fördel i sammanhanget. Men visst är det svårt! Speciellt att komma ihåg var jag ska stå och var jag ska komma in eller gå ut. Hoppsan, på fel plats för nästa scen - inte bra!

Men det är tid kvar och vi repeterar för fullt, vi har ett uppehåll några veckor snart och då får man plugga manus ordentligt så det sitter. Sen är det bara resten kvar! Just nu är det jobbigt, intensivt och rörigt men det faller sakta på plats.  Men det är otroligt roligt att få vara med i och om detta!

Tjatar vidare med en dåres envishet...

men det här är faktiskt en stor grej!!!

Be there!

Spelet om Stenstan

Tänk att jag äntligen hamnat på rätt plats! På ett museum - bland alla andra fornminnen.....här! Kulturarvslyftet heter projektet och äntligen får jag leka "förr i tiden" igen, och få betalt för det.

Förr i tiden, ja...barnen som kommer till oss säger "i förritiden" och jag märker att vi andra också börjar säga det. Varför inte? Man måste tala med barn på deras vis....huvudsaken man förstår varann!

Hade man glasögon i förritiden? Hade man flätor i håret? Hade man brandsläckare? Mja, det är en eftergift åt säkerheten. Vår gamla zink-vattenkanna förslår inte långt men ser bra ut där den står bredvid elden.

I förritiden måste barnen arbeta....men i förritiden behövdes barnen, alla hjälptes åt. I förritiden hade man ingen mobil att sms'a med men man hade en näverlur, man hade sina ben och sin röst. Det var bara att ropa, kula, blåsa eller gå över till grannbyn.

I förritiden, på förritiden, under förritiden?

Då - förr i tiden, var allt inte alls bättre....stressen fanns men en annan stress. Rovdjur, väder och vind, sjukdomar, fattigdom....men en närhet till naturen och till varandra som ofta inte finns idag bland alla prylar.

Förra veckan (i förraveckan) satt jag och kärnade smör när en bil stannar på parkeringen ovanför. En man kliver ur på passagerarsidan och slänger en tom pet-flaska nerför slänten. Tidsåldrarna möts. I förritiden då man tog vara på allt och i nuförtiden då man slänger allt hursomhelst. 

Hur ska vi förstå att alla behövs, att allt är ett kretslopp, att allting finns, hela tiden....