Nog är man konstig och inte så lite knäpp....

Jag jobbar ju på en second-hand-butik och en regel är att vi inte får sno åt oss godbitarna som kommer in utan de ska prismärkas och läggas ut i butik innan vi själva får köpa dem.

Igår hade det kommit in en jättemysig röd plånbok, mjuk, fräsch och inte alls sliten. Min egen plånbok är på upphällningen för att inte säga uthällningen - myntfacket är inte tätt längre utan pengarna bokstavligen rullar....

Så - jag spanade genast in denna mysiga plånbok, perfekt på alla sätt, färg, form, storlek, fack....den hade allt man kan önska av en plånbok. Tänkte på den hela kvällen igår och nästan drömde om den i natt. I morse när jag kom till jobbet låg den fortfarande kvar på lagret och jag tänkte prata med nån av de ansvariga för att kolla om jag kunde få köpa den. Men dagen gick, ingen av de ansvariga dök upp och jag hann inte tänka så mycket mer på den. Mitt på dagen gick jag upp för att lösa av i kassan och precis då stod en kund och höll på att betala sina inköp. Där jag står vid kassan ser jag att "the plånbok" ligger i ett fack i disken. Någon har alltså redan prismärkt och lagt ut den! Då säger kunden - "har ni några plånböcker?".....vafaaan....tänker jag då....och försöker dra ut andra lådor och helt enkelt mörka den röda skönheten som jag vill ha själv! Men min kollega säger raskt - "de här har vi fått in nu" och drar ut lådan med den röda.....och en annan mindre, men lika röd variant. 

Med god min lägger jag upp båda plånböckerna på disken och ber en stilla bön - ta den mindre, ta den mindre....men icke....Den här blir bra, säger kunden och tar min - min! - röda plånbok och köper den för 30 kronor. 

Ja, men det är väl inte hela världen...nej, det är klart det inte är. Men jag kan inte släppa det....av någon anledning var det den perfekta, den enda, den skönaste, vackraste, och inte minst den billigaste plånboken, i världen, som bokstavligen gled ur mina händer.....

Varför reagerar jag så? Förstår inte mig själv, det är inte likt mig - jag har tänkt på det hela dagen.....märkligt!

Som vanligt blir det inte som man tror, hoppas och önskar. Men det behöver inte betyda att det blir dåligt - bara annorlunda.

Jag var så inställd på jobb i Sundsvall, plötsligt dyker en chans upp i Härnösand och den måste jag ta - chans till jobb är chans till jobb och visst är det tryggt att ha ett jobb, en inkomst och en tillhörighet.

Så nu arbetstränar jag på Röda Korset Mötesplats Kupan - second-hand bl a ...perfekt - jag älskar second-hand och loppisar och sånt! De har behov av någon som kan vara lite ansvarig och samordnande och det är där min jobbchans kommer in. Klarar jag detta, får lönebidrag och deras budget håller så kan det bli en anställning.

Bra, va'! Jo, men inte vad jag vill....men om ryggen blir bra så? Kanske...

Jaha, jo...."personalen" består av frivilliga pensionärer - ett antal vithåriga damer som alla är piggare än jag. Trevliga, glada - trevliga kunder och kul att rota bland alla kläder som kommer in.......

Men ryggen, ryggen, ryggen.....efter 4 dagar á 4 timmar värkte och pulserade och hettade det i min svanskota och ländrygg. Och då tycker Försäkringskassan att jag ska öka från halvtid till heltid på två månader!

Igår var vi på Korsmässomarknaden i Härnösand. Dagens höjdpunkt var när jag gick på toaletten med en 93-årig dam. Vanligen går hon med rullator men eftersom jag också skulle dit klarade hon sig med mitt stöd. Väldigt parant dam, håret uppsatt i svinrygg och med en egenhändigt stickad kofta på sig....Anundsjö-stickning...Märta-Stina-stickning, så tjusig!

Denna lady fick jag alltså eskortera till damrummet.....och blev bjuden på en tunnbrödklämma med renkött!

Så visst går dagarna, upp och ner är det och hit och dit.....

Ett annat loppisfynd - en barnvagn från början av 1900-talet, numera i Berättarteaterns ägo.

Är den inte fantastisk!?

Tänk vilken historia det kan finnas i den? Tydligen inlämnad av någon från Stigsjö socken. Hjulen var dammiga och med halmstrån - kanske den stått i en lada? Någon kanske byggde den själv i tidernas begynnelse, för det väntade barnet....en pojke? En flicka?

Var föräldrarna stolta när de gick till kyrkan på söndagsmorgonen med den lille i vagnen, klädd i nystrukna plagg, kanske ett livstycke med spets och hätta? Kom grannarna fram och nojsade med barnet och berömde det, att det åt bra och var rund om kinderna? 

Tiderna var annorlunda men ändå likadana. Mycket ändras i det yttre men inte i det inre.

Vart ville jag komma med det då? Ingen aning, det var vagnen som startade nån sorts process i min skalle....Nu ska jag vila ryggen i alla fall...!

Kram på er!

Vet ni vad en typ A-personlighet är? Jag kom själv i kontakt med uttrycket under min utbildning till fritidspedagog, det fanns nog innan men var inget jag hade tänkt på. Stående framför min första "vägg" fick jag veta att jag var en så´n, typ A, alltså. 

Så här sägs det på en av sidorna på nätet som skriver om typ A: "Typ A personlighet hänvisar till en typ av personlighet som kännetecknas av perfektionism, en hög grad av stress, otålighet och olämpligt uttryck av ilska eller frustration. Bakom Typ A personlighet är en låg självkänsla som driver en person att "overstrive" och konkurrera"

www.nimade.info/ 

Så skulle jag alltså betecknas, enkelt och klart och koncist....Ja, men det var väl bra det? Jag ville ju vara med överallt, tyckte det mesta var kul och ställde upp på extra uppdrag. Jobbet var på 75%, och så var jag engagerad i Friluftsfrämjandet, som instruktör, grenledare och distriktsledare för barnskidåkningen i Örnsköldsvik och Ångermanland....men det var ju så kuuul!

Två barn i skolåldern, en hund, ett hus, en karl som reste och jobbade mycket. Hmm....jag ser ett mönster. Jag fanns överallt....Min egen mamma var ingen bra förebild i det här fallet - hon jobbade heltid och läste samtidigt in en fil kand. Jag ville ju också vara så duktig! Men hon betalade också ett pris, med samma svåra migrän som jag också haft hela livet.

Två duktiga flickor.....ni som läst mina tidigare inlägg vet att ytterligare två generationer bakåt består av duktiga, starka flickor. Minst, antagligen kryllar släkten av duktiga flickor - de dyker inte bara upp helt apropå, sådär bara, liksom typ.

Min dotter är senaste generationens duktiga flicka och i dagens värld hör hon till de som drabbas av ätstörningar. 

Själv är jag inne på min tredje vägg och kryper omkring i murbruk, grus och sten som rasat ner mot foten av väggen. Försäkringskassan tycker att jag ska arbetspröva upp till heltid, till slutet av sommaren ska jag åtminstone vara arbetssökande på halvtid....jaha? Ska jag vara arbetslös på halvtid och sen arbetspröva upp till heltid - då gör jag ju inte mer än halvtid i alla fall?  Jag frågade min handläggare vad som hände med den andra halvtiden, då, 1 september? "Jag vet inte", svarade hon.....

Arbetsprövningen i sig går nog bra. Det är ett roligt jobb att vara på, Sundvalls Museum, med guidningar och skolprogram, och nu i sommar ska jag vara på Norra Berget och guida turister. I stort sett ett jobb jag gjort förr och kan och tycker om och klarar av....Gör jag?

Jag har vansinnigt ont i ryggen, vaknar med nackvärk och migrän - och vad gör jag? Tar tabletter, stiger upp, äter frukost och ger mig iväg. Duktig flicka! Bit ihop!

Hemma gror huset ihop....slängda fårhuskläder, hundhår, skor som flyter omkring överallt, damm....skräp, tidningar, oöppnad post, gamla kuvert, papper, papper, papper. Blommorna, inne och ute, ska vattnas och i en liten drivbänk ska det egentligen finnas både sallad och dill vid det här laget.

Hemlivet består av soffa+tv, en snabb puss och så godnatt.

Och jag jobbar inte ens 15 timmar i veckan ännu.....vart ska det sluta?

Jag är tillbaka i mitt mönster - att trots smärta och sömnproblem, ta tabletter och gå till min arbetsprövning, komma hem, vara slut, inte orka någonting, sova, vakna med värk osv, osv, osv....

Varför det i hela friden? Jo, för att jag vet att om jag inte klarar detta dras min sjukpenning in till sist, efter att ha sjunkit i två års tid. Jag har sökt sjukersättning, men fått avslag två gånger. I svaret anger de att jag inte arbetsprövat fullt ut, till heltid, till hela riket (!), till Samhall, till lönebidrag.... Hallåååååå.....jag har prövat till 75%, där gick gränsen då, 2007 och jag gick tillbaka till 50%, jag har varit projektanställd av Samhall, jag har haft lönebidragsanställning i 3 år. Jag har gjort personlighetstest, Myers-Briggs, jag har gjort yrkestester, .....det är lättare att säga vad jag inte gjort?

Min förra handläggare sa det: "Jag vet inte vad jag ska göra med dig, du har ju gjort allt" - men det vet tydligen min nya handläggare som tog i med friska tag direkt.

Nåja, åter till arbetsprövningen. Det är sommar, ljust, lätt att klä sig, lätt att köra de 10 milen varje dag.....Det går ganska bra. Att min rygg sprängvärker och att jag tar tabletter varje dag för att orka, att jag inte orkar med hemmet och min sambo - det gör väl  inget? 

Eller hur Försäkringskassan? Vi fortsätter väl upp till heltid - sen kanske jag dör och ni slipper problemet. Då kan det här inlägget betecknas som ett "olämpligt uttryck av ilska eller frustration"

Mer om Gene skriver Husfrun i ett inlägg i ÖA, Örnsköldsviks Allehanda - även kallat Ödemarkens Allehanda.

Jag kan bara hålla med och har en del funderingar själv. Jag hör till de som jobbat på Gene under många somrar och i viss mån gästabud och skolprogram och något mer unikt (unikt, unikare, unikast?), finns inte att tillgå i norra Sverige.

Fornlämningen, utgrävningen och rekonstruktionen täcker in allt, och jag menar allt, om hur man levde på det som vi idag kallar järnålder. Hur man bodde, kläder, vävning, tyger, djurhållning, vinterfoder, odling, växter, gröda, jakt, fiske, båt, smide, bronsgjutning, läkemedel och magi....allt!

Detta har tusentals skolbarn fått prova på, sova i långhus, höra berättelser vid elden, laga mat i kokgrop, jaga med pil och båge....Minst lika många turister har fått uppleva gårdslivet med alla djur, får, kor och höns...husfrun som domderar och styr, hövdingen som smiter undan till smedjan för att få lugn och ro. Pigor och drängar med sina kärleksbekymmer och drömmar. Ett vardagsliv som de flesta av oss kan förstå och relatera till. 

Gene har också hela tiden varit ett pågående forskningsprojekt, byggnadssätt och underhåll, vad går att odla på åkern - hur höll man värmen under vintern?

Ska man bara låta allt gå i stöpet på det här snöpliga sättet?

Jag håller med Husfrun, vi som levt på och för Gene far väldigt illa nu. Stiftelsen har inte på de år jag varit med, varit ett endaste dugg intresserade av att utveckla eller ens försöka bibehålla den verksamhet som varit. Någon har kanske varit på besök någon gång men inte så att jag lagt märke till det.

De senaste eldsjälarna, dit Husfrun hör, har gjort ett stort och otacksamt arbete med att hålla fornbyn vid liv i det längsta, med bristande resurser och ett kompakt ointresse från kommun och stiftelse. 

Det är så dåligt, så otroligt dåligt av kommunen och stiftelsen Gene Fornby som inte ens är värd namnet. Så ofattbart klantigt och slöseri med resurser, både materiella och humana - och jag vet att det har funnits pengar avsatta för verksamheten, men som bara "försvann" som guldkistan vid regnbågens fot.

Alla vi som jobbat på Gene, alla vi som bryr oss om Gene och som lagt ner tid och engagemang, trots allt motarbete från ovan nämnda....vi är alla eldsjälar, som vill bevara historien och arvet från våra förfäder.

En eldsjäl brinner, men i brist på syre brinner man ut och blir - utbränd. Bränn inte fornbyn, blås in nytt syre och liv...låt oss fortsätta förstå! Historielöshet leder till rotlöshet och man blir lätt offer för extrema grupper i samhället. Vi måste förstå var vi kommer ifrån och varför - och hur vi överlevt och utvecklats till de vi är nu - på gott och ont!

"Stå på dig, annars gör någon annan det" - sa en gång Tage Danielsson, en mycket klok man som gick bort alldeles för tidigt.

Att stå på sig är kanske inte alltid att ha rätt, däremot rätten att ha sin egen åsikt. Alla är olika, javisst, men jag är också olika. 

Jag blev uppsagd från mitt jobb för att jag är sjuk (värk i rygg och kropp) trots att företaget fått lönebidrag för mig i två års tid, just på grund av att jag har denna funktionsnedsättning.

Inför uppsägningen kontaktade jag mitt fackombud för att få stöd och råd i förhandlingen. Detta gillade nog inte chefen som inte hörts av sedan dess, vi som skulle ha en dialog, gubevars...Inte heller har jag fått ut min slutlön eller de kompensationspengar jag ska ha. Inte en kopia på uppsägningsprotokollet....Inte ens en lönespecifikation har de skickat ut under min sjukskrivning.

Men det fina i kråksången är inte att "ha rätt", att "ge igen", att "hämnas" - det fina i kråksången är att jag inte har fel! Hängde ni med där? 

Företaget har gjort fel, företaget är "slarviga" enligt facket, företaget har en "dålig attityd" (jävla attityd var de exakta orden, men det kan man ju inte citera - eller)?!

Det är så skönt att höra!

Jag har inte gjort fel! Haha....DE har gjort i stort sett alla fel man kan och jag har egentligen rätt att ha jobbet kvar. Men, se, det vill jag inte, inte nu när alla kort ligger på bordet och jag ser vilken falskhet som finns där. 

Missförstå mig rätt, jag är inte bitter, jag är glad att det är över och att jag har rätt! Jag önskar inte det företaget något ont, det finns fler anställda kvar som behöver sina jobb. Jag har gått vidare och har börjat på en ny arbetsplats, som praktik tills vidare, men känner redan skillnaden i äkthet och värme.

Hoppas bara kroppen håller nu, för det är den det hänger på.

Jag stod på mig - och det lönade sig!

Jag är så fruktansvärt ledsen och besviken. Du har utnyttjat mig och du har tjänat pengar på mig, men dumpar och ratar mig när det passar dina egna syften. Är du så rädd för ansvaret?

Du är ett strålande exempel på den krassa människosynen som råder i Sverige idag. Ett offer för kommersialismen och ytligheten. En kall och tom människa!

Om jag ska vara riktigt ärlig är jag skitförbannad för det sätt, på vilket du hanterat hela situationen. 

Vi skulle ha en dialog, sa du, men den verkar väldigt ensidig, det är en monolog, du!

Jag väntar med spänning på slutklämmen som bör komma till veckan men girig som du är kommer den nog i slutet av februari!

(*&%(?=?/¤#^^^"!??&%¤#*^_)!!!

= en massa fula ord som jag inte använder eftersom jag är en vuxen och klok människa med ett bra ordförråd...men ibland.....!

Så skulle jag vilja skriva men jag gör det inte...eller, gjorde jag just det ? Kanske skönt bara att få det ur sig.....ja, det var det!

Var på möte igår....folk tycker jag mailar mycket?

Jag som tycker det är så behändigt med mail - man når många samtidigt, man kan säga allt man behöver, man kan svara direkt.

Jag har sagt det förut, jag är utbränd och min hjärna håller inte för all information. Att ringa är jättejobbigt, jag sitter ofta och hoppas att folk inte ska svara när jag ringer....jag har svårt att höra, svårt att koncentrera mig och glömmer oftast en del jag tänkt fråga om.

Ett mail hinner jag läsa och tänka igenom innan jag skickar, och reflektera över om jag fått med allt och på det sätt jag vill.

Däremot har jag en tendens att svara på allt och vilja förklara och reda ut för mycket, vilket är en konstruktiv kritik jag kan ta till mig. Men att som nu, bli tvungen att ringa i tid och otid, nej, det känns inte bra. Jag vill ha respekt för mitt tillstånd likaväl som andra. Det känns inte bra, det gör det inte.

En vän till mig fick höra att "åh, vad du sitter mycket vid datorn, hur orkar du?" och hon svarade som jag också känner - datorn är avkoppling för mig, och ett medel att kommunicera med de jag annars inte orkar ringa eller träffa IRL. Jag har också fått pikar om "fyrkantiga ögon" och annat skämtsamt (?)

Alla kollar inte mailen så ofta - fine, det är okej, men låt mig vara okej då! Varför ska det ena vara sämre än det andra? Det handlar ju om olikheter! Vi gillar ju olika, gör vi inte?

För den som undrar, nej, jag har inte tagit illa upp, jag bara reflekterar och det bottnar i att jag inte själv kan stå upp för vad jag tycker och säga ifrån - utan jag finner mig i det andra säger.

Och då får jag ha det som jag har det.....

Nya känslor? Ja, kanske det är det som behövs....

När barnen var små blev de ibland "övertrötta" som man sa. De var helt enkelt för trötta för att kunna slappna av och lugna ner sig och somna. Det blev mest skrik och gråt och överaktivitet av det hela. Att vilja göra saker men inte orka, att ramla och göra illa sig och ingenting går riktigt bra. Ibland fick man "blåhålla" ungen tills allt motstånd ebbade ut och gråten förvandlades till små hickningar och ungen till sist föll i sömn.

Detta, mina vänner, drabbas man av som vuxen och utbränd också. Jag orkar inte jobba hela dagar men är tvungen en dag i veckan och idag var en sådan dag. Den underliggande oron för dottern, en god vän som mår väldigt dåligt just nu 

och en hel del annnat som har tärt mig länge nu - allt tillsammans gjorde mig alldeles för trött idag.

Det började med hjärtklappning, trots att jag låg i soffan och såg en lugn och trivsam engelsk film, ville den inte ge med sig, hjärtat rusade på - tryck i kroppen och huvudet med en konstig huvudvärk som följd (undrar vad jag hade i blodtryck?), illamående och stress i hela kroppen. Allt utmynnande i total ångest och jag ville vara liten igen och krypa upp i famnen på någon som kunde stryka mig över håret och säga att allt var bra och jag skulle vara lugn. Men någon sådan finns inte nu.

"Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig" skulle man kunna säga.

Alltnog, försökte gå och lägga mig, läsa, ligga på spikmattan.....blev lite lugnare. Då anlände de yttre irritationsmomenten - flugorna! Och så var kroppen i gång igen, på högvarv.

Så, nu sitter jag här, med hjärtklappning och kallsvettningar, illamående och en underlig luddig huvudvärk runt hela hjässan.

Sitter väl här i morgon bitti också - jag som har en hel del inbokat, på min lediga dag. Hmm....undrar om det bidrar? Jag kanske ska lära mig att jag dagen efter min heldag på jobbet MÅSTE vila och INTE boka in något alls?

Nå´t att tänka på....

Nio i svärd. Oro, ångest, mardrömmar.......