I morgon börjar jag jobba, semestern är slut för denna gång.

Idag regnar det och det är 11 grader och blåst - såklart...

Men jag känner mig rätt nöjd. Vädret har varit väldigt bra och jag märker vad viktigt det trots allt är för mig. Jag är ingen soldyrkare och har aldrig trivts med att ligga och pressa på en strand. Men varma dagar med lite kläder, sköna kvällar att sitta ute och jag har t o m badat, både i havet och i sjön här hemma. Allt blir enklare!

Det känns bra.

Jag har tärt på krediten (för det är väl såna här lägen man har krediten till) men jag ville trots allt ha en semester med lite roliga aktiviteter, trots Försäkringskassan.

Det känns bra.

Tack vare förstående chef och arbetskamrat har vi i Härnta i år haft semester samtidigt och kommer alltså tillbaka samtidigt, vilket också innebär att jag inte behöver arbeta extra för att täcka upp som jag gjorde i fjol.

Det känns bra.

Nejdå, jag skyller inte på någon, jag skulle vara duktig och ställa upp och jag trodde nog jag skulle klara det, de få veckor de gällde, men det gick inte alls bra. Men det slapp jag som sagt i år och går nu tillbaka till mitt gamla halvtidsschema.

Det känns också bra.

Jag har fått umgås med min sambo och vi har tagit oss tid med varandra och gjort saker, även om han som bonde har fullt upp på gården. Det är också en sak jag märker är viktig nu för mig, även om det inte behövs någon märkvärdig aktivitet, bara att gå ner och bada tillsammans räcker bra.

Det känns väldigt bra!

Nu kommer våra döttrar hem, en efter en och det känns väldigt bra och jag känner att jag är i fas att orka ta emot dem på ett bra sätt och kunna umgås också. Jag har en bra schemavecka framför mig och har gott om tid.

Det känns bra.

Så, på det hela taget - helt okej....men det slår mig att det är 5 månader till juldagen. Jag hoppas jag laddat, eller rättare sagt,  jag vet att jag laddat mer än jag kunde i fjol, så jag hoppas att det räcker!

Det gör det nog! Det finns annat som känns bra, vissa insikter och kunskaper jag fått under sommaren, från olika håll, peppning, uppmuntran och bekräftelse.

Men allt tar jag inte upp här, det är skillnad på personligt och privat som vi pratade om häromkvällen, när vi satt på Hamnkrogen några vänner och jag.

Så sant, så sant....

I morse när jag höll på att vakna kom följande ord farande genom huvudet på mig:

"Det möjliga är nog det bästa"

I mitt fall är orden uppgiven och ge upp aktuella. Har kastat in handduken och gått med på en längre sjukskrivning. Jag har gett upp kampen mot det omöjliga i att bara köra på och gå på tabletter. Jag kan också känna mig lite uppgiven - att detta ska behöva hända en gång till, att jag inte begripit tidigare?

Så blev det möjligt att faktiskt vara hemma ett tag, men hur länge är det möjligt?

När jag väl gett upp och är uppgiven kommer tröttheten, den trötthet jag lagt all min kraft på att bekämpa. Räkningen kommer nu och det blir dyrt, ungefär som elräkningen kommer efter vintern.

Det kommer att ta minst två veckor att vila ikapp mig, sen några veckor till att kunna börja röra sig igen...sen ett par veckor att fundera ut hur man ska gå vidare - det blir nog längre än jag egentligen vill. För man vill ju vara frisk och stark och pigg och glad.....

Så här stod det på Facebook idag: 

Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du har prövat att vara stark allt för länge.

Det är sant. Jag är inte deprimerad nu, men jag har varit det tidigare. Däremot har jag provat att vara stark alltför länge.

Men "det möjliga är det bästa" och nu är det möjligt att vila och det är det bästa för mig.

Jag har nog tidigare skrivit lite om min syn på hushållsarbete eller ska vi kalla det "arbete i hemmet"?

Hushållsarbete är reproducerande, dvs när man är klar får man i stort sett börja om, det tar aldrig slut. Det är heller inte lönsamt, det genererar vare sig pengar eller arbete åt andra.

Men - det finns vissa sysslor som måste göras, i varje hem, överallt. Vare sig inomhus eller utomhus och för att ett vardagsliv ska fungera är alla sysslor lika viktiga. Man behöver mat - planerad,  inhandlad, hemkörd, inpackad i kyl och frys, sedermera tillagad och uppäten. Det är också viktigt med rena kläder, rena sängar och överhuvudtaget rent i huset för att undvika bakterier och allskönt gröms som gör oss sjuka.

Hur i hela friden kan det komma sig att man inte alls värderar dessa sysslor som är själva grunden för att samhället ska fungera? Med bra mat och rejäla kläder, friska och glada jobbar vi bättre, vilket avlönat arbete vi än har! Enkelt!

För att nu inte tala om att ta hand om barn!

Därmed inte sagt att det är kvinnan som ska göra alla dessa sysslor, det ligger liksom inte i generna att man är bra på att städa eller laga mat....nej, nej...men av hävd är det en gång så att den som födde barnen, också ammade dem och blev därmed mer eller mindre automatiskt kvar vid hemmets härd och tog också därmed hand om hemmet.

Att sköta barn och hem borde vara sjukpenning- och pensionsgrundande!

Läste för länge se´n en artikelserie i nå´n tidning om ett par som rest runt i världen med sina akademiska, könspolitiskt korrekta perspektiv på allt. De skrev om nå´n by där kvinnorna vävde vackra filtar och uttryckte det som om det var synd om kvinnorna som "bara" fick sitta och väva. Där har vi synen, att kvinnoarbete skulle vara mindre värt. Det var väl jätteviktigt att få varma filtar i huset!

Det blev en kvinnofälla när någon, en gång kom på att hemarbetet inte var värt nå´t utan enbart lönearbetet - dvs arbete åt andra. Då blev hemarbetet en kvinnofälla och kvinnor tvingades kvar vid spisen. Ofta för att män fick bättre lön utanför hemmet, vilket hade den effekten.

Nu har vindarna vänt lite, kvinnor har bra utbildning, och bra jobb, tjänar ibland t o m bättre än män....men lik förbaskat är värderingarna desamma. För det är där det sitter - värderingen av olika arbeten.

Nu skulle jag kunna gå in på utbildningar, hantverksarbeten och så vidare men jag ska inte göra det. Jag nöjer mig med att säga att ALLA arbeten borde vara lika värda för alla behövs. Däremot bör en längre utbildning ge en högre lön. Helt klart!

Om du så torkar skit på långvården eller hämtar sopor i stadens finaste kvarter så behövs du. Om du så är hemma och snyter barn eller snyter barn pedagogiskt på förskolan så behövs du.

Om du så sitter på fackets kontor och skriver protokoll eller om du sitter i regeringskansliet och skriver motioner så behövs du.

Om du lagar mat hemma till hungriga tonåringar eller lägger två sparrisar i kors på lyxkrogen så behövs du.

Det är där det sitter - värderingen!

För första gången i mitt liv har jag blivit tvungen att spärra en avsändare på min vanliga mail - jag har spärrat på msn förut men det var i tidernas begynnelse när man anrop från kreti och pleti.

Nej, det som nu hänt hör ihop med såpaföljetongen i föreningen jag berättat om förut. En person i styrelsen förföljer och trakasserar mig numera med mail på mail om samma sak....trots att jag svarat och förklarat, samma sak, flera gånger.

Trodde saken var utredd, ursäkter har utväxlats och vi hade gått vidare....men nu har jag hamnat i syndabockssitsen och allt jag säger och gör är fel - därav mailbombandet. Ingen annan säger nåt....bara hon!

Därför har jag spärrat henne.....detta är en soppa utan motstycke och jag har sällan mött en människa som jag verkligen behövt tvivla på den mentala hälsan hos. Visst säger man på skämt ibland - "Hon/han är inte klok", men här ligger sanningen alltför nära och det skrämmer mig, skrämmer mig verkligen!

Det är tufft, väldigt tufft - men jag har mycket stöd, dels av personer i föreningen, men även av mina vänner och andra som står utanför.

Vi får se hur det går, endast tiden kan utvisa det....och jag måste orka stå fast vid den jag är och det jag tror på.

Såsom synsk och i viss mån medial kan jag också se ett större skeende i mycket av det som händer, där vi kommer att uppnå en förståelse när allt är över. Helt klart är detta en process som leder fram till något.

Man lär sig nåt nytt hela tiden. Dagens läxa är hur olika människor kan se på samma sak.

Den jag ser som en människa som är villig att ställa upp och arbeta ideellt och engagerat för en förening, ser andra som en människa som bara är ute efter makt. När jag febrilt försöker lösa en situation som jag i viss mån är ansvarig för, får jag höra att jag handlat som en "envåldshärskare". I det fallet är jag också "köpt" av den personen som är "ute efter makten".....påstås det.

Människor gräver i andra människors förflutna för att få fram bevis på "oegentligheter" som inte är relevanta idag. Varför gör man så?

Men oh, nej, det är inte alls skitprat de håller på med.....nejdå!

Jag försöker lyssna, men inte ta åt mig. Min åsikt är lika mycket värd som deras, min värdegrund har samma stabilitet som deras. Eller mer, i detta fallet! För min värdegrund bygger på att alla är lika värda och oavsett vad, är man värd massor med "andrachanser".

Vad är det som händer? Det har hänt mig förut, det vet ni som följer min blogg men den här gången tror jag att jag klarade testet, i alla fall bättre än förra gången.

Men nu är jag färdig med denna förening, jag måste ju sitta kvar året ut på min "demokratiskt" genomröstade post, men kommer att försvinna som en avlöning så fort jag bara kan.

Mitt liv är så här, förändringar hela tiden och snabba sådana. Jag går in i något och engagerar mig och så, pang, sitter någon däruppe och bockar av i en lista: Check, nu har hon gjort det....Nästa! Ibland lämnar jag själv, av egen vilja, ibland blir det som det blivit nu. I några fall har det varit ännu mer dramatiskt!

Mitt liv är alltid mer eller mindre i gungning men för varje erfarenhet, som den här, blir min grund och mina rötter starkare. Trädets krona vajar i vinden men jag står banne mig stadigt, i mig själv, i mina vänner och min familj. Framförallt står jag fortfarande för det jag tror på!

Igår eftermiddag var det skönt att få åka ner till Sundsvall och ett möte i en annan förening, med seriösa, kreativa människor, ingen maktkamp, inget skvaller utan ärlighet och humor och uppskattning!

Då mår jag bättre och kan se tiden an med mer tillförsikt. Nu ska min energi gå i första hand till mig själv och det jag mår bra av, och därmed också till min familj som får en gladare Annelise att leva med.

I helgen är det berättarfest i Härnösand....

http://st.nu/kultur/1.1838864-berattarfest-i-dagarna-tre

Och idag snöar det igen! Bilden är från ifjol men det ser likadant ut i år!

Vad mycket man hinner tänka när man reser, tänker man på när man kommit hem. Bara en så´n sak som att flyga. Detta stora, tunga plan som bara drar iväg rätt upp i molnen och man sitter och tittar på medpassagerarna och tänker att det kanske är dessa människor jag ska tillbringa mina sista minuter i livet med. Den tanken var inte så stärkande så jag slutade tänka den.

När man flyger mellan Sundsvall och Stockholm hinner man inte mer än upp förrän man ska ner. På nervägen var vi en timme försenade pga väder och avisning och blev bjudna på kaffe. De stackarna i kabinpersonalen hann bara springa med kaffevagnen, så var det dags att springa och plocka bort och - fasten seatbelts.

Gissa vem som inte flyger så ofta? Inrikes har jag väl inte flugit sen jag var i Kiruna på skidinstruktörsutbildning och när var det? 1994-1995? Typ?

Men det har varit modevecka i Stora Hufvudkommunen och eftersom min chef har den inställningen att all personal ska vara delaktig så får vi turas om att åka med på mässor och annat. Och nu var det min tur, jag, på modemässa, jag som är tidlös i min klädstil och modern ungefär vart tionde år.

Men nå´t har jag lärt mig på de 1,5 år jag jobbat på FinInunder, om BH-ar, uppbyggnad, modeller och hur de ska sitta på alla de olika storleker och former som vi kvinnor kan uppvisa. Framförallt hur viktigt det är, för hållning, balans och självkänslan att vara kvinna och vara stolt över de tuttar man har. Det finns så mycket man kan göra utan att ta till kniven! Plastikkirurger, släng er i väggen!

På en stor branschmässa som den här, är det köparens marknad. Säljarna slår gärna knut både på sig själva och alla andra för att vi ska köpa in deras varor. Chefen hade bokat in oss på olika märken, dels på mässan, dels fick vi komma till några företag på kvällstid, och vi fick privata visningar med modeller, vi fick prylar, pennor, mappar, kataloger och bjöds på kaffe, vatten, vin, öl, snacks, godis, ost, oliver, kex....Märkte att tapenade är lite trendigt...gott är det också!

Vi har vissa basmärken vi håller oss till men det kommer hela tiden nyheter, innovationer och färger och modeller i allt! Det är så mycket snyggt! Mycket allvar också eftersom vi också säljer mycket till bröstopererade kvinnor och då pratar jag inte i första hand om skönhetsoperationerna.

Så, det blev sena kvällar, tidiga morgnar, mycket vin och mycket intryck! Flygresa, hotell och god mat.....kort sagt, intensivt men fantastiskt roligt!

Innan nå´n säger nå´t vill jag meddela att jag medvetet valt en otydlig bild, vill varken lämna ut märket eller säljaren.....

I Gamla Testamentet i Bibeln talas om syndabocken, en bock som fick ta på sig människans alla synder. Man knöt röda band i hornen eller så fick varje människa som ville ha syndernas förlåtelse svärta ner sin hand och sedan lägga den på en vit get. Getabocken drevs sedan ut i skogen eller offrades.Då blev synderna förlåtna....behändigt, eller hur?

Visst hör vi ofta talas om syndabockar, någon som antingen tar på sig skulden, eller som utsätts för anklagelser att ha orsakat allt elände. Judarna i Tyskland var syndabockar, häxorna som brändes på bål...det finns många exempel där man gärna vill skylla på andra istället för att ta eget ansvar.

För många år sedan, i samband med min första vägg, var det omorganisation på min arbetsplats. Fritidspedagogerna var säkra, förskollärarna mindre säkra i den nya organisationen. Eftersom jag är fritidspedagog var jag rätt lugn, till en början vill säga. Jag var redan då drabbad av migrän och då har man ganska mycket korttidsfrånvaro, man är borta en dag och dyker upp nästa dag och ser hur pigg ut som helst, vilket naturligtvis sticker i ögonen på folk. "Ont i huvudet, det har jag också men jag tar Alvedon och går ändå, jag."

Ajaj, alla dessa människor som ska uttala sig om det de inte har en aning om....

Dessutom hade jag småbarn som nyss börjat på dagis med allt vad det medför. Klart det störde mina arbetskamrater att jag kunde vara borta så pass mycket och ändå ha jobbet säkrat.

Först märkte jag inget, ofta är det syndabocken själv som upptäcker sist av alla att något är verkligt fel.....ungefär när man är på väg att offras. Då är det så dags. Jag blev utskälld, i telefon, på jobbet, i skogen med alla barn runtomkring. Jag var värdelös, fritidspedagoger var värdelösa....

Jag kom till företagshälsovården och det första jag fick veta och det som präntades in i mig var "Det är inte ditt fel, det är inte ditt fel, det är inte ditt fel". Senare lärde jag mig mer om grupprocesser och att det var hotet om omorganisation och ev omplaceringar som satte hela arbetsgruppen i gungning och de gav sig på mig. Läs gärna "De elva sammansvurna" av Marianne Fredriksson m fl - där är hela processen beskriven.

Det här är en erfarenhet, likaväl som någon annan men det var otroligt tufft när det pågick. En erfarenhet som är bra att ha tycker jag nu, 17 år efteråt. Jag blev sjukskriven i 2 år och fick en bra rehabilitering under den tiden och kunde faktiskt jobba heltid igen som fritidspedagog, dock på en annan skola. Tyvärr höll de varandra om ryggen på det gamla stället och chefen använde "locket-på"-taktiken. Däremot har jag efteråt hört att en av de ettrigaste blev omplacerad pga samarbetssvårigheter och ett hetsigt humör. Tror jag det....inte förvånande.

Nu, idag, hade jag lämnat detta bakom mig, trodde jag....tills jag ser en annan människa på väg in i samma situation. Jag själv har en roll i den här gruppen som nu är i gungning och som är på väg att "mobba ut" en annan människa, har förutfattade meningar och dömer på förhand. Jag har fått signaler med personangrepp, påhopp och idiotiska påståenden om denna människa. Jag har satt ner båda fötterna, dragit gränsen och vägrar ställa upp på detta.

Igår kväll, i samtal med en god vän, trillade slanten ner. Det är mina gamla arbetskamrater igen, allt kommer tillbaka i form av en ny utmaning, men nu har jag en annan roll och nu har jag insikten och kraften och möjligheten att påverka detta åt rätt håll. Och det ska jag göra, ingen ska bli syndabock pga mig, jag tar mitt ansvar och jag önskar, önskar att de andra besinnar sig och gör likadant!

Den här tiden på året är det segt inom handeln - folk ligger hemma och liksom tar sats inför julhandeln som som vanligt väntas slå rekord. Finanskrisen, hur var det med den? Och miljön....procucera, konsumera....det är mycket vi behöver och mycket vi måste ge bort i jul för att visa hur mycket vi älskar varandra. Men när papperet sönderslitet ligger över hela golvet och alla omsorgsfullt krullade snören dragits ut och allt ska in i pannan.....hallå?

Men, det var inte det jag skulle skriva om. Varför kommer jag hela tiden in på annat än jag tänkt?  Förresten, svara inte på det sista.

Jag skulle ju berätta om min seeeeega dag på jobbet. Inga kunder just, några titt-tanter, några strumpor....ett par dyrare bh-ar....men efter kl 13 - Nada! Nothing! Rien! Ingenting!

Dött, mörkt, regn - kändes som om jag var "the only living girl in Härnösand" - klockan på väggen segade sig fram, jag vet inte hur många gånger jag tittade på den och den stod bara på 10 i fyra.....igen och igen och igen....

Just det, den hade stannat! En halvtimme hade gått utan att jag ens reflekterat över att klockan faktiskt stod! Och jag hade verkligen tittat på den ett antal gånger. (Det här, förstår ni, mina barn, är en gammaldags rund klocka med siffror runt kanten för att markera timmar och två visare, en mindre för nämnda timmar och en lite längre för att markera minuter) Det var alltså dessa visare som stod stilla......

Så, jag hade att göra en stund med att leta batterier, hoppades t o m att jag skulle få ge mig ut och inhandla några men det fanns i kylskåpet. En gammal skröna säger att man ska ha batterier i kylskåpet för de håller längre. Har det någonsin varit sant? Nagellack ska man också ha där, speciellt när det börjar bli gammalt för det blir mer lättflytande och man får ut det sista....Se där, nu kom jag in på nå´t annat igen...

Alltnog, jag bytte batterier, ringde min kollega i Övik och skrattade en stund, hon hade det lika seeeeegt som jag.

Då var klockan halv fem....5 minuter i 6 (vi stänger 18.00, alltså) kom en tjej in och skulle prova badkläder. Är det inte typiskt? Men serviceminded som man är fick hon prova, dock handlade hon inget. Några minuter över 6 kunde jag låsa, räkna kassan, gå och handla lite på Hemköp och sedan fara hem....i mörkret och regnet. Men nu är jag ledig i morgon i alla fall...så, jag har liksom fredag igen idag!

Se även blogginlägget i oktober - "Tisdag - eller nå´t"