Synergi är när helheten är större än summan av delarna - har jag lärt mig. På mitt kära Wikipedia står följande: "Synergi är när två eller flera influenser tillsammans bildar en starkare influens än vid direkt addition" vilket måste sägas stämma rätt bra med min definition.

Jag själv hoppas hitta min egen synergi snart. Känner mig oerhört splittrad och delad i många delar.

För det första är mitt yrkesverksamma liv delat i två delar, ena delen är jag sjuk och har varit länge, den andra delen hade jag en arbetsförmåga på 50% som är borta just nu men som det finns en liten förhoppning om, att den ska komma tillbaka. Min sjuka del är utförsäkrad, arbetslivsintroducerad och sjukskriven igen. Min s k friska del, som är sjuk just nu, har haft ett jobb med lönebidrag, för nedsatt arbetsförmåga, alltså inte ens 50% är helt friskt hos mig. Den delen är nu sjukskriven och dessutom uppsagd av en chef som inte tycker jag ska jobba kvar när jag är sjuk, fast jag haft lönebidrag för att jag är sjuk - ett moment 22 där.

Så, hur blev det nu då? 50% sjuk och 50% sjuk och nedsatt arbetsförmåga men 100% sjukskriven. Där borde jag få ihop en helhet som Försäkringskassan kunde ge permanent sjukersättning?

Men det är kroppen det, den är bara en del av mig. Jag är ande och själ också. Min ande är jag, det jag som är dotter, syster, fru, mamma, fästemö....Också en massa delar som blir till den jag är i verkligheten, som pratar och kramas och tycker om.

Min själ är mitt odödliga jag, den del som lever vidare efter döden och som redan har levt vidare ett antal gånger på den här planeten. Min själ är också den som har kontat med Universum och med evigheten. Tack vare min medvetenhet om den kontakten kan jag uppleva andra dimensioner - samtidigt som jag inte får glömma den dimension jag lever i nu.

Här och nu...

Alla dessa delar är jag....lägg ihop och plussa på...och nog blir helheten mer än delarna....och pusslet som är jag blir färdigt, någon gång....

Osho: Completion

Täss'on Nainen...Hedningarna...

Ska man skriva om sin pappa för att det är Fars Dag? Det kan man ju, många gör det och det finns statusuppdateringar på Facebook om pappa i himmelen och annat. Dem kan man ju kopiera om man vill - eller inte.

Min pappa då? Jo, han är i himmelen, men han är rätt ofta med mig också och mina barn, och syrran och hennes barn. Nog tror jag han tittar in till mamma då och då men än så länge håller hon sig på jorden och har ingen brådska upp till honom, som det verkar.

Min pappa var ingenjör, åh, vad farmor var stolt över honom! Ingenjör var fint att vara då, på 50-talet när jag föddes. Men min pappa hade också ett stort intresse och det var sjön och båtar. Som son till en snickare var han också duktig med verktyg och annat som behövs för att bygga. Han hade också massor av kluriga idéer och lösningar. Sommarstugan på Remudden var full av hans påhitt - på gott och mindre gott. Nå´t ont fanns inte i honom.

Jag tror att han varit lycklig om han fått bygga fler båtar i sitt liv, och om han fått snickra mer, än att sitta vid sitt skrivbord med sina ritningar och beräkningar.

Några år innan jag föddes byggde han en båt nämligen. 1952 påbörjades bygget, han utgick från en av Pettersons modeller men ritade inredningen själv. Han fick hjälp med bordläggningen men resten gjorde han på egen hand med visst bistånd av mamma. 1954 sjösattes Pim, som hon hette, en högsjömotorbåt, 8,5 m lång och 2,5 m bred. I juli detta år gjorde hon sin jungfrufärd mellan Sundsvall och Lillstugan i Umeå, som jag tidigare skrivit om och där jag tillbringade min barndoms somrar. Som alltid var soliga måste jag tillägga :-) Med på jungfrufärden var min farfar som var mäkta stolt även om han som karg norrlänning inte sa så mycket.

Jag föddes 1956 och tillbringade mina första somrar i denna båt, det var ofta bara jag och pappa. Syrran föddes 1960 och några år senare såldes Pim, mycket för att få loss en kontantinsats till ett hus. Ingenjören och hans familj skulle förstås bo ståndsmässigt och mamma var hemmafru på den tiden.

Innan jag föddes skrev min pappa till sjukhuschefen och bad om tillstånd att få närvara vid förlossningen, det var inte alls vanligt bland blivande pappor på den tiden. De var hänvisade till att vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridoren och att bjuda på cigarrer när allt var över. Men inte min pappa, han var med och han räknade mina fingrar och tår när jag väl var född.

Pappa och jag är mer lika än jag trott, det märker jag ju äldre jag blir. Vi har nog samma lynne, även om jag är mest lik mamma till utseendet. Det var också ofta pappa och jag, mycket berodde det förstås på att syrran var 4 år yngre och var mer beroende av mamma vid den tiden. Pappa lärde mig mycket, bl a att hissa flaggan och köra båt, nyttiga kunskaper som jag haft med mig hela livet. ;-)

Pappa blev också utnyttjad på sitt jobb och gick i förtidspension, som det hette då. Han var en fantastisk morfar, alla barnbarnen älskade att snickra med morfar på Remmen och de mest underliga farkoster seglade över viken utanför stugan. Morfar var gärna barnvakt men undvek i det längsta att byta blöja. Mina ungar verkar dock inte ha tagit någon större skada av det. De älskade sin morfar.

På senare år tillbringade han mycket tid ensam i stugan, satt ute på verandan och funderade över livet och förbättringar i stugan som han överraskade mamma med när hon jobbat klart och kom ut på fredagkvällen. Efter pensionen satt de båda där och tittade på mångatan över vattnet och hörde älgarnas brunstvrål över nejden. (För att avslöja en familjehemlighet - det var en motorsåg egentligen...)

Pappa dog för 11 år sedan, han var 74 år och hade rökt nästan hela sitt vuxna liv. Trots mycken vistelse i natur och frisk luft orkade inte lungorna längre utan emfysem och cancer tog hans liv. Det är mycket jag kommer på efteråt som jag skulle velat prata med honom om. Men jag kan prata nu, han hör mig och ibland får jag svar.......

Oj, så gammal och dålig diabild men den ljusblå båten är Pim!

Och här är jag, pappas lilla solstråle som han kallade mig....

En släkting till mig skrev i sin status på Facebook att hon "vinner dagens upplaga av Sveriges sämsta morsa."

I min kommentar citerade jag Cecilia Hagen, författare och krönikör på Expressen: "Du själv är den bästa dåliga morsa dina barn kan ha." (Vissa fattade inte det, vilket framgår av kommentarerna.)

Men så är det....morsor har dåliga dagar, morsor är trötta, har inte ätit, har pms, är oroliga för pengar, jobbet, gamla föräldrar, kompisar, maken.....morsor är människor. Men den dagen man känner sig som en dålig morsa är man ändå den bästa morsan för sina barn, för hur dåligt man än mår och hur trött man än är, bryr man sig alltid mest om barnen, man ser alltid till att barnen har det bra och man älskar dem villkorslöst!

Finns det då dåliga morsor? Ja, tyvärr finns det det, de som styrs av sitt ego och sitt eget "förverkligande" och glömmer bort att finnas där. Som ser till att barnen har tv, dator, stereo, mobiltelefon men inte en varm famn, ett lyssnande öra och ett vakande öga. Det finns därmed barn som inte har någon att fråga och bolla med inför skolan, kompisar, pubertet, och allt vad det kan vara. Morsor som "minsann inte ska sitta hemma med någon unge".

Nuförtiden får man ha barnomsorg även om man är arbetslös, sjukskriven eller hemma med syskon. Arbetslös okej, man kan behöva rycka in någonstans men måste man ha barnen bortlämnade hela dagen? Sjuk, ja, helt klart, man orkar kanske inte med som man skulle vilja. Bättre att få bli frisk i lugn och ro.

Hemma med syskon? Man tar sig för pannan, vilket barn förstår varför h*n måste vara på dagis när mamma är hemma med bebisen? Varför får inte jag vara med mamma? Jaja, detta varierar med ålder, helt klart, men jag har jobbat över 20 år i barnomsorgen och sett alla varianter. Ett litet barn mår bättre hemma med mamma och för jösse namn, förr hade mammor 10, 11, 12 ungar och klarade sig alldeles utmärkt. Men det är klart, hon kunde inte gå på gym och sen dricka latte med väninnorna.....

Äldre barn behöver kompisar, ja, men så låt de ta med kompisar hem då! Det är väl jättemysigt att sitta och äta mellis med ett gäng ungar som har massor att prata om och funderingar om både det ena och det andra. Fler klokskaper har nog yttrats runt ett mellis-bord än i regeringens fikarum skulle jag kunna tro.

Ta till vara barnen, medan de är små och du har fantastiska vuxna barn att umgås med, som vill vara med dig, som ringer och frågar hur du mår och som anförtror dig stort och smått (och en del du kanske inte velat veta, ibland :-))

Förr var barnen ålderdomens trygghet - ju fler barn, ju fler som tog hand om dig på ålderns höst. Ibland undrar jag varför en del har barn nu....om man inte vill vara med dem?

       Jag och min förstfödde                          Min mor och min dotter

Och innan jag blir anklagad för fördomar igen - ja, det finns bra och dåliga pappor också men eftersom utgångspunkten var dåliga morsor har jag bara skrivit om morsor idag!

Min släkting, som jag skrev om i början, är en fantastisk morsa! Det är inte tal om annat! Men hon är trött ibland också - och det får hon vara...

Idag vill jag att ni läser min vän Lie's blogg för att hon så bra beskriver utbrändhet och vägen till tillfrisknande. Jag själv är just nu nere i en avgrund och försöker hitta orken att ta mig upp igen, ännu en gång.

Men - ordet till  Lie !

I övrigt - lammskinn till salu!

Facebook - en fasans bok?

Jag har Facebook och tycker det är jättekul. Jag har ställt in mitt konto så att inte vem som helst kan läsa min logg eller se mina bilder. Det är helt mitt eget val. Jag går med i eller gillar de grupper som stämmer överens med vad jag tycker, de övriga skiter jag i. Jag är vuxen och kan bestämma helt själv vad jag skriver och vad jag delar med mig av. Tänk, vilken frihet! Det innebär naturligtvis också frihet för de som har motsatta åsikter och då har man ett gyllene tillfälle att sätta sig in i vad deras åsikter betyder och står för och kan även bemöta dem om man känner så.

Vad jag vill komma fram till är att jag hör vänner och bekanta oja sig över Facebook, usch, det är läskigt, det är otäckt - jag vill inte...Nej, man måste inte vara med, man behöver inte. Det är inte mycket man måste göra bara för att alla andra gör det, när det kommer till kritan.

Men jag känner igen kommentarerna från det antika 70-talet när videon kom...Oj, vad det var ruskigt och skrämmande och usch, vilka filmer man kunde se. Nyckelordet här är kunde, man kunde och kan fortfarande, om man så vill, se både porr och skräck och allsköns otäckheter. Men man kan också låta bli!

Men det är samma sak här; video/dvd är inte farligt i sig, Facebook är heller inte farligt i sig - det är vad vi gör med dem....det är användaren själv som väljer och det finns alla möjligheter att styra själv.

Om jag vill se porr på min video, okej, dvd-spelare, så beror ju inte det på att dvd'n är inställd på "endast porr" utan på att jag är det. Nu är jag inte det måste jag klarlägga för annars är det väl någon som tror det   . Folk som vill missuppfatta gör det ändå.

Den här debattartikeln i Aftonbladet belyser rätt bra vad jag vill säga, särskilt slutklämmen "Det är upp till oss användare att bevisa det."

2010-10-23

Tillägg: Det gula övergreppet tycks vara borta just nu. Jag låter dock inlägget ligga kvar, om det händer igen.

Jag upprepar: jag gör inte reklam för någonting i mina texter!

2010-10-21

Några ord i min text har blivit gulmarkerade och när man för pekaren dit visar det inköpsställe?

Detta är ingenting jag godkänt och måste vara en kupp av Eniro som verkar ha tagit över hela sidan.

Detta är ett intrång i min text! Jag gör ingen som helst reklam för någonting!!!!!!

Tills vidare bojkottar jag bloggplatsen.se

Det är så härligt att gå i skogen, skogen, skogen...med en lätt travesti på en gammal visa av Gullan Bornemark (tror jag?) fast i den var det solen, solen, solen och det är också härligt.

De senaste åren har jag mest gått på lägdor med hundarna/hunden....och under de snörika vintrarna varit hänvisad till vägen.

Nu när jag bara har en hund tar jag chansen och går i skogen. Första gången var hon lite förvirrad och höll sig nära mig men det gick fort över. Idag var vi först ner till sjön och gick sedan rakt upp och in på en gammal "avverkar-väg"....och jestasligen vad skönt det var! Mjuk skogsmark, ljus som silas, barr och höstlöv, och doften av våt jord och svamp. En glad hund och jag, som drog djupa andetag och riktigt sög in luften och dofterna.

Oj, vad jag har saknat skogen! Men det är mitt eget fel som gjort andra val för mina promenader. När jag bodde i Övik gick jag nästan uteslutande i skogen med hunden vi hade då, Beatrice Larsson Karling, en svart labradortik. Vi hade hela stora Vitsjömassivet i ryggen och kunde gå i timmavis utan att se en väg, ett hus eller en människa. Isgrottan, Småtjärnarna med lom och andra fåglar - vindskydd här och var, bänkar...Man kunde gå hur långt som helst!

Naturen är läkande, där får jag vara mig själv och om jag går tyst, med "tunn hörsel" (som det står i Havamal) kanske jag får se något jag aldrig sett förut......

Nu blir jag ju arbetslös och kanske får lite mer tid och energi åt mig själv. Hoppas att snön dröjer så vi kan utforska den här skogen också!

Mot ljuset, Ginny!