He ´ä ´som lite kul iblann....hur man får insikter bara sisådär.

Jag har i många år haft problem med öronen, hörselgångseksem, och när det sätter igång är det kortisondroppar och bomull i öronen ett par dagar. Senaste vändan skrev läkaren ut fel och jag fick salva istället för droppar.

I natt har det varit lite besvärligt och i morse när jag återfått ett visst medvetande tröck jag in en rejäl klick i varje öra, i med bomull och efter det somnade jag om.

Vaknade i en tyst, luddig värld....gick upp på toa och märkte att allt var liksom mjukt och dämpat och reagerade på hur vansinnigt skönt det var! Tappade en Treo-tub i golvet i badrummet och den bara studsade till och landade nästan utan ett ljud. Fascinerad gick jag tillbaka till sängen och la mig och läste en stund.

Hoppade till av att min sambo stod och stirrade på mig, "herregud är du kvar hemma"? Jag trodde han åkt för länge sen men han hade visst pappersjobb att ta itu med på morron....

Jag hade inte hört ett ljud!

Men det som slog mig var att jag faktiskt är så pass ljudkänslig....visst tycker jag det är jobbigt med mycket, folk, höga röster, tv'n och trafik....men så till den milda grad.....? Skillnaden var enorm!

Fick i alla fall en mjukstart på dagen - och en insikt som sagt!

Det jag läste i sängen på morgonkvisten var denna, en bok jag önskar jag läst för 20 år sedan, då fanns den visserligen inte ännu, men ni som är mitt uppe i småbarnsår, läs den NU och ni andra, läs den ändå!

Ja, det är det jag har, tror jag, och känslomässig, kanske framförallt känslomässig. Jo, det är nog så det är....gammeldomen börjar kicka in...

Var på bröllop i helgen, ett välordnat, roligt, kärleksfullt och fantastiskt, otroligt bröllop!

Bortsett från att vi totalt försmäktade i värmen (30 grader och nästan 100% luftfuktighet)....bortsett från ett mycket märkligt hotell (kan nog skriva ett helt blogginlägg om det)....bortsett från en punktering i 120 knyck på motorvägen mellan Uppsala och Stockholm - ja, bortsett från mitt eget skruttiga liv med Försäkringskassa och värk så var ett (och jag citerar ovanstående) välordnat, roligt, kärleksfullt och fantastiskt, otroligt bröllop!

Bruden var inte klädd som en gräddtårta á la amerikansk stil, utan stilfullt och lite läckert i kritvitt med rosa skärp och skor....hur häftigt som helst! Brudgummen var också stilig, såklart, han är ju min systerson och såklart en man av vår släkt!

Det var också ett tillfälle att upptäcka hur vuxna mina egna barn är....där satt de vid varsitt bord, med mest okända människor och pratade och skrattade och åt och drack och hade hur trevligt som helst! Utan mamma! Vilket jag också hade - utan dem! Utan att behöva kolla vart de var, eller om de uppförde sig, nej, det var länge sen jag behövde kolla det i och för sig.

Jag och mannen i mitt liv kunde till och med åka hem tidigare och lämna barnen på festen i fast förvissning att de klarade sig tillbaka till hotellet alldeles själva, nåja, med sällskap av pojkvän och övrig släkt - men ändå! Det känns nytt för mig som varit ensam om ansvaret större delen av deras liv (deras pappa var inte frånvarande, nej, men han reste och jobbade mycket, ska sägas till hans försvar och som en förklaring)

Maria och Peter, åh, ni var så fina och ni är så fina! Ni är bara så perfekta för varandra! Ni bjöd också på er själva i den mest fantastiska bröllopsvals jag sett!

Nu blir jag hjärtnupen igen men det var så kul att vara med! Tack!

Min dotter har tagit bilden med sin mobil och jag har snott den från hennes blogg.

När barnen var små blev de ibland "övertrötta" som man sa. De var helt enkelt för trötta för att kunna slappna av och lugna ner sig och somna. Det blev mest skrik och gråt och överaktivitet av det hela. Att vilja göra saker men inte orka, att ramla och göra illa sig och ingenting går riktigt bra. Ibland fick man "blåhålla" ungen tills allt motstånd ebbade ut och gråten förvandlades till små hickningar och ungen till sist föll i sömn.

Detta, mina vänner, drabbas man av som vuxen och utbränd också. Jag orkar inte jobba hela dagar men är tvungen en dag i veckan och idag var en sådan dag. Den underliggande oron för dottern, en god vän som mår väldigt dåligt just nu 

och en hel del annnat som har tärt mig länge nu - allt tillsammans gjorde mig alldeles för trött idag.

Det började med hjärtklappning, trots att jag låg i soffan och såg en lugn och trivsam engelsk film, ville den inte ge med sig, hjärtat rusade på - tryck i kroppen och huvudet med en konstig huvudvärk som följd (undrar vad jag hade i blodtryck?), illamående och stress i hela kroppen. Allt utmynnande i total ångest och jag ville vara liten igen och krypa upp i famnen på någon som kunde stryka mig över håret och säga att allt var bra och jag skulle vara lugn. Men någon sådan finns inte nu.

"Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig" skulle man kunna säga.

Alltnog, försökte gå och lägga mig, läsa, ligga på spikmattan.....blev lite lugnare. Då anlände de yttre irritationsmomenten - flugorna! Och så var kroppen i gång igen, på högvarv.

Så, nu sitter jag här, med hjärtklappning och kallsvettningar, illamående och en underlig luddig huvudvärk runt hela hjässan.

Sitter väl här i morgon bitti också - jag som har en hel del inbokat, på min lediga dag. Hmm....undrar om det bidrar? Jag kanske ska lära mig att jag dagen efter min heldag på jobbet MÅSTE vila och INTE boka in något alls?

Nå´t att tänka på....

Nio i svärd. Oro, ångest, mardrömmar.......

Jag tror, peppar, peppar att jag någonstans börjar förstå vad villkorslös kärlek egentligen är.

Visst älskar jag mina barn villkorslöst, det är något de flesta bara gör, men riktigt var det innebär har jag inte förstått förrän nu. Tror jag i alla fall, måste jag tillägga....:-)

Min dotter är sjuk, svårt sjuk i anorexi. Jag skriver svårt sjuk för sjukdomen finns där och den är alltid svår. Det enda jag kan göra för att hjälpa henne är att älska henne totalt och helt och utan villkor.

Jag kan tycka illa om och fördöma det hon gör men det ändrar inte vem hon är, den inre, äkta människan som är hon, inte sjukdomen som är en utomstående demon som tagit henne i besittning och får henne att göra de mest tokiga, destruktiva saker med sig själv.

Hon har varit hemma en dryg vecka nu och vi har gjort saker tillsammans och haft väldigt roligt. Men ibland har det gnistrat mellan oss, hennes sjukdom gör att hon ibland resonerar på ett sätt som vi andra inte kan förstå, och hennes humör förändrar hennes personlighet. Sjukdomen lägger slöjor över henne och då gäller det se igenom dem och se den hon verkligen är och att älska henne ändå.

Jag har också sett ett annat exempel på villkorslös kärlek i min närhet, i pappan till den grabb här i Härnösand som slog ihjäl sina syskon och deras pappa i maj i år.

Han har hela tiden hälsat på sin son i häktet, på rättspsyk i Umeå, och nu där han sitter i Sundsvall. Han bakade tårta till hans födelsedag och åkte dit med. Han finns vid hans sida, oavsett vad han gjort och tro inte att han inte fördömer den handlingen! Nej, men han älskar sin son, trots det han gjort, och kommer alltid att göra det.

Det är villkorslös kärlek. Känner jag det för fler i min närhet? Kanske, även om det i många fall är svårt att överse med vissa handlingar och vissa uttalanden som gör ont. Att älska trots det är svårt, det är såklart lättare att älska när man får något tillbaka.

Jag får mycket tillbaka av min dotter, och jag tror ovannämnde pappa får massor tillbaka av sin son också. Men det är inte där det sitter. Så enkelt är det inte.....

Jag tror alla föräldrar känner igen sig, många har det värre än jag, barn som knarkar eller begår brott, det finns otaliga exempel och ibland är det övermäktigt. Ibland är det t o m bättre att bryta, att bort kryckan som stöttar och möjliggör det destruktiva beteendet och i krassa ordalag "kicka ungen ur boet".

Den här killen hade en vän på Facebook lagt ut. Man blir glad av honom och det behöver vi nu.

I morgon börjar jag jobba, semestern är slut för denna gång.

Idag regnar det och det är 11 grader och blåst - såklart...

Men jag känner mig rätt nöjd. Vädret har varit väldigt bra och jag märker vad viktigt det trots allt är för mig. Jag är ingen soldyrkare och har aldrig trivts med att ligga och pressa på en strand. Men varma dagar med lite kläder, sköna kvällar att sitta ute och jag har t o m badat, både i havet och i sjön här hemma. Allt blir enklare!

Det känns bra.

Jag har tärt på krediten (för det är väl såna här lägen man har krediten till) men jag ville trots allt ha en semester med lite roliga aktiviteter, trots Försäkringskassan.

Det känns bra.

Tack vare förstående chef och arbetskamrat har vi i Härnta i år haft semester samtidigt och kommer alltså tillbaka samtidigt, vilket också innebär att jag inte behöver arbeta extra för att täcka upp som jag gjorde i fjol.

Det känns bra.

Nejdå, jag skyller inte på någon, jag skulle vara duktig och ställa upp och jag trodde nog jag skulle klara det, de få veckor de gällde, men det gick inte alls bra. Men det slapp jag som sagt i år och går nu tillbaka till mitt gamla halvtidsschema.

Det känns också bra.

Jag har fått umgås med min sambo och vi har tagit oss tid med varandra och gjort saker, även om han som bonde har fullt upp på gården. Det är också en sak jag märker är viktig nu för mig, även om det inte behövs någon märkvärdig aktivitet, bara att gå ner och bada tillsammans räcker bra.

Det känns väldigt bra!

Nu kommer våra döttrar hem, en efter en och det känns väldigt bra och jag känner att jag är i fas att orka ta emot dem på ett bra sätt och kunna umgås också. Jag har en bra schemavecka framför mig och har gott om tid.

Det känns bra.

Så, på det hela taget - helt okej....men det slår mig att det är 5 månader till juldagen. Jag hoppas jag laddat, eller rättare sagt,  jag vet att jag laddat mer än jag kunde i fjol, så jag hoppas att det räcker!

Det gör det nog! Det finns annat som känns bra, vissa insikter och kunskaper jag fått under sommaren, från olika håll, peppning, uppmuntran och bekräftelse.

Men allt tar jag inte upp här, det är skillnad på personligt och privat som vi pratade om häromkvällen, när vi satt på Hamnkrogen några vänner och jag.

Så sant, så sant....

Ja, så är vi då minus en hund. Dream, vår äldsta border collie, har fått sluta sina dagar.

Ja, hon var sjuk och hon var gammal och hon var trött och hade ont. Bäst som sker. Men visst saknar man henne när man går förbi och kastar en blick på hennes plats under trappan. Visst saknar man henne när man ska släppa ut dem och bara en hund springer för att komma först. Visst saknar man henne när man är ute och går och ska kalla in dem och bara en kommer. En kort sekund undrar man "men var 17 är Dream nu då?" innan man kommer ihåg.

Jag har känt henne i drygt 4 år, och hon blev mer och mer tillgiven allteftersom åren gick. Det var jag som gav henne mat och gick promenader (mest i alla fall) men husse var den som arbetade med henne. Där hon fick känna att hon gjorde nytta och var duktig. För det var hon. Jag kan inte mycket om vallning men är otroligt fascinerad att se hur hundarna arbetar. Speciellt när de var två och täckte upp för varandra. Helt fantastiskt!

Husse saknar sin arbetskamrat. Ginny saknar sin lekkompis. Våra döttrar saknar sin promenadkompis. Och jag, vad saknar jag....allt ovanstående.

Idag satt vi ute och fikade och slötittade på molnen sådär som man gör. Då ser vi Dream däruppe, hon flyger fram med svängande svans och spetsade öron. Dream, som blivit vit - en riktig änglahund! Och roligt hade hon, det var skönt att se!

Jaja, kalla mig fjollig....:-)

Dream

1999-10-16 - 2010-07-14

Monica Gunne i Aftonbladet idag

Bilden symboliserar våra pengar

som omvandlas till den tunna molnslöja

som försvinner i fjärran......

Bakslag finns det gott om. Även avslag.

Skulle vilja ha ett framslag eller ett påslag. Kanske ett nedslag? Eller varför inte ett uppslag? Ett bra uppslag för att avvärja framtida nedslagenhet.

Ett slag i baken kan putta en framåt. Ett påslag kan ge energi. Ett nedslag i en sommargrön gräsmatta kan ge uppslag för hur man går vidare.

Jag tar och vilar ett slag idag.....