När vi bodde i Övik hade vi en hund som behövde promenader. Vi hade också mycket lämpligt ett större skogsområde så gott som utanför knuten. Det blev många och långa promenader, läkande för själ, kropp och hjärta, under de åren. Både för hunden, matte och även husse.

En dag ute på den vanliga rundan märkte jag att det plötsligt stod bänkar utefter stigen. Enkla, rustika bänkar av stock, en halva till sittplats, en halva till ryggstöd bara. De återkom med jämna mellanrum och det var skönt att slå sig ner i solen en liten stund, kanske dricka lite medhavt vatten eller bara lyssna på fåglarna och humlorna. En kort tanke snuddade ibland vid frågan om kommunen verkligen kostat på detta eller vad? Men jag njöt av skogen och av bänkarna.

Så en dag mötte jag en äldre man just vid en så´n bänk, det var inte ovanligt, många tycker om den här skogen och det finns hur mycket stigar och vägar som helst. Många går med hundar eller barn eller bara strövar omkring själva.

Alltnog, denne man hälsade på hunden och vi bytte några ord, så där som man gör. Jag nämnde bänkarna och sa att jag tyckte det var så bra och trevligt att de kommit dit.

Ja, säger han, det är jag som gjort dem. Min fru tycker så mycket om att gå i skogen men har fått kärlkramp nu på äldre dar och jag ville hon skulle kunna fortsätta vara i skogen. Nu kan hon ta en promenad men vila med jämna mellanrum.

Rörd gick jag vidare, rörd har jag blivit varje gång jag tänkt på dem och rörd är jag nu när jag skriver om dem.

Vår hund är borta sen 12 år, jag har inte gått där på över 10 år, men jag hoppas att det paret vandrar mellan bänkarna nu, i skogen ovanför Svedjeholmen och vilar en stund och hör vårfåglarna kvittra.

 

Annelie

17 maj 2010 21:05

Men gud vad vackert gjort av mannen - det där kallar jag kärlek!! Jag hoppas jag och alla jag känner får uppleva samma slags kärlek när vi blir gamla =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...