Jag har inte skrivit på några dagar, men nu så…. ska det väl bli av. Det har varit lite fullt upp. Årets Berättarteater hade ”premiär” i tisdags vilket gick bra, även om jag som alltid blev tom i huvudet innan jag skulle börja och tycker nog själv att jag svamlade rätt ordentligt och hade svårt att hålla tråden i berättelsen. Men som vi brukar säga – publiken vet inte hur det är tänkt att vara så det gick nog bra ändå.

http://st.nu/kultur/1.6195458-personligheter-fran-stenstan 

I eftermiddags åkte vi till Styresholm, medeltidscentrum i Ångermanland där man i många år spelat teater och nu fått för sig att rensa och slumpa bort en massa kläder. Det mesta var just ”teater” och lite svårt att använda i vår verksamhet, där man har på sig kläderna i dagligt arbete, som t ex, kärna smör, ysta ost, elda, grädda kolbullar och allsköns skitgöra, där dessutom besökaren kommer nära inpå och ganska snabbt ser om kläderna är gjorda i syntetmaterial eller i för århundradet helt fel färger. Men vi lyckades plocka ihop rätt mycket ändå, skor, näbbstövlar…. Roliga mössor och annan rekvisita.

En av mina barndomsvänner… är dagens utmaning. Vem av alla ska få den äran? Jo, Per…. Per som bodde i andra ändan av det långa hyreshuset vi bodde i när jag var 4-7 år gammal. Per var jämngammal med mig och vi lekte jämt – nästan. När jag skulle gå till honom ville han att jag skulle ta med mina dockor men jag måste gömma dem och fick inte tala om det för någon. En gång satt jag på badkarskanten när han kvällsbadade och det bar sig inte bättre än att jag ramlade i…. Skamsen och blöt om halva kroppen fick jag plaska mig hem utefter husväggen i halvmörkret.

Kommer också ihåg att jag en gång skulle ropa på hans mamma som hade tvättstuga och jag visste inte vad hon hette…. Så jag stod där utanför och skrek ”Pers mamma, Pers mamma!” Men det fungerade - ganska snart tittade hon ut genom tvättstugefönstret och undrade vad som stod på. Det undrar jag nu också, för det kommer jag inte ihåg.

Per och hans familj flyttade sedan till Stockholm, till Djursholm och ett stort hus. Vi hälsade på när de nyss flyttat in och fick gå runt i detta enorma hus. Hans pappa var nå’n sorts bankman vilket förklarar en hel del. Vi var också på Gröna Lund och körde radiobilar.

Många år senare fick jag ett reklam-mass-utskick från min bank som var undertecknat med denne Pers namn – månntro han gick i pappas fotspår där i Djursholm.

Här är i alla fall jag och syster yster på Ludvigsbergsvägen 18 i Sundsvall - kan det ha varit 1962-63? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...