HC Andersen

"Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket för stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde förbi i väldig fart. Den ena toffeln kunde hon inte hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den till vagga, när han själv fick barn.

Där gick nu den lilla flickan på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mer, och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt vara det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld. Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej vad var det! - Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - - då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen.

Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen.

Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen.

"Nu är det en som dör!" sa den lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: - "när en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud".

Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande, så välsignat mild.
- "Mormor!" ropade den lilla. "O, tag mig med! Jag vet, att du är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora, strålande granen!"  
Och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så att det var ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest - de var hos Gud.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen - död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen."

Ikväll har vi (Stenstans Berättarteater) gestaltat de tre fornnordiska nornorna - ödets gudinnor som spinner livets väv. Hövdingen i Högom har gått över till andra sidan och vi har närvarat vid hans begravning. Hans hustru var orolig för framtiden men nornan Skuld kunde lugna henne och alla som var med, ett gott öde väntar....för oss alla.

På hemvägen upplevde jag fantastiska scenerier när dimman upplystes av fjärran ljus från bilar och järnväg och andra strålkastare....Jag förstår att folk ibland tror att UFO'n landar - när ljuset kommer från ingenstans och sprider sig i dis och dimma.....

Kanske nornorna var med mig på hemvägen, för att jag skulle komma hem ordentligt...

Urd, Verdandi och Skuld - det förgångna, det varande och det kommande.....som månen i växande, helhet och försvinnande.

Sov gott, människobarn i natten....

Libyen, Japan, kärnkraft....mycket händer i världen - nånstans sitter gruvarbetare instängda, det är oro i Jemen....aldrig lugnt nånstans.

Såsom i det stora, så ock i det lilla....jag tycker mitt lilla liv är i gungning hela tiden.

En katastrof är relativ beroende på vem som upplever den. Katastrof kan vara restskatt, eller att man blir sjuk på semesterresan, den länge efterlängtade som man kanske sparat till i flera år. 

Katastrof är när ett flygplan störtar eller en kärnkraftsreaktor havererar. Att flyga är säkert, det går snabbt och smidigt och det sägs att det är farligare att åka bil till flygplatsen än vad själva flygturen är. Kärnkraft är rent och anses vara en säker energikälla. Fler dör i kol- och koksgruvor än i kärnkraftsolyckor, t ex.

Katastrof är när det händer något i det man tror är säkert - i ett förhållande kommer den ene hem och berättar att h*n träffat en annan och vill skiljas, ens barn drabbas av en dödlig sjukdom, gud förbjude....

Det som händer i Japan är en stor katastrof - jordbävning, tsunami och reaktorhaveri. Folk i Sverige däremot börjar hamstra jod-tabletter....snacka om att vara sig själv närmast.

Vi är ganska beroende av energi här i vår lilla ankdamm. Men min åsikt är att kärnkraften inte är så säker som det sägs. Helt okej tills något händer, men avfallet då? 

Ingen vet vad som händer om 100 år, 1000 år eller ännu längre fram. Som jorden skakar på sig redan nu, kan man inte veta var nästa jordbävning uppstår, vi kan heller inte vara säkra på att inte nån galen forskare får för sig att gräva upp avfallet och se vad som hänt med det - om 163 år kanske?

Vi kanske måste stå ut med vindsnurrorna - inte är de vackra och de låter rätt mycket när vinden drar på - men betänk alternativen....Måste vi ha den standard vi vant oss vid? Jag inte är så säker på att vi faktiskt behöver den.

Skapade behov - vad är viktigt i livet?  

Är det en katastrof om vi inte kan köpa en ny SUV eller resa till Thailand ett år? Allt är relativt.

Allt är jättebra och säkert - så länge det fungerar som det ska....så enkelt är det!

Tornet

- allt man byggt upp raseras - har man tur och har byggt en bra grund finns chansen att bygga upp allt igen men på ett nytt sätt.

Förra veckan var jag på Österåsens Hälsohem på det som de kallar basvecka, en introduktion inför Hälsokursen som jag ska bevista under tre veckor i april (nåja, 18 dagar för att vara exakt).

Denna vecka var lite speciell och historisk - Paralympics Winter World Cup gick av stapeln i Sollefteås backar och spår och några landslag bodde på Österåsen, USA, Polen och Ryssland. Fascinerande! Halta och lytta, blinda och döva för att använda "ålderdomliga" uttryck om fantastiska människor som verkligen hittat en väg att övervinna sina svårigheter - vilket egentligen är vad det handlar om. Var och en efter sin förmåga......Jag blev väldigt imponerad av en tjej från Polen som bara hade stumpar istf armar - men hon satt vid datorn och klickade hej vilt, hon bar en skål soppa från buffén till bordet - utan att spilla en droppe! Hon var bättre än jag själv på det....Hon krafsade i besticklådan och fick fram de verktyg hon behövde...helt otroligt....

Men veckans höjdpunkt var prinsessbesöket - jo, HKH Kronprinsessan skulle förära Österåsen med ett besök och skulle också intaga sin lunch där. Jag hoppades förstås att hon skulle köa till buffén med mig och tjejen utan armar men tji fick jag. Det dukades fint som attan i "Lilla Matsalen" och hela kåken smyckades med blomsteruppsatser och nya gardiner här och där.

Vi som vistades där fick noggranna instruktioner - ville vi se henne skulle vi infinna oss ett visst klockslag och stå på en viss plats, vi fick inte fotografera när hon gick in, däremot när hon fick blommor, men bara då, och endast då. Efter lunchen skulle hon skriva sin autograf på en ny "kungasten" och ville man se det skulle man vara därute också ett visst klockslag och då skulle hon ställa upp sig för fotografering.  Men det var -18 grader så jag skippade uteföreställningen. 

Däremot infann jag mig i stora hallen på utsatt tid (ja, t o m lite före) , med laddad kamera i högsta hugg. Oavsett vad jag tycker om kungahuset var detta ett tilllfälle i livet - Once in a lifetime!

Så där stod vi allihop (som valt att vara där) och var lite fnittriga och flamsiga....otroligt fånigt - jag som tycker det är så vansinnigt fel att så mycket pengar går till kungafamiljen och att de inte ens behöver redovisa vad de gör för pengarna. Så fel, att Madde kan sticka till New York när det är lite jobbigt - vad fan - jag har det otroligt jobbigt men tar mig endast då och då till Övik. Inget fel på Övik men nån längre resa är det inte. Dåligt med barer och nattklubbar också...däremot väldigt goda vänner! Det kanske inte hon har? Fick hon nåt från Försäkringskassan när hon tog time-out från sitt jobb och sina uppdrag?

Men, nu kom jag från ämnet - vare sig Madde eller Vickan är personligen ansvariga för att det är som det är. Vickan gör sitt jobb i alla fall. Så där stod vi och flamsade....Bilarna körde fram, Audi och Volvo - inte så märkvärdigt, svarta, lite tråkiga men de ska väl vara obemärkta i trafiken.

Så stod hon där i hallen, en liten tjej i vit mössa och halsduk. Efter att ha hängt av sig ytterkläder (och kanske varit och kissat?) kom hon in där vi stod. Någon tog upp en applåd - så utomordentligt fånigt men nog applåderade jag också...hmm... Hon hajade liksom till, och sa "Ojdå...." glatt överraskad över mottagandet. Gick fram till barnen som stod där med blombukett och annat. Lilltjejen med blommorna drabbades nog av någon form av kramp för hon bara stod där och höll i blommorna. Victoria fick fråga "Är de till mig?" och liksom lyfta åt sig blommorna. Ja, jösses, tänk att få träffa en riktig prinsessa och så har hon inte ens krona på sig!

Så äntrade hennes kungliga höghet den kungliga trappan (med porträtt av drottning Sophia och kung Oscar, grundarna av Österåsen, gamla släkten s a s). Därnere stod vi som en skock får och stirrade uppåt. Då stannade hon igen och alla började fotografera - fast vi inte fick!

Jag tar några bilder och så, jag, min idiot - jag vet inte ens var det kom ifrån - ropar "Tack" till henne! "Tack", ropade hon tillbaka, och log - jag har alltså utbytt ord med henne! Fast jag begriper inte varför.....varför ska jag tacka för att hon gör sitt jobb? Jag har väl aldrig fått ett tack på mitt jobb.....

Tänk vad konstigt man kan reagera - är det det som kallas massuggestion?

Mer om Gene skriver Husfrun i ett inlägg i ÖA, Örnsköldsviks Allehanda - även kallat Ödemarkens Allehanda.

Jag kan bara hålla med och har en del funderingar själv. Jag hör till de som jobbat på Gene under många somrar och i viss mån gästabud och skolprogram och något mer unikt (unikt, unikare, unikast?), finns inte att tillgå i norra Sverige.

Fornlämningen, utgrävningen och rekonstruktionen täcker in allt, och jag menar allt, om hur man levde på det som vi idag kallar järnålder. Hur man bodde, kläder, vävning, tyger, djurhållning, vinterfoder, odling, växter, gröda, jakt, fiske, båt, smide, bronsgjutning, läkemedel och magi....allt!

Detta har tusentals skolbarn fått prova på, sova i långhus, höra berättelser vid elden, laga mat i kokgrop, jaga med pil och båge....Minst lika många turister har fått uppleva gårdslivet med alla djur, får, kor och höns...husfrun som domderar och styr, hövdingen som smiter undan till smedjan för att få lugn och ro. Pigor och drängar med sina kärleksbekymmer och drömmar. Ett vardagsliv som de flesta av oss kan förstå och relatera till. 

Gene har också hela tiden varit ett pågående forskningsprojekt, byggnadssätt och underhåll, vad går att odla på åkern - hur höll man värmen under vintern?

Ska man bara låta allt gå i stöpet på det här snöpliga sättet?

Jag håller med Husfrun, vi som levt på och för Gene far väldigt illa nu. Stiftelsen har inte på de år jag varit med, varit ett endaste dugg intresserade av att utveckla eller ens försöka bibehålla den verksamhet som varit. Någon har kanske varit på besök någon gång men inte så att jag lagt märke till det.

De senaste eldsjälarna, dit Husfrun hör, har gjort ett stort och otacksamt arbete med att hålla fornbyn vid liv i det längsta, med bristande resurser och ett kompakt ointresse från kommun och stiftelse. 

Det är så dåligt, så otroligt dåligt av kommunen och stiftelsen Gene Fornby som inte ens är värd namnet. Så ofattbart klantigt och slöseri med resurser, både materiella och humana - och jag vet att det har funnits pengar avsatta för verksamheten, men som bara "försvann" som guldkistan vid regnbågens fot.

Alla vi som jobbat på Gene, alla vi som bryr oss om Gene och som lagt ner tid och engagemang, trots allt motarbete från ovan nämnda....vi är alla eldsjälar, som vill bevara historien och arvet från våra förfäder.

En eldsjäl brinner, men i brist på syre brinner man ut och blir - utbränd. Bränn inte fornbyn, blås in nytt syre och liv...låt oss fortsätta förstå! Historielöshet leder till rotlöshet och man blir lätt offer för extrema grupper i samhället. Vi måste förstå var vi kommer ifrån och varför - och hur vi överlevt och utvecklats till de vi är nu - på gott och ont!

Igår på Skavlan deltog den psykolog som var ansvarig för det s k "Stanford Prison Project", i början av 70-talet. Där delades ett antal studenter, vanliga unga män, upp i två grupper, en som fångar och en som fångvaktare. Psykologen själv var fängelsedirektör. Experimentet gick bra ett dygn, men andra dygnet hände något. Fångvaktarna började plåga och terrorisera sina fångar och fängelsedirektören tog det själv som något naturligt - det var ju "deras jobb". Först när en utomstående reagerade stoppades experimentet.

Detta är skrämmande och visar vad som kan hända när vanliga människor plötsligt får makt och känner sig överlägsna.

När jag gick min utbildning till fritidspedagog fick vi se en amerikansk dokumentär som hette "A class divided" om jag inte minns fel. Det var en lärare i en grundskola som ville påvisa hur rashat och liknande kunde uppstå. 

Med reservation för mitt dåliga minne återberättar jag det jag kommer ihåg. Det var ganska små barn det gällde, det vi kallar lågstadieåldrar. En morgon när de kom till skolan talade deras fröken om att idag skulle de delas upp i blåögda och brunögda. De blåögda var bra och duktiga, de brunögda var dumma och dåliga och inget värda.

Först förstod de stackars barnen ingenting, naturligtvis. De blåögda fick alla fördelar, bättre platser, lätta uppgifter, mycket beröm, längre raster, först till matsalen och liknande. De brunögda fick kritik, åthutningar, stanna inne på rasten och städa och behandlades överhuvudtaget nedvärderande. 

De barn som varit kompisar blev plötsligt åtskilda och behandlades på olika sätt.

De blåögda fick hela tiden höra att de var mycket mer värda, de brunögda fick höra att de inte var värda något alls. Ungefär som i Stanford-projektet hände inget i början men efter ett tag började barnen själva tro på detta. De blåögda började betrakta de brunögda mindre värda och ville använda dem som tjänare och uppassare och hånade dem. Det intressanta var också att de brunögda själva började betrakta sig som mindre värda och helt enkelt dumma i huvudet. 

Efter några dagar vände läraren på alltihop men det tog ett tag innan de brunögda fick tillbaka självförtroendet men då gav de igen med besked - och de stackars blåögda förstod förstås ingenting. 

Det här är ingenting att leka med och vad jag förstod hade läraren hela tiden full kontroll på det hon gjorde, i alla fall hoppas jag det. Hon blev väldigt omtalad för detta och jag vet att hon gjorde liknande experiment senare med vuxna bland annat.

Kärnan i det här är förstås att man ser sig själv, som man blir behandlad. Om man t ex är "olika" - annan hudfärg, invandrare, annan religion, arbetare, arbetslös, sjuk, kvinna....och får höra under hela sin uppväxt att man är "mindre värd" pga detta - vilken syn får man på sig själv då?

Det är så viktigt vad vi säger till varandra, och om varandra och om andra. Får man hela tiden höra att invandrare är si och så, att kvinnor är si och så....då tror man på det! Speciellt om en auktoritet säger det - mamma, pappa, fröken i skolan.....

Får man uppskattning för den man är, ja, det säger sig självt. Får man höra att man är bra, att man duger, att man är duktig då växer man och får ett hälsosamt självförtroende. Då säger man också om andra att de är bra som de är och ingen ska dömas för hudfärg, religion eller kön....

Söker på engelska Wikipedia men hittar inget mer än det här.

Däremot under lärarens namn står det mer information om experimentet - lägg märke till att artikeln är ifrågasatt...

R*E*S*P*E*K*T - olika människor men lika värde!

The Master

Osho Zen Tarot

Häromdagen kom vi att prata om Chili Con Carne. För att göra en lång historia kort slutade det med att jag sökte reda på följande recept, som jag sparat i datorn för länge sen. Kul att läsa igen och jag vill gärna dela med mig av det....Ursprungligen var den artikeln publicerad i Expressen.

Lycka till och ta det lugnt med "ni-vet-vad" :-)

Gott Nytt År!

VÄRLDENS BÄSTA CHILI

Receptet hittade vi ursprungligen i en bok av Texas-journalisten Francis X Tolbert, en man som vigde sitt liv åt denna eldiga köttgryta.

Det hela började på det tidiga 60-talet då Tolbert skrev en artikel som fick rubriken "Jakten på den äkta chilin".

Under de kommande åren fick han 48 000 brevsvar från världens alla hörn. Han läste, lagade, reste, provåt och intervjuade levande legender som Cap Warren, den siste ranchkocken som fortfarande kokade mat åt sina cowboys på en vedeldad spis bakpå den täckta kokvagnen.

Ganska snart kunde Tolbert slå fast vad som a b s o l u t inte får finnas med i en chili:

• tomater
• vita bönor
• gul lök
• köttfärs

Äkta chili lagar man nämligen på hela köttbitar och rätt lagad ska den vara just vad namnet chili con carne antyder: rödpeppar med en viss tillsats av kött.

Det stora problemet visade sig vara att hitta den rätta blandningen av olika pepparsorter så att chilin får en bred fyllig hetta som varar länge och inte enbart blir olidligt skarp.

Till sist tvingades Tolbert arrangera ett världens första chili-VM och det recept som vi publicerar här är en variant av det som segrade:

- NORTH TEXAS RED.

Det recept som följer är en lätt försvanekad version. Ingen som prövat det har klagat på styrkan, men många har haft svårt att hitta de rätta ingredienserna. För er som bor i Stockholm rekommenderar vi en butik som heter BBQ & Chili som har det mesta i chili-väg och dessutom en stor sortering salsor och såser.

Det här är vad du behöver:

• En mycket stor svart järngryta
• En stekpanna
• En liten kastrull
• En helflaska tequila
• Sex burkar ljust öl, helst det mexikanska Corona.
• 5 torkade ancho-pepparfrukter (De är stora, mörkt brunröda och finns i
  affärer som säljer latinamerikansk mat. I nödfall kan de ersättas med en blandning av mörkrött chilipulver och ett antal flådda, urkärnade
  röda paprikor.)
• 1 chipotle-peppar (Röd, rökt. Finns konserverad i latinamerikanska
  affärer.)
• 3 birdseye-pepparfrukter (Små spetsiga klarröda. Kan ersättas av
  torkad, mald piri-piri).
• 4 jalapeno-pepparfrukter (Knubbiga, gröna. Finns på burk i de flesta
  välsorterade livsmedelsaffärer. Ta den starka varianten.)
• Baconfett (eller olja) att steka i.
• 10 stora vitlöksklyftor, grovt hackade.
• 5 kilo oxkött, skuret i centimeterstora tärningar.
• En halv kopp mjöl.
• En kopp chilipulver.
• Två koppar mörk oxbuljong.
• 2 matskedar spiskummin. (Kännarna kan inte komma överens om
  kryddan ska rostas innan den används eller inte.)
• 2 matskedar oregano.
• 2 matskedar malda korianderfrön.
• 1/2 matsked socker.
• Salt, efter smak. Börja försiktigt!
• Lite grovt majsmjöl, masa harina.

Så här gör du:

1. Ta dig en rejäl tequila. En platta med gamla Hank Williams-låtar bidrar också till så att det rätta chili-perspektivet på tillvaron infinner sig.
2. Börja sedan med pepparn. Rensa bort stjälkar och frön. Koka den torkade pepparn 15 minuter under lock, ställ åt sidan och låt svalna.
3. Rensa och hacka den övriga pepparn. Ställ åt sidan. (Här är en varning på plats. Peppar är starkt. Den BRÄNNS. Se upp för ångorna när du kokar och tvätta händerna noga efteråt. Och tänk noga på vad då gör med fingrarna det närmaste dygnet. Om du petar dig i näsan kan du lika gärna göra det med lödkolven.)
4. Ta ett glas tequila till, ett rejält glas. Det kommer att behövas. Nu börjar det nämligen dra ihop sig.
5. Fräs vitlöken mjuk och brun. Lägg i grytan.
6. Öka värmen i stekpannan och börja stek köttet. Ta lite i sänder och rör om ordentligt så att bitarna steks på alla sidor. Lägg ner i grytan. Detta är ett varmt, osigt och tidsödande slitgöra som kräver både tålamod och tequila.
7. Blanda mjöl och chilipulver. Strö över köttet i grytan.
8. Sila av den blötlagda pepparn, men spara vattnet. Mosa den kokta pepparn, tillsätt sedan all peppar till köttet.
9. Häll på pepparvattnet, oxbuljongen och öl tills vätskan täcker köttet. Koka upp.
10. Nu är chilin på väg. En nöjd kock kan ta ett steg tillbaka, beundra sin skapelse och belönar sig själv med ytterligare en tequila, raskt åtföljd av det resterande ölet.
11. Låt chilin småkoka. Rör ner spiskummin, oregano och koriander. Rör ofta så att mästerverket inte bränns fast i botten.
12. Fortsätt kokningen tills köttet börjar falla sönder. Det bör ta två, tre timmar.
13. Tequila!!!
14. Det kan hända att chilin är lite lös när den närmar sig slutkokningen. Riktiga Texasbor reder den då med grovt majsmjöl.
15. Gör slut på den sista skvätten tequila (om du inte redan gjort det).
16. Ta av grytan och skumma bort det fett som samlats ovanpå.

Den här satsen räcker till ett tjugotal normala människor, men högst tio chiliälskare.

Servera chilin i små, djupa tallrikar. Många gillar att äta den med majschips till, en klick cremé fraiche eller lite grovt riven cheddarost ovanpå. Servera sallad, bröd, guacamole (avocadoröra) och stora mängder ljust öl till.

Musiken är nästan lika viktig. Satsa på någon genuint: Hank Williams, Buddy Holly, Joe Ely, Jerry Jeff Walker, Flaco Jiminez, Butch Hancock, Commander Cody and his Lost Planet Airmen eller Gram Parsons. Fram mot natten passar det utmärkt att spela Freddy Fenders odödliga "Before the next teardrops falls", Doug Sahms "Wasted days and wasted nights" eller Creedende Clearwater Revivals "Lodi". Det går också att spela Wilco, Weeping Willows och helst bör alla sjunga allsång i någon gammal Carter Family sång typ "Will The Circle Be Unbroken"

Volymen bör vara öronbedövande. Sjung med. Skråla gärna. Och kom ihåg, en äkta chiliafton S K A spåra ur fram mot natten.

FOTNOT 1: Sedan första publiceringen har vi mottagit en rad klagomål mot tequilan i detta recept. De som har hört av sig har varit rörande ense om att en helflaska är alldeles för lite. Naturligvis var den mängden enbart en rekommendation, anpassad för en person.

Och kollegan Peter Svensson har förslagit en intressant variant. Den följer här:

SNABB-CHILI:

I nödfall kan alla ingredienser utom tequilan utgå. I sådana fall förkortas koktiden avsevärt.

FOTNOT 2: Nyårsafton 1990 lagade Jan Gradvall och Stefan Lindström chili och följde detta recept slaviskt. Ingen av dem minns någonting efter klockan 18.00 men överlevande har berättat att kvällen var ovanligt lyckad.

FOTNOT 3: Texten ovan är en lätt omarbetad och uppdaterad version av ett recept som publicerats två gånger i Expressen. Först 1988 och sedan 1991. Under några år var detta den mest efterfrågade artikeln i tidningens arkiv. Vännerna på textarkivet berättar att de till
och med fick en förfrågan på en kopia från Saudiarabien under Desert Storm.

FOTNOT 4: denna text får fritt spridas och kopieras under förutsättning att ni inte blandar bönor i chilin.