Idag är det 6 veckor sen vintersolståndet.

I gammal keltisk och pagan tradition firas Imbolc, till gudinnan Brigids ära. Man firar att det faktiskt, hur otroligt det än kan verka, börjar röra på sig långt nere i jorden och nytt liv börjar spira. Det är vanligt att man gör figurer av halm, t ex St Brigid´s Cross, och hänger upp som symbol för bl a välstånd.

Den kristna kyrkan firar Kyndelsmäss, minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen bar fram Jesus i templet. Det är en av de äldsta kristna festdagarna.

I USA väntar man på att murmeldjuret ska titta fram ur sin håla idag på Groundhog Day. Vänder han blir det vinter i 6 veckor till, annars kommer våren nu. Här hos oss är det inga tvivel om den saken, vi behöver inget murmeldjur för det. Vi tittar ut genom dörren och vill vända och gå in och lägga oss igen men vi gör det inte...oftast i alla fall!

Om 6 veckor är det vårdagjämning!

I Finland kallar man februari för "pärl-månad" eftersom istapparna på träden glittrar som pärlor när de tinat på dagen och fryser till på kvällen. Idag är det kallt men dagsmejan är snart här, då solens strålar tinar snö och is under dagen.

I den fornnordiska seden firades Disablot, 2:a fullmånen efter jul, (och det var i helgen det) inför det kommande åkerbruksåret.

Jag har en liten röd lapp med en dikt på, liggande sen många år, den har jag någon gång klippt ur en tidning och det står inget namn under. Jag har försökt googla på den men inte hittat något spår till vem som kan ha skrivit den. Om någon vet vill jag gärna att ni talar om det för mig.....

Den säger allt om februari, denna kalla, tysta månad då allting händer under ytan.

Februari

Bara det

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morronkaffet

att talgmesen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

bara det

Fortsätter i kvinnolinjen på den finska sidan. Min mormor föddes 1899 som det 6:e barnet och den 3:e dottern till Målares Ann-Lis och Jonas på Skäret, i Sundom i Österbotten. Hon hörde till de som hade två födelsedatum och sa alltid att hon var född 7 augusti medan prästen bestämt hävdade att det var den 7 september. I släktboken står det 7 augusti så där fick hon en liten seger i alla fall!

Min mormor var "månmänniska" sa hon, vilket för henne betydde att hon inte kunde sova när det var fullmåne.

I unga år, när Finland låg i krig med Ryssland 1917-1918, var hon med och bildade Finlands motsvarighet till Lotta-kåren. Hon har berättat hur de stod på stationen i Vasa med stora kantiner och delade ut soppa till soldaterna som skulle med tåget till fronten. Samtidigt kom tåg in på stationen med kistor med de soldater som stupat. Hon förlorade bröder, kusiner och andra släktingar i kriget. Efter krigsslutet fick hon och hennes kamrater medalj av general Mannerheim för sina insatser i Lotta-kåren.

Efter andra världskriget när fred slöts med ryssen fick inte Finland ha ett försvar längre och Lotta-kåren drogs in.

(Och nu fastnade jag i Wikipedia när jag letade på Mannerheim - det var väldigt intressant och mycket jag inte visste! )

http//sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Mannerheim

Nåja, vidare om mormor. Hon var också ovanlig på det sätt att hon yrkesarbetade utanför hemmet, bl a på kontor med bokföring. Hon gifte sig och fick två barn, en son född 1923 och en dotter, född 1927, hon som sedermera blev min mamma. Min morfar handlade med skinn, handskar och annat, och var en av de första i Vasa som hade bil. Hela familjen flyttade senare ner till Helsingfors.

Andra världskriget bröt ut och min morfar blev inkallad liksom min morbror, då i 20-årsåldern. Jag kan bara föreställa mig krigsåren för min mormor, mitt i Helsingfors, med två familjemedlemmar ute i kriget och flera bombanfall. Helsingfors evakuerades då min mamma var 15 år och de fick köra i konvoj mitt i natten långt ut på landet.

Min morbror kom hem med sina vänner efter vinterkriget och till mormors stora förtvivlan satte de igång med att festa och leva ett vilt liv. Senare förklarade han det som så att de kände inget framtidshopp efter kriget utan levde för stunden och "dansade på gravens rand" i stort sett. Mycket riktigt bröt fortsättningskriget ut ett tag därefter och de blev alla inkallade igen.

Att gå på Vasa kyrkogård idag är som att se hela släkthistorien....två krig och massor med Nyman och Smedman och Halvar ....

Min morfar och min morbror överlevde kriget men fick båda betala ett högt pris, vilket i sin tur påverkade min mormor som vid 55 års ålder tog ut skilsmässa efter år av "psykisk misshandel", otrohet och dryckenskap. Tyvärr blev hon bitter och lyckades aldrig ta tag i sitt liv och försöka leva igen. Min morbror fick reumatisk feber och var sjuk och handikappad resten av sitt liv

Mormor var stark och hade en fantastisk humor men livet for hårt fram med henne och hon orkade inte riktigt ända fram. Vad jag minns är hennes skratt, hennes två par glasögon som alltid låg på fel ställe och som vi fick hämta åt henne och alltid lyckades hämta fel par. Hennes fingrar som var otroliga på att massera och hon är den enda jag känner som kunnat massera bort min migrän. Min dotter har samma fingrar och samma förmåga även om hon inte riktigt kommit igång med den ännu.

Jag minns också hur hon stod i vårt vardagsrum och tittade ut på fullmånen - undrar vad hon tänkte på?

För länge sen, 27/1 1862 för att vara exakt, föddes en flicka i Österbotten i Finland. Hon döptes till Anna Lisa och efternamnet var Häggkvist. Hennes pappa var berömd för sitt hantverk, redan som liten pojke målade han klockskåp, hörnskåp, kistor och annat. Med tiden gick han över till klockgjutning och blev känd som  gelbgjutare. Flickan kom att kallas "Målares Ann-Lis" och det är henne jag är döpt efter.

Ann-Lis fick hjälpa till i tidig ålder, redan vid 8 års ålder stod hon på en låda och svarvade på träsvarven. Hon gick runt i gårdarna och på marknader och sålde sin fars hantverk och hjälpte också till i jordbruket.

Hon gifte sig senare med Jonas Smedman som var skogvaktare på Långskär 2 mil från Vasa. De fick tillsammans 9 barn.

Vintern 1905 skulle Jonas Smedman in till stan för att göra juluppköp men gick ner sig på isen tillsammans med tre andra när de var på väg hem.

Kvar satt Ann-Lis med 9 barn, änka vid 42 års ålder. Men som så många andra starka kvinnor vid den här tiden tog hon över makens arbete som skogvaktare och jordbrukare. Hon rodde eller seglade in till Vasa med produkter från gården tills hon en dag flyttade in till staden och försörjde sig som fiskhandlare. Hon gravade och la in sik och strömming och blev berömd och fick pris för sina inläggningar. Ända till 75 års ålder stod hon på torget i Vasa och sålde sin fisk.

Hon dog vid 98 års ålder.

Över 100 år senare går hennes dotterdotterdotter med i en Berättarteater och gestaltar Kolar-Anna, en kvinna som vid 16 års ålder ror från Österbotten i Finland över till Sverige för att söka arbete. Hon arbetar vid kolmilorna vid ett sågverk på Alnö, träffar sin man, Kolar-Jonsson som är kolarbas och de får 7 barn tillsammans.

Vintern 1903 går Olof Johansson in till Sundsvall för att göra juluppköp men går ner sig på isen på vägen hem över Alnö-sundet.

Kvar blev Anna med 7 barn änka vid 32 års ålder.

Kolar-Anna fick ta över sin makes arbete som kolarbas och var kvar vid sågverket fram till sin pension.

Är det inte märkligt?

Jag är stolt över att vara döpt efter en sån kvinna som Målares Ann-Lis - och jag är stolt över att få gestalta Kolar-Anna.

...och det är strängt taget bara att släppa in den.

Enligt gamla traditioner har jag...hm, inte gjort mycket.Citerar mig själv:

Skörden var bärgad - ja, det är den

tröskningen avslutad - nej, det tröskas inte här

brödet bakat - det ska tjejerna göra i veckan som kommer

grisen slaktad - lammen hos oss då

fisken lutad - nej, men den är inköpt

ölet och mjödet bryggt - vin har vi, öl inhandlas i veckan, mjöd får vi skippa i år

förråden fyllda - en utmärkt tid för fest!

Man skurade stugan, det har jag gjort, dock inte barfota med vitmossa,

stugan bonades också, (man hängde bonader på väggarna för att motverka draget), skulle behövas men det har jag inte gjort,

gårdsfolket badade - äsch, vi får duscha som vanligt och

fick rena kläder - tvättmaskinen går

och åtminstone ett nytt plagg - kanske, får se vad tomten kommer med.

Golvet fylldes av halm som ansågs mycket magisk - vi får se hur det blir, troligen inte, annars vore det en kul idé!

Elden var viktig, den skulle tändas av de äldre och det var viktigt att den hölls brinnande hela julen - vi eldar i pannan allihop efter behov.

Man satte upp en havrekärve på en lång stång åt Sleipner att äta så att han inte skulle landa på gården - inte gjort ännu.

Följande ska vi göra:

Leka jullekar.

Halmen från golvet har magisk kraft och tas tillbaka till åkern när det blir dags för vårsådden.

Sjunga och berätta historier.

Tomten var ett naturväsen som bodde på gården. Det var viktigt att hålla sig väl med honom, han var vresig och bestämd men blev nöjd när han fick en tallrik gröt med en smörklick i!

Som min bonde då, vi ger honom tillräckligt att äta så blir han inte vresig! Och ställer ut en tallrik gröt för säkerhets skull, om inte annat blir räven glad!

En dotter är hemma, en är på gång senare ikväll....jag ska jobba några dagar till men vi går sakta ner i varv och in i julefrid - hoppas jag.

God Jul alla mina trogna läsare!

Kanske ni tycker det är tidigt att skriva om julfirandet? Icke så, i förhistorisk tid var firandet redan i full gång.

Under folkvandringstiden, mellan järnålder och vikingatid, närmar sig kristendomen. Att Jesus redan var född var vi lyckligt ovetande om. Vår kulturkrets hörde till Norra Europa och det finns många likheter, bl a byggnadssätt, handel och annat.

Men...firade man jul? Ordet fanns på vikingatiden, det vet man. Man sa "dricka jul" och julen var en lång tidsperiod. Man följde livets hjul, årets hjul och det var solen och naturåret som bestämde tiden. Man trodde gudarna skapat månens ny och nedan för att mäta tiden åt människorna. Det har blivit en förskjutning i tid för månvarven och naturåret stämmer inte riktigt överens längre. Förr inföll Lucianatten och  julnatten samtidigt - det var årets mörkaste tid. Perioden omfattade 3-4 veckor totalt.

Arbetsåret var slut, naturåret var slut, sländan som spinner Livets Tråd stod stilla (och det är Freja-Tenen på himmelen, det vi kallar Orions bälte idag) och de döda kan komma upp ur dödsriket. Skörden var bärgad, tröskningen avslutad, brödet bakat, grisen slaktad (och lammen) fisken lutad, ölet och mjödet bryggt - förråden fyllda - en utmärkt tid för fest!

Man skurade stugan, ofta barfota med vitmossa, stugan bonades också, (man hängde bonader på väggarna för att motverka draget, det blev "ombonat"), gårdsfolket badade (i samma vatten och lämnade det sista kvar till de döda) och fick rena kläder och åtminstone ett nytt plagg. Golvet fylldes av halm som ansågs mycket magisk. Elden var viktig, den skulle tändas av de äldre och det var viktigt att den hölls brinnande hela julen.

På julnatten sov familjen i halmen, de döda kom tillbaka och skulle få sova i sängarna. För deras skull stod också bordet dukat med mat och dryck hela natten. Men de som dött en för tidig eller våldsam död ville man inte ha in i stugan. De drog omkring med Oden och hans följe och för att lura Odens häst, Sleipner, satte man upp en havrekärve på en lång stång åt honom att äta så att han inte skulle landa på gården. På julnatten ska man inte vara ute, och om man nu måste gå ut, helst inte möta eller prata med någon.

På julbordet fanns en brödkaka som låg framme hela julen, grishuvud, rotfrukter, fisk, fläsk, mjöd och öl. En skål utbringades till "árs och fridhars" som betydde att man önskade ett gott år för grödan, fisket men också för fruktsamhet för människor och djur samt enighet mellan fränder - fred alltså.

Man lekte jullekar, man klädde ut sig, gjorde masker av halm och lekte blindbock. Halmen från lekarna och från golvet hade magisk kraft och togs tillbaka till åkern när det var dags för vårsådden. Man sjöng och berättade historier.

Tomten var ett naturväsen som bodde på gården. Det var viktigt att hålla sig väl med honom, han var vresig och bestämd men blev nöjd när han fick en tallrik gröt med en smörklick i!

Det var slutet på ett år och början på ett nytt med fruktbarhet för naturen, människor och djur...

Vintersolståndet är om bara 10 dagar...så skönt att det vänder!