Vi som överlevde 21 december 2012 ser fram mot 2013 med en viss tillförsikt. Jag hade väl aldrig trott nåt annat heller....Maya-indianerna visste nog bättre än så.

Funderar på nyår och så, ibland är det deppigt att lämna det gamla, man vet vad man har men inte vad man får. Men vadå? Det är liksom samma sak varje dag, egentligen. Varje vecka, varje månad....allt passerar och går över i något annat. Inget annat än en vanlig dag.

Dag, natt, morgon....

Nyårslöften har jag aldrig gett, insåg väl på ett tidigt stadium att det inte är nån idé just. Luttrad som jag är känner jag heller inga speciella förväntningar eller förhoppningar inför ett nytt år heller. "Ju större förväntningar, ju större besvikelser", säger jag cyniskt. 

Men lite så är det....En försiktig optimism kan jag tillåta mig, men inte mer än från den ena dagen till den andra. Varför ska just nyårsdagen ha mer att ge än nästa måndag?

Sen hänger det nog ihop med att nyår redan varit för mig. Dels på Halloween, dels på vintersolståndet....Det har redan vänt. 31 oktober är det gamla keltiska nyåret, där slöjan mellan världarna är som tunnast och man festade och firade att ljuset skulle komma tillbaka. I den gamla nordiska traditionen inträffar det vid vintersolståndet - då solen är som längst bort och man knappast vet om den väljer att återvända ännu en gång.

Jag kan förstå om den tvekar, vad finns att belysa egentligen? Hollywodfruar, vapenlagar och Alliansen? Reklamkanalernas dyngspridare? Men ett kallare samhälle behöver sol, ljus och värme. Ljuset är också ett hopp. 

"Til' ars och fridhar" - för fred och vänskap - önskar jag er ett gott 2013! 

Mycket snack nu om pepparkaksgubbars och andras varande eller icke varande....Likaså den lilla svarta dockan i Disney´s tomteverkstad. Tänk, jag som alltid tyckt hon varit tuffast...den lilla blonda, lockiga blåögda saken som måste godkännas av en fet gubbe har jag aldrig identifierat mig med. Däremot den lilla svarta som käckt åker nerför den där rampen i full fart och som helt sonika hoppar upp på OK-stämpeln. Hon behöver inget godkännande av någon, hon är stark och självständig och anser själv att hon duger!

HENNE tar de bort....jo, hejsan......Den enda förebilden som är nåt att ha! Amerikanska våp har vi nog av, annars. 

Apropå våp - snart är det nyår igen och vi tittar på Ivanhoe som vanligt och varje gång, varje gång förundras man över hur han kan välja den blonda, blåögda bruden, när han kan få en rivig, svarthårig skönhet med lite kunskaper i örtmedicin. 

Ah, jaha - är jag emot blondiner? Nej, men hur de framställs. Jag är själv blond, visserligen mer råttfärgad med åren, och blåögd men jag är fanimej inget våp!

Åh, 70-tal med kvinnokamp - vart tog du vägen?

Man får säkert inte använda Disney´s bilder så här....men jag skiter i det! Kolla bara attityden på tjejen!

Tror det är första gången i mitt liv som jag ens överväger att sätta upp adventsljus och stjärna redan nu - för tidigt. Som traditionsbunden Stenbock har jag aldrig gjort det före dan före första advent - tjurigt har jag hånat de som redan nu belamrat sina fönster med allsköns stakar. Men vadå - de kanske inte hinner annars, de kanske är bortresta nästa helg till exempel.

Just nu vill jag sätta upp ljus och stjärnor, mörkret är stort därute, trots gatlyktor och skenet från staden mellan bergen. 

Länge sen jag bloggade nu, har liksom inte varit på humör - mer om det vid ett annat tillfälle.

Däremot hittade jag detta när jag letade djurfabler på jobbet...tycker den var så bra att jag måste lägga in den. Hur många av oss lever i hönshus fast vi inte alls hör hemma där? 

Kycklingprinsen

"Det var en gång en prins som bodde med sin far och mor, kungen och drottningen, i ett pampigt slott.. Han fick den finaste utbildning och uppfostran.

Till föräldrarnas förtret, gick prinsen en dag igenom en identitetskris och kom till slutsatsen att han egentligen var en kyckling och inte en människa. Inledningsvis trodde kungen och drottningen att han bara skojade. Men efter att han slutat närvara vid det kungliga matbordet och började tillbringa sina dagar och nätter i hönshuset, förstod de att allvarliga problem var i görningen.

Naturligtvis orsakade prinsens märkliga beteende obeskrivlig ångest för hans kärleksfulla föräldrar och intensiv skam för den kungliga familjen i stort. Kungen skydde inga kostnader för att hitta den som kunde bota hans son. De finaste läkarna och psykiatrikerna i landet kom och försökte, men till ingen nytta.

Kungen var nära att ge upp när en vis man med milt utseende kom till hovet. "Härmed erbjuder jag mig att bota prinsen gratis", förklarade mannen. "Mitt enda villkor är att ingen stör mig vad jag än gör."

Fascinerade och desperata som de var, var det enkelt för kungen och drottningen att enas om att försöka.

Följande dag hade prinsen mänskligt sällskap i hönshuset. Det var den vise mannen.

"Vad gör du här?" frågade kycklingprinsen.

"Varför gör du här själv?" svarade mannen.

"Jag är en kyckling och detta är ett hönshus," svarade prinsen eftertryck.

"Ja, jag är också en kyckling", svarade den vise mannen.

Med detta började han hoppa runt och äta kycklingfoder med god aptit. Prinsen var övertygad. Ett par dagar gick på detta sätt.

En morgon, närmade sig den vise mannen prinsen.

"Jag är från ett land långt borta", avslöjade han. "I mitt hemland, hoppar faktiskt inte kycklingar. De går omkring som vanliga människor."

"Verkligen!" utropade prinsen. "Det måste vara en fantastisk plats att vara en kyckling."

"Låt oss prova det här", föreslog vise, "Låt oss gå runt."

Kycklingprinsen gick genast med på sin nya väns förslag.

Efter några dagar, föreslog den nu upprätta vise mannen till den nu lika upprätta kycklingprinsen, att de skulle röra sig inne i huset istället, eftersom man i det andra landet inte lät kycklingar leva i hönshus, de bodde i ståtliga palats passande för furstar. Återigen höll kycklingprinsen med.

Så processen fortsatte. Kort därefter övertygade den vise mannen kycklingprinsen att i hans land åt kycklingar människomat. Sedan kom vanan att sitta vid bordet och avnjuta mänsklig konversation. Inom en kort tid, kunde kycklingprinsen fortfarande hävda att han var en kyckling, men började uppföra sig precis som en vanlig människa.

Lyckligtvis lider de flesta av oss inte av kycklingkomplex. Men här är en fråga som vi alla kan ställa oss själva: Begränsar jag min potential på grund av min egen uppfattning?"

Rabbi Nachman av Breslov genom Yossy Gordon

Tänk att jag äntligen hamnat på rätt plats! På ett museum - bland alla andra fornminnen.....här! Kulturarvslyftet heter projektet och äntligen får jag leka "förr i tiden" igen, och få betalt för det.

Förr i tiden, ja...barnen som kommer till oss säger "i förritiden" och jag märker att vi andra också börjar säga det. Varför inte? Man måste tala med barn på deras vis....huvudsaken man förstår varann!

Hade man glasögon i förritiden? Hade man flätor i håret? Hade man brandsläckare? Mja, det är en eftergift åt säkerheten. Vår gamla zink-vattenkanna förslår inte långt men ser bra ut där den står bredvid elden.

I förritiden måste barnen arbeta....men i förritiden behövdes barnen, alla hjälptes åt. I förritiden hade man ingen mobil att sms'a med men man hade en näverlur, man hade sina ben och sin röst. Det var bara att ropa, kula, blåsa eller gå över till grannbyn.

I förritiden, på förritiden, under förritiden?

Då - förr i tiden, var allt inte alls bättre....stressen fanns men en annan stress. Rovdjur, väder och vind, sjukdomar, fattigdom....men en närhet till naturen och till varandra som ofta inte finns idag bland alla prylar.

Förra veckan (i förraveckan) satt jag och kärnade smör när en bil stannar på parkeringen ovanför. En man kliver ur på passagerarsidan och slänger en tom pet-flaska nerför slänten. Tidsåldrarna möts. I förritiden då man tog vara på allt och i nuförtiden då man slänger allt hursomhelst. 

Hur ska vi förstå att alla behövs, att allt är ett kretslopp, att allting finns, hela tiden....

Norra Berget i Sundsvall tycks på många sätt vara mitt eget berg. 

När jag var riktigt liten bodde vi vid foten av berget och ofta fick jag följa med pappa på vandringar upp mot berget. Jag satt på hans axlar när vi gick direkt upp i skogen bakom huset och vidare på branta, vindlande stigar. Det var snårigt och tätt med ormbunkar och jag trodde det bodde ormar där. Därav namnet, vad annars? Och det var bäst att sitta på pappas axlar. 

Senare firades midsommar där...vid storhässjan och en himmelens massa folk.

Av och till under tonåren tog vi oss upp och fikade, vi tog varsin kaffe eller te och delade på brödportioner. En brödportion bestod ofta av en bulle, en sockerkaksbit och två - tre småkakor. Lagom för två...eller tre. Jag kommer ihåg en av pojkarna i gänget som var så sugen på fika att han sträckte sig upp mot brödfatet innan servitrisen hunnit ställa ner det och det roliga var att hon snabbt ryckte det tillbaka med en arg blick på grabben som generat tittade ner, allt under vårt råa gapflabb.....

Nu är den pojken borta, och fikastugan är numera restaurang. Och vart får man brödportioner numera?

Några år senare var vi i den mellanålder där man inte bodde ensam och sällan hade föräldrafritt men ändå ville festa på några mellanöl innan krogbesök. Vad passade bättre då än Norra Berget? Ett ledarämne i vårt gäng (numera rektor, hm, säger inte var) hittade en olåst loftbod på krönet, vid fornkyrkan och Bredsjöstugan....Där satt vi, tände ljus och drack öl. Vi gick ut och kissade och rökte och nämnde ledare var enormt noga med att vi släckte alla ljus och städade efter oss. Han tog nog på sig det ansvaret eftersom det var han som hittat stället. Men vi måste ha skött oss bra, eftersom vi aldrig fick några efterräkningar. Och loftboden står kvar, men är numera låst.

Numera vet jag att loftboden är den enda i sitt slag som finns kvar, i alla fall här i krokarna. Tänk om vi bränt ner den!

När barnen var små var Norra ett givet utflyktsmål, min son älskade "peng-båtarna" vid vandrarhemmet (små båtar som gled runt på en liten damm om man stoppade en peng i dem...tvåkrona? Femkrona? Kommer inte ihåg...) Djuren, som fanns där då, myskoxar, höglandsboskap och annat exotiskt som höns och får....

Nån gång vid millenieskiftet startade ett projekt att utveckla Norra Berget vilket lyckades över förväntan - begreppet Sundsvalls Stadspark myntades och lever ännu kvar. Lekparken fräschades upp, Berget levde upp och det var verksamhet överallt i de små grå husen.

Några år där bodde vi i Granloholm, alldeles bakom berget och med bekvämt avstånd. Jag har gått de flesta stigar från alla håll åt alla håll, jag har letat fornlämningar och hittat gravrösen. Jag har legat i skogen och känt min kropp och själ sakta läkas från utbrändhet och stress. Jag har cyklat och vandrat och burit fika och umgåtts med vänner. Jag har varit med om vårdagjämningsceremoni i sann keltisk anda och jag har stått och kulat från nocken på Bure. Jag har suttit i min bil vid grusfickan och tittat på fullmånen och gråtit. Jag har suttit i nån annans bil på samma plats och hånglat. 

2006 fick jag chansen att jobba däruppe på Berget under uppsägningstiden från Sundsvalls Kommun sedan Försäkringskassan förbjudit mig att arbeta i barngrupp. Jag var då i hantverksbutiken i den gamla vinfabriken från "väst på stan". Under sommaren 2007 var jag på fäbodvallen och lockade getter och kor och kärnade smör och ystade ost. 

Efter några år i träda är jag nu tillbaka på Berget igen - under förra sommaren som arbetsträning och i år som - ja, i första hand praktik med fortsättning i projekt förhoppningsvis. 

Vad är det med det där Berget? Är det möjligheten att tidiga morgnar skymta Skvadern i dimman? Är det vittra på fäbodvallen som trollbundit mig? Är det samernas gamla renbete som drar mig dit? Sen 4 års ålder har jag mer eller mindre alltid kommit tillbaka - och jag trivs där. Tror ni mig inte så titta på mitt ansiktsuttryck på den här bilden!

http://www.norraberget.se/

Det här förstår ni, var en dansk pianist som gjorde show av allt. Trots detta var han fantastisk duktig på att spela. Leta gärna reda på fler klipp på Youtube....Victor Borge, mina damer och herrar!

Och han tar det till nya höjder, tillsammans med Dean Martin, i detta klipp:

Det här går runt på Facebook - jag vet inte vem som är originalförfattaren men jag lägger ut det här ändå, för jag tycker det är bra!

"Alla omkring och över 50 år borde läsa detta, kanske även den nya generationen. Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön. Jag bad om ursäkt och förklarade att vi hade det här miljötänket i våra dagar. Kassörskan svarade att det är problemet. ”Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.” Hon hade förståss rätt i en sak – vår generation hade inte miljötänket på ”vår tid”.

Men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg jag vad vi hade…. Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade. Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänkt. Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundra meter. Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk. Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid. Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senaste märket. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk – inte som halva gotland. I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar. På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött. Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i rymden för att hitta närmsta pizzeria. Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen är bara för att vi inte hade ”miljötänk”? Sprid vidare om du känner någon annan egenkär äldre person som behöver en lektion i bevarandet av vår miljö av någon smarty-pants ungdom!"