Ända sen jag var riktigt liten, så länge jag kan minnas har jag älskat Luciadagen. Det bästa jag visste var att få klä mig i den långa vita särken och ha ljuskronan på huvudet - aldrig var jag så fin som då. I skolan var jag den största entusiasten i Lucia-tåget och även om jag inte var Lucia trivdes jag som aldrig annars. Resten av julen passerade mer obemärkt förbi.

Nu på morron har jag sett tv´s Luciafirande och satt och funderade varför detta går så djupt i mig, jag som inte är praktiserande kristen eller religiös och t o m har gått ur kyrkan. Vad är det med julens budskap som trots allt får mig att rysa?

Själv tror jag det djupt nere och innerst inne har med hedningen i mig att göra. Det sitter djupt i själen den här årstiden att vänta på ljusets återkomst.

Men Jesus då? Hur kom det sig att den historien uppstod för 2000 år sedan, att en stjärna tänts och ett barn har fötts....

Jo, men varför inte? Himlafenomen uppträder hela tiden och fåraherdar på den tiden hade inte hört talas om kometer och nebulosor och stjärnor som flammar upp och slocknar. Samtidigt föds ett gossebarn i ett stall, bara det var rätt ovanligt. Gossebarnet växte sedan upp till en ung man med stor klokskap och visdom och en enorm kärlek till alla och till alltet och någon kopplade ihop tecknet på himmelen med barnet....

Det kan ha varit så.

Historieskrivarna är som vi vet oeniga på den punkten. Det första kyrkomötet i Nicaea år 325 var det första ekumeniska kyrkomötet. Omkring 250 kristna biskopar deltog för att skapa en gemensam troslära för hela kristenheten. Bl a avgjordes frågan om Jesu gudomlighet genom omröstning. Ett resultat av det var att det som inte överenskommits där, skulle betraktas som kätteri och förkastas, och om nödvändigt utrotas. (Wikipedia)

Men det måste ju ha varit någonting? Jag tror att de vanliga människor som skrivit och berättat, som skrivit psalmer och lovsånger - de känner något djupt i hjärtat som inte präster eller kyrkor kan rå på.

Jesus sa faktiskt: "Forma inga levnadsregeler om detta....skriv inga lagar såsom lagskrivarna gör" och det var nog där det gick fel, på kyrkomötet i Nicaea, år 325.

Luciatraditionen här hemma är en blandning av italienska Lucia, det sicilianska helgon som vägrade giftas bort och gav hemgiften till de fattiga i stället, och den nordiska traditionen, där unga män under årets mörkaste natt gick runt i gårdarna och sjöng och också kvinnan på gården kom med ljus på en bricka. Senare kom hon på att sätta dem i håret.....

Det handlar ju om det, att skingra mörkret, okunskap och rädsla, som är det enda hindret för total kärlek.

Förra året skrev jag om den förkristna julen, intresserade läsare får gärna ta ett skutt tillbaka i tiden, till den 12 och den 20 december 2009, då jag skrev om Yuletideoch hur det kan vara idag.

Jesus sa också: Älska varandra! Ett budskap som går igen i alla traditioner även om det missbrukas på alltför många håll. Man älskar dem som man anser förtjänar det, som har "gjort rätt" enligt någons förvridna mall....

Nej, "älska din nästa såsom dig själv" och "gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig" - man behöver inte vara kristen, religiös eller höra till någon kyrka för att leva efter det.  Det finns överallt och man kan bara försöka, och göra sitt bästa, hela tiden, hela tiden....

I advent läser jag på Facebook om vänt....I forn sed väntar man på midvintersolståndet och ljusets återkomst. Ett sätt att vänta är att fixa till en "väntljusstake" en idé som tilltalar mig på alla de sätt och vis. Nu har jag änteligen lyckats få till ett väntljus i alla fall!

Man kan ju också som en medlem skriver ha ett "hjul" för hela året....

Jag, såsom mer eller mindre hedning, pagan, tycker inte att kyrkans budskap ska vara det enda rätta. Jag tror på gud, men gud finns i oss alla och det finns många gudar. Grundbudskapet är detsamma i många traditioner....

Men jag ska inte fördjupa mig i det utan berätta om Väntljusstaken, och gruppen på Facebook....och jag citerar:

"Väntljusstaken är ett alternativ till den kristna adventsljusstaken. Även den som inte väntar på Jesus återkomst kan känna ett behov av att tända ljus i den mörkaste årstiden och räkna ner dagarna till julen som ju är en högtid som firas av så många fler anledningar än just kristus födelsedag. Från början är julfirandet en hednisk tradition som hänger samman med midvintersolståndet och solens födelse, men som de kristna "lånade" för att göra till sin. Därför är det inte mer än rätt att vi nu lånar vi de kristnas adventsljusstake och gör den till vår!

Väntljusstaken har sex stycken ljus som tänds de sex torsdagarna (eller onsdagarna) innan midvintersolståndet. Vilken sexarmad ljusstake som helst duger, och du dekorerar den efter eget tycke. Namnet "Vänt" är en ordlek med orden vänta och advent.

Detta är en ny sed under utveckling, var med och skapa och sprid den!

Glad Vänt!"

Några kommentarer till detta:

"Tycker det är en lysande ide, men föredrar att lägga väntans tider på en onsdag som är Odens dag, då med syfte på att det är Oden som drar ut på krigartåg och jagar bort trollen som håller mörkret."

"Här i Danmark är väntljusstaken oftast gjord av en krans av granris, dekorerad med band och med fyra band (mellan ljusen) hänger man upp den i taket.
Skuggan av detta ser ut som ett lite snedvridet solhjul.
Jag brukar hänga upp den kransen den 13.e och tända alla fyra ljusen. Sedan tänder jag dessa varje kväll, och gläder mig åt att vi snart rundar ett av "hörnen" i årshjulet. Inte så mycket väntan kanske när alla fyra ljusen tänds samtidigt, men det ger ändå en underbar känsla av att nu är det snart dags.

Jag har även en fyrarmad rund keramikljustake med Yggdrasil och nornorna i mitten och en liten dvärg vid varje ljus, som vi brukar tända vid solstånd och dagjämning."

Jag tycker det låter alldeles fantastiskt! Vilken idé! Man är så inkörd på denna adventsstake att man inte kan tänka på annat...och Ikeas alla varianter som blir mer och mer trendiga allteftersom.

Nej, jag vill tillbaka till ursprunget, det gamla, den forna seden.....

Det finns också verser att läsa till varje ljus, som en önskan eller affirmation i väntan på solens återkomst. Tänk att höra dem på adventssamlingarna i skolan eller på jobbet.....Jag vet inte vem som skrivit dem, men om någon vet så säg till så lägger jag in namnet. Jag har bara tagit uppgifterna från gruppen tills vidare och menar inte att göra dem till mina.

Däremot; 

Jag märker mitt väntljus med de fem första runorna i utharken och avslutar med färunan för fullbordan. Varje runa symboliserar en affirmation i väntan på solen och ljusare tider.

I gruppen börjar man med färunan och använder de fem första runorna i futharken. Jag hör till dem som använder uthark och börjar alltså med det vilda i ur-runan och avslutar med det tama i fä-runan. Versen nedan är alltså lite förskjuten för att passa mitt sätt att tänka.

Vi tänder det första ljuset i vänt
och låter det i urrunans tecken brinna
Med allting som kommer och allting som hänt
må det om tidernas gång åminna

Vi tänder det andra ljuset i vänt

och låter det i þursrunans tecken brinna
När vinterns förödande krafter vi känt
må det om vårens återkomst åminna

Vi tänder det tredje ljuset i vänt

och låter det i assrunans tecken brinna
I vördnad till guden som solen tänt
må det om regins makt åminna

Vi tänder det fjärde ljuset i vänt

och låter det i reiðrunans tecken brinna
I längtan till det som en dag skall ha återvänt
må det om resan mot mål åminna

Vi tänder det femte ljuset i vänt

och låter det i kenrunans tecken brinna
Ett ljus som åter i mörkret är tänt
må det om julens hopp åminna

Vi tänder det sista ljuset i vänt
och låter det i färunans tecken brinna
Tills solens drottning på nytt återvänt
må det om hennes prakt åminna

 Så här blev mitt ljus!

Runorna går runt hela ljuset och börjar som sagt med Ur....

I silverskålen finns vatten, stenar och granris och några glittrande paljetter som återger ljuset

Jord, eld, luft, metall och vatten - naturen och ljuset. Jag känner mig väldigt nöjd!

Bless!

Har gått ett tag och funderat på de sju dödssynderna....inte för att jag kallar mig kristen eller bibeltrogen men det är ju ett begrepp inom katolicismen och hör därmed till  den straffande guden, som i alla fall inte jag tror på.

Men "intet mänskligt är mig främmande" så liksom det mesta har även dödssynderna en grund i det mänskliga beteendet och om man överför det till vår tid med våra kamper och tillkortakommanden så visst har det sin relevans...

Den första synden är högmod, på latin superbia, även kallat storhetsvansinne eller hybris. Enligt Wikipedia förknippas högmod med färgen violett samt häst och påfågel av någon outgrundlig anledning. Straffet för högmod är enligt samma källa att rådbråkas. Ett visst högmod dras jag tydligen med då, eftersom jag rådbråkas i högsta grad av min massör två gånger i veckan. Men jag tycker också att man faktiskt får vara duktig!

Den andra synden är girighet, avaratia. Därom behöver vi inte orda så mycket, girigheten är grunden till vårt kallare, tuffare Sverige. Att de som redan har vill ha mer, att ta från de fattiga och ge till de rika. Färgen som förknippas med denna synd är gul och djuret grodan. Straffet är att sitta i en kittel med kokande olja.

Tredje synden är vällust, otukt och begär. Luxuria på latin. Mja, här är jag inte riktigt med på noterna. Vad skulle det vara för fel på njutning? Och jag menar icke enbart sexuell njutning. Varför inte få ha det bra så länge det inte går ut över någon annan? Otukt är däremot en helt annan sak, det är att tvinga sig på någon och där kan straffet ha sin relevans. Begär kan vara på olika vis...."Jag ser på dig till att begära dig" betyder "jag vill ha dig" och det  är väl inte helt fel förutsatt att det är rätt person?

Vällusten är blå (min favoritfärg, hmm) djuren som hör till vällusten är ko, tjur, tupp och get....underligt, det är väl bra djur att ha?  Straffet för denna synd är att bli insmord med eld och svavel vilket kan vara på sin plats för otukt och onaturligt begär men annars tänker jag ha min vällust kvar!

Nummer fyra i syndaordningen är avund, invidia. Här har vi en skillnad på avundsjuk och missunnsam. Jag är avundsjuk ibland, på olika saker hos olika människor men jag missunnar dem inte det de har. Däri ligger skillnaden!

Avunden är grön, det vet vi sen gammalt men den hör också till hund eller get. Stackars get, den får stå för både vällust och avund. Tro vad geten gjort för ont? Syndabocken......Är man alldeles för avundsjuk får man sitta i iskallt vatten i helvetet.

Nästa dödssynd - frosseri, gula. Ahh, frosseri, är vi inte skyldiga till det lite till mans? Visst är det gott med god mat, godis, mackor, öl, vin....Men inte för mycket, det visar sig runt magen, på vågen och i måendet överhuvudtaget. Så visst finns det en riktighet i att akta sig för frosseriet.

Storfrossare får äta råttor, paddor och ormar som straff och färgen orange och grisen representerar denna synd.  Äta som en gris, ja, det stämmer ju!

Vrede, ira, i vissa fall även hämnd, säger Wikipedia. Vrede är väl okej, beroende på vilket sätt man tar ut den på. Det är nyttigt att bli arg, att få ur sig känslor som annars ligger och gnager. Man kan skrika, ryta, slå på kuddar - men sen finns en gräns. Bättre att försöka tala om för den man är arg på hur man känner och varför. Men icke förneka vreden, det tror jag inte är bra. Hämnd däremot, hämnden är ljuv...nej, det är den inte....allt man gör kommer tillbaka tre gånger om och hämnden kan studsa fram och tillbaka i all evighet om ingen sätter stopp. Nu går vi vidare och lämnar detta bakom oss!

Vreden är röd och björnen står för vreden. Straffet är att styckas levande, oj, där tog de i! Nog finns det värre synder än vreden isåfall!

Sist men inte minst har vi lättjan, acedia, likgiltighet. Hmm, det är intressant. Likgiltighet är "de goda människornas tystnad" - när vi inte bryr oss, när vi skiter i andra, när vi stoppar huvudet i sanden och lever i vår egen lilla värld. Ja, det är en dödssynd, det kan jag hålla med om. Men vanlig lathet är väl inte så farlig, då och då får man väl slappa. Eller? Bara man tar sitt ansvar och inte låter andra dra lasset medan man sitter där.

Lättjan är ljusblå, get eller åsna (jösses, där var den där stackars geten igen!) och bestraffas med att kastas i en ormgrop. Ja, där får man nog inte ligga på latsidan.

Så där har vi dem, och alla har vi dem....i mer eller mindre hög grad.

Jag är lat ibland, avundsjuk ibland, girig - jo, jag vill ha saker jag med, högmodig för jag tycker jag är duktig. Jag blir arg och jag frossar i godis och jag får lust.

Men helvetet tror jag inte på så jag är inte rädd!

I Solöga's bok "Djurens språk" står det på "Räv" följande:

"Ett kreativt sinne hittar alltid en lösning.

Min gåva till dig är att lita på dig själv"

Tillit är det svåraste som finns. Allt blir ju som det ska. Trots allt. När man mest misströstar. Att se ljuset i tunneln, silverkanten på molnen....

Räven kan anses listig, ja, men det är väl bra? List och styrka, det behöver man minsann. Att smyga under granens lägsta grenar, utan att höras, utan att synas, på vinterkall mark....frostbiten, lingonris med några kalla bär kvar. Känner kylan under tassarna men vandrar vidare, stannar inte, då fryser jag.

Räven är klok, allätare och klarar sig själv. En hona behöver bara en hanne för parningen och medan ungarna växer upp. Men nog vill jag ha min hanne kvar...

Det svenska skogsrået har ju också rävsvans, i vissa delar av landet i alla fall. Svansen stack ut under kjolen som en varning - för den som var uppmärksam. 

"Skogsrået var skogens oftast kvinnliga härskarinna, enligt en del folkminnesanteckningar barn till Lilit. Hon var ett rå eller en rådare över de vilda djuren som hon ibland skänkte till dem henne behagade. Hon lockade vandrare vilse och förförde män som hon fattat tycke för.

Framifrån är hon skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd. Längre norrut, i Dalarna och andra fäbodsområden, har hon istället en rävsvans som ibland sticker ut under klänningen. Den som haft sexuellt umgänge med ett skogsrå blir ibland inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne.

Skogsrået hade även positiva egenskaper. Till exempel sades hon ha väckt kolaren när milan brann, en föreställning som var vanligast i Bergslagen. Hon sades också ibland ha hjälpt fäbodflickor med boskapen.

Enligt en tradition hyste den gamle asaguden Oden agg emot Skogsrået, och jagade henne som ett villebråd."

Mja, det tror jag inte på.....  

"I japansk mytologi finns Kitsune, som förtrogen till guden Inari hölls Kitsune för en lyckobringare av kvinnligt kön. Men hon hade ofta i sagor och legender även andra sidor. Många historier beskriver hennes förhållande till människor i huvudsak som fördelaktigt för människorna. Dock kunde redan obetydliga störningar få situationens förbindelse att slå om till sin totala motsats och leda till katastrofala följder.

Många berättelser skildrar Kitsune som Hengeyokai, ett väsen med förmåga att anta mänsklig gestalt. I dessa sagor uppträder en Kitsune ofta som en särledes skön ung dam och äktar en man, ofta utifrån sann och äkta kärlek. Men så fort denne märker att han gift sig med en rävhona, försvinner hon med ”farväl för alltid” och lämnar honom ensam med de gemensamma barnen.

Den mytologiska Kitsune, blir mäktigare ju äldre den blir. Vid hundra års ålder får den en svans och därmed också förmågan att förvandla sig till andra skepnader. Räven får ytterligare en svans vart hundrade år. Den räv som levt i tusen år har nio svansar och får förmågan att se hur långt som helst. Det finns aldrig mer än en niosvansad räv i världen samtidigt och den räven är den mäktigaste av dem alla."

Räven är alltså ett kvinnligt väsen......jag som alltid haft en dragning till räv....och uttrycket "rävig" ska absolut revideras och omvärderas till något positivt!

Källor: Solöga, Wikipedia

Kom hem från jobbet igår, la mig i soffan och - tittade på bröllopet, vilket bröllop? Jo, The Bröllop!

Jag är i det närmaste kommunist, absolut inte rojalist och ifrågasätter många gånger kungahusets varande och framförallt att det går en massa pengar till att upprätthålla ett förlegat system som inte är till någon nytta...(?)

Men hur det än är, det är lite speciellt. Representation, föredöme, välgörenhet....kräkless har man varit på all planering och alla spekulationer som varit ända sedan förlovningen och långt före den. Ungefär som sporten, före en stormatch ska det stötas och blötas i det oändliga och efteråt förklaras varför det inte gick som man väntat sig och trott.

I det här fallet lär vi slippa den formen av eftersnack i alla fall.

Jag försöker alltid se alla människor som lika värda, det gäller inte bara samhällets "lägre skikt" (ett uttryck som jag avskyr, högre - lägre, blaha, blaha..  ) utan också i lika hög grad de "övre skikten" - det är människor de också, och de träffas och blir kära och det är otroligt roligt att de gifter sig, visst är det det!

Att få gifta sig av kärlek, med den man själv valt är väl fantastiskt! Att få göra det som blivande statschef och kronprinsessa är också en manifestation för jämställdhet och kan vara ett bra exempel för många länder där kvinnor fortfarande inte får välja sin tillkommande. För att inte nämna alla burkor och slöjor mm.....

Jag är väldigt intresserad av historia och har i många år studerat och gestaltat den "vanliga människan" (dessa uttryck, snacka om att konservera fördomar) eftersom jag tycker historien är mycket mer än kungar, slag och årtal - men hallå - det är ju det också! Det ena utesluter inte det andra...

Vart vill jag komma då? Jo, det var roligt att ligga i soffan och se alla vackra klänningar, bilarna, hästarna, kaleschen och slupen. Det var roligt att se blickarna som brudparet gav varandra och det nervösa fingerflätandet - det blev så mänskligt och så vanligt.

Kalla mig romantisk - javisst. Jag har gift mig i kyrkan en gång i tiden och var jättenervös. Däremot hade jag inte trycket på mig att börja producera tronarvingar (det var redan på gång), ej heller trycket att bli statschef inom en överskådlig framtid. Jag hade heller inte fullt så många blickar på mig....tv var t ex inte där.

Men, helt klart är att de kunde ha betalat sitt bröllop själva, pengarna hade kunnat gå till nåt bättre. Klart är också att det var en hissnande brigad av juveler och tiaror och ordnar som ingen egentligen bryr sig om. Helt klart är hela balunsen en relik, en påminnelse om ett förlegat och orättvist samhällssystem.

Men ändå....

Som reklam för Sverige är det helt oöverträffat!

Jag har tidigare skrivit om runor här i min blogg. Oden fick runorna av Gud, sägs det, visserligen som gåva men han måste offra något för att få dem. Han valde att offra sitt ena öga.

Lite så är det väl för oss alla, vi måste ge för att få, kämpa för att nå ett mål. Alltnog, Oden fick runorna och gåvan att spå och sejda. Han är den ende manlige sejdaren, det ansågs nämligen inte manligt att kunna sejda och spå men det var just ingen som diskuterade detta med självaste Oden.

Sejdandet var kvinnogöra men inte vilken kvinna som helst, man föddes med gåvan och gick sen i lära hos en Völva.

Völvan är den mest intressanta personligheten under brons- och järnålder. Hon var en fri kvinna, kom och gick som hon ville men man kunde kalla på henne om man behövde hjälp. Hon fungerade som läkare, barnmorska, kände till örter och var kanske framförallt länken mellan gudar och människor. Hon åtnjöt också Frejs gåvor och visste nog att skydda sig mot oönskade barn.

Att sejda betyder att hon försatte sig i trans och förmedlade budskap från gudarna.

Hon kunde också spå i runor och även den yngsta pigan fick kärleksråd när Völvan kom till gården. Det fanns även gifta kvinnor som stannade på en gård och fungerade som völva, de kallades ”husfruvölva”.

Völvan hade respekt med sig, t o m gårdens hövding (som för all del kunde vara en kvinna) lyssnade på hennes ord och vart hon än kom blev hon väl mottagen. Hon var dessutom den enda förutom hövdingaparet som fick sitta i högsätet.

Hon var klädd i en blå mantel och hade en mössa av katt- och/eller lammskinn på huvudet. Hennes främsta kännetecken var dock staven, isländskans ord för stav är just völvr. I flera kvinnogravar från den här tiden har man hittat rester av järnstavar. Först trodde naturligtvis de manliga arkeologerna att man hittat rester av jakt- och fiskeredskap men det fick de backa på.

Kvinnan hade makt den här tiden, jämställdheten var en helt annan. Eftersom männen ofta var ute på resor och handelsfärder hade kvinnan nycklarna till gården och styrde och ställde med husfolk, drängar och pigor. Jämställdheten gick ut på att allt arbete var lika mycket värt och viktigt för gårdens överlevnad.

Völvan var en stark kvinna!

Jag är stark

Jag kan spå i runor

Jag kan hela med örter -

Jag är en Völva!

För länge sen när jag började jobba på Gene Fornby fick jag rollen som Völva. Då studerade jag också den fornnordiska mytologin och de gamla magiska runorna. Här kommer den text om runorna jag hade på min hemsida. Om ni är snälla och orkar läsa kanske jag lägger in lite om Völvan och myterna också, lite framöver här....  

För att förstå runorna i sitt sammanhang bör man veta att det faktiskt inte är vikingatid, utan långt tidigare, tidig bronsålder och framåt till järnålderns slut. Det placerar oss i tidsspannet 4000 f Kr – 600 e Kr, under Vana-kultens tidsålder. Tidsrymden varierar eftersom allt kom lite senare här uppe i norr. Runorna blev sedan bokstäver och användes på runstenar och då är vi framme i vikingatiden.

RUNORNA

Runorna är bland de äldsta skrivtecken som man känner till och har troligen från början använts i magiska syften. Senare utvecklades runorna till de bokstäver vi använder idag. Runorna bestod av stavar som ristades i trä, vanligen i bok = bokstäver. Därför består de av raka streck, enkelt, eller hur?

Idag används mest runraden med 24 tecken till spådomar, många använder en 25:e runa, ”Den Tomma”, som ger en extra dimension till hela tolkningen. Det har diskuterats vilken runa raden ska börja, respektive sluta med, men jag hör till de som tycker att den skall börja med Ur, som står för det vilda, och sluta med Feh, som står för det tämjda. Detta kallas Uthark, efter de fem första runorna. (Börjar man med Feh blir det en Futhark.)

Det finns massor med böcker som tar upp runorna på olika sätt, bl a numerologiskt, och med noggranna tolkningar in i minsta detalj. För mig blir det övertolkat och mest en massa ord. Är man intresserad ska man absolut läsa dessa böcker, själv tycker jag att det räcker med att känna till grundenergin i varje runa och därefter känna in varje runa från gång till gång och samtidigt se samspelet i hela läggningen. Lite sunt förnuft på det, så blir det precis som det ska!

Formler och bindrunor

Man kan som sagt använda runorna att spå i, men också som formler och som bindrunor till beskydd eller för att avvärja sjukdomar och andra olyckor. En bindruna består som namnet anger av flera runor som binds ihop till en. Man kan då vända och vrida på runorna som man vill, till ett snyggt bomärke eller monogram om man så vill.

Ett enkelt sätt att göra en formel är att rista runan 3, 6 eller 9 gånger, t ex fä-runan för rikedom, eller sol-runan för kärlek. Man kan också lägga till sin älskades namn med runor.

Ett exempel på bindruna är den sk skräckhjälmen där älg-runan ristas i 4 riktningar, en avskräckande bindruna som är bra att ha t ex över dörröppningen om man inte vill ha in vad otyg som helst.

En annan skyddsformel är den s k ALU-formeln som består av Ass-Lagu-Ur, en utomordentligt stark bindruna.

En liten varning…

Vad man ska tänka på när man använder formler och magi överhuvudtaget är trefaldighetsregeln, den som säger att allt man gör kommer tillbaka tre gånger om (minst!) och noga tänka efter vad man ber om. Den karl man vill ha kanske är helt fel för en och det är kanske bättre att be om den rätte mannen istället för en viss person! Att be om ett arv innebär också att någon måste dö först och det var kanske inte det man i första hand ville. Man ska ha respekt för det man håller på med!

Beltane, en gammal keltisk/hednisk helg, då vi hälsar våren i mörko lande...Ett halvår har gått sedan Samhain, Allhelgona, då, när slöjan var som tunnast mellan världarna och ett nytt år började.

Nu har det mörka, kalla vinterhalvåret passerat med mycket snö och i morgon tänder vi eldar igen, vi bränner bort det mörka, demonerna, vintern och kylan, vi tänder solen och tillåter värmen att komma tillbaka.

Det är också en helg för fruktsamheten...Fruktbarheten och den uppvaknande växtligheten men även föreningen mellan manligt och kvinnligt.

Merry meet, merry part and merry meet again...

Hören ljusalver, hören fylgjor

Hören himlafar

Höga väsen, hämten till oss

luftens ljusalveliv

och styrka från solens strålar...

(Från "Runmagi och Shamanism" av Atrid Grimsson)