Utmaning nr 31. Husmorstipset jag använder regelbundet

Jag är en bra husmor. Mina barn har i stort sett fått bra mat, lagad från grunden och inte just några halvfabrikat. Däremot har de stoppat i sig sin beskärda del av transfetter och socker, för det här var innan de största larmen om hälsovådliga e-medel och annat skit. Mina barn hade också en pappa som var (eller är) duktig på mat, och hos oss behövdes inga matlådor när mamma skulle vara borta. 

Sen har det varit tillfällen när pulvermos och köttbullar förekommit, när det varit bråttom och inget annat funnits, eller när de varit ensamma och måst klara middagen själv. Nu är båda två väldigt duktiga att fixa mat åt sig och andra. Sonen har ärvt pappas matintresse och är inte främmande för kulinariska höjdare med passande viner till. Dottern är min hushållerska och gör god husmanskost, även med lite äventyrlig kryddning.

Så jag är en bra husmor, jag slänger inte mat i onödan, jag tar vara på rester och gör något nytt av, jag fryser in och jag har matlåda på jobbet. Men nåt speciellt tips? 

Nää....

Vi är mittemellan vintersolståndet och vårdagjämningen. Det är Imbolc nu, en ljuslågefest. Det är också en av de äldsta kristna högtiderna, kyndelsmäss, den dagen Maria bar fram Jesusbarnet i kyrkan, 40 dagar efter han föddes. Kyndelsmäss, Candle Mass på engelska - ljuslågefesten. Den andra februari firas också St Brigids Day, Irlands läkegudinna.

Ni som sett filmen "Måndag hela veckan", Groundhog Day vet att om murmeldjuret kryper fram och ser sin egen skugga och vänder tillbaka igen, då blir det vinter i 6 veckor till. I går firades det kinesiska nyåret och vi lämnar Ormens år, det inåtvända, till Hästens år, när allt sätter fart och hästen sätter av i full galopp... 

Fullmånen under februari kallas för Vildmåne, vill du bli häxa är det dags nu, att invigas och att hitta ditt häxnamn     

En stor dag överhuvudtaget.... och till sist...februari, mina vänner - februari, än en gång!

Bara det

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morgonkaffet

att talgmesen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

bara det...

Förkyld och hemma som jag är får jag väl ta mig samman och skriva lite då. Tar mig an en utmaning igen -  Ett möte med ordningsmakten.... Ja, det är väl de där blåsningarna man åker på på morron när man tar ambulansvägen på baksidan av Norra Berget för att ta sig till jobbet. Promillestig för en del kanske. Slingrig och vacker asfalterad skogsväg för andra, mig t ex. Finns ingen anledning att åka runt om det inte är totalt snökaos, men även då funkar vägen eftersom det är ambulansens utryckningsväg och därför måste hållas efter. Huvudsaken man är nykter!

Annars då? Ja, bortsett från förkylningen så är julen över, borta och utkastad. Lika skönt varje år. Nu blir det ljusare och tulpaner på bordet.

Hoppas på en lyckad rehabilitering och att jag får vara kvar på jobbet efter sommaren, på 75% eller heltid.

Ekonomiskt blir det ungefär samma sak, men pressen blir ju större på en heltid. En sjukersättning på 25% kan man bryta, eller ha vilande om man vill jobba mer och har möjlighet. Mycket att fundera på, för jag är inte frisk, nej, det är en bra bit kvar. Ständig värk och sömnproblem tar mycket av min energi. Hösten har dessutom varit kaotisk på flera vis och kraschen kom mycket riktigt under jullovet, den krasch som förkylningen nu förhoppningsvis är slutet på.

För den oroade närstående som troligen läser det här så är det ingen fara – total utmattning ”bara”. Som en rysk gumma med rund botten kommer jag att ta mig upp igen. Rund botten har jag i alla fall.

I helgen som var besökte jag faktiskt Lillstugan, för att titta till och sätta dit några torrbollar, alltså inte sätta dit nån tråkig granne, utan fuktslukande byttor för att undvika mögel och annat otrevligt. Älven låg frusen och stilla. Dimman låg tät och det vilade en magisk tystnad över allt. Stugan såg så fin ut, och träden runt om står hela och raka efter höstens stormar. Men inte en snögnutta....

Snart är det vår!

Tips från coachen - klicka på bilden så blir den större! 

Om jag hade pengar - dabadabadaba...

Ja, hur mycket då? Pengar har jag, jag jobbar och får lön, jag har en 25% sjukskrivning, jag har visst pengar. Men lite mer skulle jag gärna ha. En triss-vinst så jag kan betala bort skulderna. Och kanske få lite lugn EFTER att räkningarna är betalda.....!

Det är inte så lätt det här med attt önska pengar hit och dit, helst hit då. Man kan ju förstås gå efter attraktionslagen och anse sig vara värd en massa pengar och "jag är visst rik - pengarna har inte kommit än bara"  och i någon fruktansvärd insikt om att det faktiskt inte funkar så faller man till sist ihop och får gå i terapi. Jamen, jag gjorde som det står i The Secret! 

Ärva? Nej, då måste nån dö först och det vill man ju inte. 

Men om den där triss-vinsten ramlar in nu då? Ja, först betala bort alla skulder. Jag drog på mig en del efter skilsmässan och under sjukskrivningen medan jag fortfarande trodde jag skulle kunna komma tillbaka - sedär, där tänkte jag minsann positivt men inte hjälpte det inte? 

Sen köpa en bra, nyare, miljövänligare bil. Och sen stugan, stugan... rusta upp, fixa vatten, isolera, byta ut elvärmen mot nåt smartare. Renovera taket, liten kamin att elda i... men jag vill ha kvar den som den ser ut, och alltid har sett ut, så mycket som möjligt. Brygga.... båt - åh, det finns så mycket på önskelistan där!

Resa skulle ju vara skojigt också! 

Om jag bara vore lite rik, jabadabadabadabadam....

Men rikedom kan vara så mycket.....

Såhär i adventstid fuskar jag och delar med mig av ett inlägg jag skrivit i en grupp på Facebook. Jag har fått bara positiva kommentarer till inlägget och suger åt mig som en svamp. I tuffa tider behöver man allt beröm och all värme man kan få.

”Klurar och funderar. Har senaste åren förstått att jag är en fullfjädrad hsp’are. Men jag tänker (och det här är MINA tankar, inget rätt eller fel) att som med allting annat måste man hantera sin hsp, likaväl som diabetiker tar insulin eller att man skaffar glasögon om man ser dåligt. 

Livet far fram med en, och läxorna är många. Först nu, vid 57 års ålder, känns det som om jag börjar förstå en del. Att det är jag själv som gör jobbet. Ingen gör det åt mig, det är jag som ska lära mig säga nej, det är jag som ska ta hand om mig själv, det är jag som ska värdera mig själv högst. För jag kan inte klara mig utan mig själv. Det finns inga piller, det finns ingen quick-fix. 

Det är lätt att hamna i soffan med offerkoftan på, sucka och tycka synd om sig själv för att ingen förstår och för att man aldrig kan vara med på någonting. Jag vet – jag har varit där. Men samtidigt blir man rätt less på det – och man kan ta sig upp och börja med nåt enkelt, t ex en promenad där man trivs, skogen, sta’n, stranden.... Jag hade en period när jag bara gick ut i dåligt väder för då slapp jag träffa folk. Jag förstod inte varför då, men jag förstår det nu.

Jag tänker också att man faktiskt får tycka lite synd om sig själv, och ligga i soffan då och då, bara man inte fastnar i det. Ibland regnar det ute, ibland regnar det i själen och då får man vänta tills det slutat. Ta hand om sig själv på bästa sätt – och det sättet är olika för oss alla. 

Men glöm inte, att du är värdefull och du behövs – för din egen skull om inte annat! Glöm dåliga förhållanden eller dåliga jobb – de var inte rätt för dig i alla fall. Du har provat och gjort ditt bästa, om det inte fungerade så var det inte ditt fel. 

Jag kämpar fortfarande och ställs dagligen inför utmaningar men jag hittar oftare vägar på ett annat sätt numera. Det känns bra. Ge inte upp!”

Läs mer om hsp här

Och så över till utmaning nr 27.   Min senaste blunder

Ja, det var som vanligt att jag inte lärt mig att ta betalt i förskott. Jag brukar ju tolka tarotkort då och då och tar vanligen inte betalt av vänner. Men andra, helt okända, brukar jag ta en liten slant av, om inte annat så för den tid jag avsätter. Jag har blivit blåst många gånger men ändå litar jag på folk. Jomen, det är så jag vill att världen ska vara!

Så ringer en tjej, vi kan kalla henne Monika, från en liten ort i västra Medelpad, vi bestämmer tid och hon ringer upp och vi pratar länge, närmare en timme. Hon frågar och jag berättar vad och hur hon ska betala – sätta in på mitt plusgiro.

Det går en vecka, det går två veckor, det går tre veckor – inga pengar. Då ringer den dumma människan och säger att hon fått felmeddelande från sin bank, pengarna har inte gått iväg, men att nu, NU, är pengarna på väg och hon har dessutom ett par följdfrågor. (Jo, jag tycker det ska ingå, så också i detta fall. ) Jag, den ännu dummare människan kvittrar glatt och svarar på hennes frågor. Det var förra söndagen, ännu inga pengar. Skrev ett sms till henne, med vänliga ord ”du kanske skrivit fel siffror – här är rätta pg-numret” men jag tror det är kört. Det blir inga pengar den gången heller.

Nåja, jag klarar mig nog, men jag tycker det är synd, för nu är jag stenhård. Inte ett ord från mig förrän jag sett pengar på kontot! Vilket jag också mycket riktigt skrev i ett mailsvar till en som frågade. Har inte hört ett ljud därifrån heller.... en till som tänkte blåsa mig? Hoppas inte det.... hon kanske bara inte hade pengar just nu.

Jag VILL tro alla om gott, jag vill verkligen det! Men.... lärpengar kallas det nog.

Blåsigt över Strömbäcksfjärden....

Behövde ni ens fråga?

Stora boken om....

Eller...

....for dummies

Boken om mitt liv föreligger endast IRL och pågår för fullt och ingen vet hur den slutar. Jo, jag lär väl dö som alla andra, min kropp i alla fall medan själen glatt och nyfiket vandrar vidare.

Inga problem där...men hur, och fram till dess?

Det har varit mycket död och elände i höst. Flera av mina vänner har förlorat en förälder, dessutom under inte helt vanliga omständigheter.

Boken om ditt liv skrivs hela tiden – och man kan välja vad som står i den.

Det finns en film som heter The Bucket List – där två gubbar skriver en lista på 100 saker de vill hinna göra innan de dör. Man kan också skriva sin egen dödsruna – vad ska stå i tidningen när jag är borta?

Min kompis farfar la sig på kökssoffan när han pensionerades för han tyckte livet var ändå inget att ha när han inte fick jobba längre – så han inväntade döden i stort sett. Kruxet var att han inte räknat med att leva tills han blev över 90 bast.

Så kan det gå...

Kontentan är – lev livet nu, medan du har det.... och skriv gärna en bok!

Börjar med utmaningen idag:

Nummer 24. Mamma/pappa försökte lära mig att…

Mamma har lärt mig att alla människor är lika värda och det finns nå´t gott i alla. Pappa hade massor av citat som än idag dyker upp i mitt huvud när det behövs. Det mest kända är att ”man ska vara glad att det är som det är när det ändå inte är som det ska”. Och det stämmer ju bra!

Idag sitter jag fortfarande hemma med ont i ryggen… eller sitter? Ligger, står, försöker gå, rör mig….  Grimaserar och suckar….

Idag skulle jag ha förberett spökberättelser inför kvällen i Timmerkojan. En tradition denna höstkväll strax innan allhelgonahelgen.

För att ni, mina trogna åhörare inte ska missa dessa skrönor (?) tar jag tillfället i akt och skriver ner en av dem här.

En berättelse om Oden, denna starka figur i den nordiska mytologin som också framställs som krigisk och allmänt otrevlig. Denne starke man kunde sejda (dvs försätta sig i trans och kommunicera med andra världar), vilket ansågs som en kvinnlig syssla och oftast utfördes av völvor. Män som sejdade kunde verka feminina, på modernt språk bögiga, vilket inte behöver vara negativt numera, men på den tiden direkt fjolligt och nedvärderande. Men en person som Oden vågade ingen mucka med så hans sejdande var helt accepterat. Han var också den som fick runornas visdom till sig genom att hänga upp och ner i asken Yggdrasil och låta korparna Hugin och Munin hacka ut hans ena öga.

Man måste ge något för att få något…..

Ja, för att då återgå till det jag tänkte skriva om – Odensjakten.

Det finns många berättelser om Odensjakten. Oftast färdas han till häst, på sin åttafotade Sleipner. Oden red i luften, ibland högt men ibland så lågt att folk riskerade att bli nedsprungna av hästen eller slagna av hovarna. Det hände att man såg lysande ögon och en röd eldtunga men oftast syntes ingenting. Man hörde hovarnas klapper och hundarnas skall. Det berättas också att man gammalt tillbaks satte upp havrekärvar på långa käppar till jul, så att inte Oden och hans följe skulle landa på gården. Havrekärvar sätter vi fortfarande ut men inte av samma orsak… eller?

”Varje torsdagkväll under hösten när månen stod i nedan drog Odens jakt fram. Först kom en häst i full galopp, någon satt på hästen men man kunde inte urskilja vem. Efter ryttaren kom två hundar, en stor och en liten. ”Å den lille han skällde så fint, å den store han skällde så grovt”. Jakten drog vidare nedåt skogarna och försvann och man hörde dem aldrig komma  tillbaka.”

Ibland färdas ryttaren ensam, ibland är det en hel härskara. Det här liknar också en sägentyp som kallas kvinnojaktssägen. En ryttare förföljer och dödar en kvinna, hos oss ett folktroväsen.

”Först kom ett kvinnfolk springande över vägen, förbi den som såg det, sen kom två hundar efter och skällde och drev. Sedan kom en ridande med bössa. Det gick i vild fart. Den som stod vid vägen hörde efter en stund att det smällde. Efter det att jägaren skjutit kom han ridande tillbaka med bössan på axeln Han hade bundit ihop det långa håret med benen på henne och hängt henne över bösspipan. Han hade skjutit många skogsrår på det viset.”

Källa: Bl a "Svenska sägner" av Ebbe Schön

Det är torsdag idag, månen står i sista kvarteret och det är höst… Om ni hör nåt ikväll och tror att det kanske blåser, eller regnar… då är det Odensjakten som drar fram över nejden.

Lugnet före stormen...

Bara för att uppdatera er, trogna läsare, vill jag berätta att jag mailat till chefen på Smärtrehab och påpekat det dåliga bemötandet jag utsattes för under kursen. Dock inte skrivet i affekt och med lika många ord som blogginlägget häromsistens. 

Fick ett artigt "jaså"-svar tillbaka med ett beklagande och en kommentar att de skulle bättra sig. Vet inte vad jag väntat mig, men eftersom jag inte vill träffa dem mer så låter jag det vara så här. Jag har stått upp för mig själv och sagt ifrån, och det är det viktigaste för min del. 

För att ändå nämna "sjukgymnasten from hell" så ansåg hon att ett högriskskydd från Försäkringskassan (som jag var så glad för) ökar risken att man är hemma för mycket (i onödan?). Hon skulle bara veta hur mycket jag kämpat, hur mycket jag gått och jobbat trots ont överallt och hur mycket tabletter jag äter. 

Senast nu i natt - när min rygg pajat igen -  har jag legat vaken i två timmar och funderat över huruvida jag skulle orka jobba idag. Till sist kom jag fram till att eftersom jag inte kunde stödja på benen igår och fortfarande är svag så kanske det är bäst att hålla sig lugn idag.

Så därför hänger jag i soffan och funderar på allt jag skulle gjort om jag inte haft ont i ryggen. Panodil Forte och en promenad ska det väl bli i alla fall - om inte benen viker sig igen....

Utmaning numro 23.   Hörru jycken, det där än MIN blomrabatt!

Tyvärr - har ingen blomrabatt, balkonglådorna är intagna och i stugan finns ingen rabatt - ännu... och där kom längtan över mig igen...