Ujiamej, vad jag slarvar med utmaningarna…!  Jag tänker inte säga att jag ska skärpa mig, för jag gör mitt bästa och tar det som det kommer. Med detta får ni låta er nöja!

Det har varit ett par intensiva veckor, med förberedelser och genomförandet av en kusinträff som visade sig bli jättelyckad med total uppslutning av kusinerna – hela fem stycken är vi på pappas sida! Alltså, ingen större folkstam men flera av barnen, samt barnbarnen ställde upp och vi blev en skara på 23. Ja, jag vet, det finns de som har enorma träffar med hundratals deltagare, men för min del räcker det så bra när man faktiskt hinner se och prata med alla.

Alltnog, vi åt gott och drack gott utan att behöva supa till, trivsam omgivning och mysig brasa i kaminen, trevliga, positiva glada människor – oj, vilken trevlig släkt vi ändå är! Och – vi lyckades frångå det tråkiga faktum att bara träffas vid begravningar som det tyvärr brukar kunna bli när man kommit upp i åren!

Det hela kom till tack vare mitt övertagande av stugan, och alla turer i och med detta och tanken väcktes på att ta oss samman och träffas. Folk kom från Västerås och Stockholm, Borlänge och Östhammar – är det inte fantastiskt?

De äldsta var min moder, och min farbror och faster, längst härdade min moder ut, hon som skulle ta taxi hem när hon blev trött hängde med bland de sista. Men jag tror nog de uppskattade att se alla samlade så där. Den yngste, 1,5 år, hade ett fantastiskt blöj-race innan han däckade i vagnen med en flaska välling. Det lämnade ingen oberörd!

Dagens lunch – blir nog överblivna korvar och korvbröd sedan gårdagens barnvänliga lunch. Vi fick ju den stora äran att ha lilla familjen här och jag har tillbringat en hel del tid med att spela spel med en underbar femåring.

Vet ni, jag tror mycket av dagens varghat kommer från Bamse-spelet Honungsjakten – den stygga vargen gör ju inget annat än stjäl honungsburkar! Det måste ju ha påverkat den uppväxande generationen! Eller?

Foto av Helena Rydfjord, kusindotter :-) 

Några dagar har gått sen sist… och jag kom iväg till Lillstugan – jag fick ingen med mig men tänkte nog att det var bäst att få det gjort och åkte iväg på egen hand med särbons bil.

Det var väldans blåsigt – men vackert! Bunkrade upp åkerbärsdricka i Holmsund och for till stugan och slog på värmen. Ganska fort blev det varmt och gott, men oj vad vinden tog i! Inte särskilt njutbart ute. Ställde en stol i lä på verandan men då försvann solen. Antagligen ville stugan att det inte skulle bli så svårt för mig att lämna. Enklare att åka om vädret är lite sämre… Jo, det var skönt att få det gjort, nu behöver jag inte grunna på den längre – än på ett tag. För när vårsolen tinar bort snön, då finns längtan där.

Nu får det gärna bli vinter, så blir det vår snabbt!

Har avslutat smärtrehab, något som jag inte ids orda mycket om… tänk att folk, som jobbar med smärtpatienter fortfarande inte förstår vad migrän innebär. Hade hela tiden en känsla av misstro, som om de på något vis inte trodde jag VILLE bli bättre, inte ens försöka. Väldigt otäck känsla, speciellt som de inte lyssnade på vad jag sa heller.

Nåja, utmaning 21.   En fras på annat språk jag gärna skulle vilja använda i rätt sammanhang

Tänker och tänker – och bland alla vanliga fraser från att beställa öl till att beställa taxi kommer det

”Så vackert det är!”

DET måste väl gå hem på alla språk – för visst är det vackert….  

Höstens vår - Erik Axel Karlfeldt

Nu är den stolta vår utsprungen, 
den vår de svaga kalla höst. 
Nu blommar heden röd av ljungen 
och hvitt av liljor älvens bröst. 
Nu är den sista visan sjungen 
av sommarens kvinnligt veka röst; 
nu stiger uppför bergens trappa 
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda 
som födts ur vårens sköra lek - 
likt buskens rosentyll, den röda, 
som första skumma natt gör blek. 
Men alla starka känslor glöda 
som snårens nypon, kullens ek 
och hviska varmt i frost och nordan 
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa 
av färg och doft i ängars ljus, 
och det var ljuvligt nog att gästa 
de många hjärtans honungshus; 
nu vill jag, mätt på sötman, fästa 
min boning långt från lust och rus 
och hvila under fasta bjälkar, 
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina, 
att du var allvar och står kvar, 
att ingen sol behövs att skina 
vår kärlek varm i svala dar! 
Hör, himlens hårda väder hvina 
sin högtidshymn för trogna par. 
Vi le, när jorden reds och darrar; 
vår lyckas hus har goda sparrar. 

Till en pannkaka går det 14 ägg?

Det är klart det gör – om man gör en väldigt stor pannkaka, eller om man råkar tycka om pannkakor som smakar som omelett eller äggstanning. För all del….

Jag brukade ha 3 ägg i pannkaka som räcker till 3 personer, dvs ungarna och jag, på den tiden de bodde hemma. Tunnpannkaka var förstås favoriten men även ugnspannkaka, med majs eller riven morot i gick hem.

Min son älskade pannkaka, det gör han fortfarande. Han sa en gång att det gör inget om man dör och kommer till himlen bara man får mammas pannkaka – det är väl bra betyg!

Jag tror också pannkaka var det han först lärde sig tillaga på egen hand. Jag ringde en gång och var tvungen att prata lite allvar och fick senare höra att jag stört mitt i pannkakstillverkningen som för honom blivit helig och nästan meditativt.

Numera gör jag sällan pannkaka, jag själv tycker inte det är mat. När jag var barn var det alltid soppa först, sen pannkaka eller plättar och då funkar det, nåt salt vill jag ha, om så bara en ostmacka. Fläskpannkaka är förstås det ultimata. Både salt och degigt och så lingonsylt till.

Nu blev jag nästan hungrig igen.

Och precis så här ska det se ut.... 

Det är svart och vitt med fläckar av rött

Ja, det kan man undra. Hade en massa funderingar på – ja - livet kanske, svart eller vitt – inga gråzoner eller kompromisser. Fläckar av rött, av kärlek och känslor, av blod och eld.

Lammen som föds i april, de kan vara svarta eller vita och med fläckar av rött från mammas blod. Svart och vit är Ginny, och Ull, den ena lillkatten – men inte vill man direkt framkalla röda fläckar på dem.

Det var en knepig utmaning , minsann…. men så slog det mig… balans!

Svart/vitt, yin/yang, mörker/ljus, manligt och kvinnligt…. och vilken dag passar bättre att skriva om balans än idag – höstdagjämningen ( i alla fall på norra halvklotet). Dag och natt är lika långa, allt står stilla och väger. Mörkret tar över och naturen går in i stillhet.

Astrologiskt går vi in i soltecknet Vågen.  Personer födda i detta tecken eftersträvar balans, och tenderar att noggrant väga både för och emot.

Just nu ska vi själva känna in balansen i oss.

Wikipedia:

”Dagjämningarna inträffar mellan vinter- och sommarsolstånden och innebär att dag och natt är ungefär lika långa. Meteorologiskt har de ingen speciell betydelse.

Höstblot eller höstdagjämningsblot är ett blot inom nordisk religion, vilket firas vid höstdagjämningen i slutet av september för att ta farväl av det ljusa halvåret och hälsa mörkrets och höstens ankomst. Höstblotet kan riktas till Sunna, Oden eller Freja. Kombineras höstblotet med ett skördeblot kan man även rikta sig till skördegudar som Frej och Tor för att tacka för det som varit.” 

Det är 6 veckor till allhelgonahelgen, Samhain, och 12 veckor till vintersolståndet – sen vänder det igen.

Svart och vitt i total balans. Röda fläckar i naturen, löv och svampar. Det är vackert, det är stilla, det är återhämtning.

Dit vill jag åka fast jag vet att det antagligen inte kommer att ske

Även för en pessimist som jag låter detta lite väl pessimistiskt…. Men då säger jag så här – jag skulle vilja åka till stugan nu och det vet jag kommer inte att ske! Förpliktelser och smärtrehab på måndag lägger stora käppar i det hjulet. Men om ett par veckor bär det iväg!

Och apropå pessimister – för mig är det att vara beredd på det värsta, inte att vänta sig det värsta för det gör jag inte.

Om jag då kopplar tillbaka det till stugan – värsta scenariot där är att vi helt enkelt inte hinner upp i höst innan halka, is och snö. Vad gör jag då? Jag kan be grannen gå och titta till, jag kan helt enkelt strunta i att trallen ligger ute, den får väl ligga ute en vinter då, det gör inte sååå mycket. Borden står under tak på verandan, tar ingen skada. Flaggan hänger ute, det är väl bara trevligt det?

Hade tänkt ta hem och tvätta gardiner mm – det kan jag göra på första vårturen. Se där, så talar en sann pessimist som har vissa optimistiska drag ändå, tydligen   

I övrigt händer det numera att jag faktiskt sover hela nätter utan huvudvärk – bara en så’n sak och jag gläds varje morgon jag får vakna så. Men oj, vad trött jag är… det kommer liksom efter, som Arboga-ölet en gång gjorde.  Behövs nog många sådana nätter innan tanten är i fas.

Om jag träffade kungen skulle jag…

...tala om för honom att i Sönnsvall heter det ”köngen”. Vi har en köng som står på torget – det är samma köng som står i Göteborg och pekar ut var staden ska ligga. Här låg nog redan staden på plats för köngen var inte ens hit. Han grundade på distans, den mannen. Gustav II Adolf hette han i alla fall - Göstav kanske?

När Sönnsvall brunnit 1888, på midsommardagen, kom det hit en köng i alla  fall – Oskar II – Aron Jonason var fotograf åt honom och en kväll då Jonason fotograferat mycket och använt magnesiumblixt utbrister kungen: – Det var väldigt vad Jonason blixtrar mycket!– Ja, blixtrar den ene så åskar den andre! replikerade Jonason. (Detta taget från Wikipedia).

Men när det var storstrejk i Sönnsvall 1879 utlovades att köngen skulle komma men se, det var bara ett trick för att samla så många arbetare som möjligt i Skarpskyttelägret för att militären skulle kunna ta över och få slut på strejken.

I ”Spelet om Stenstan” var vi några som skulle stå och mässa ”Kungen kommer, kungen kommer” i scenen om Sundsvallsstrejken, för så gör man när man spelar folkmassa. Till sist klarade vi inte av det utan att brista ut i tokfniss – den där jäkla kungen kom ju aldrig? 22+20 föreställningar och kungaeländet dök inte upp. Men i somras kom han till Sundsvall i alla fall – ungefär 135 år för sent. Men ändå…..

I Sönnsvall finns det berömda och anrika Hotel Knaust och krögaren, Oscar Knaust var mer berömd än köngen. När man skickade brev till Oscar Knaust räckte det att skriva Oscar, Sverige, för att brevet skulle komma till rätt person.

Efter Oscar II kom Gustav V, även kallad V-Gurra, tenniskungen, och efter honom Gustav VI Adolf, arkeologkungen (fast jag tycker han hade kunnat gräva lite mer här hemma, ”gräv där du står” – typ).

Sen kom Carl XVI Gustav och resten är historia

Kung Oscar II - bild från Wikipedia. Tjo!

Vi tar väl en till eftersom jag läste rubriken på nästa utmaning och kände mig inspirerad.

Alltså nr 15/100 Värsta semestern

Oj….. måste tänka igen….

Har väl inte egentligen haft någon riktigt dålig semester. Dåligt väder, ja. Alltför kort, ja. Sjukskrivningsår helt utan semester. Då man mår som sämst och ska arbetsträna och på nåder får behålla ersättningen ett par veckor om man ber snällt, bockar och bugar med mössan i hand – goe Försäkringskassan… två veckor ledigt för en utbränd käring?

Men dålig semester? Nää….

Under tiden med mina barns far tillbringade vi semestrarna i en stuga på Hälsingekusten, hans från ett tidigare förhållande, även min under vår tid, moraliskt i alla fall. Ungarna fick sina sommarlov där, med lek och bad och kompisar. För mig var stugan viktig av flera skäl. Trots att vi hade ett hus i Örnsköldsvik var stugan en tillflyktsort och närheten till Sundsvall gjorde att man kunde hälsa på föräldrar och vänner över dagen bara. Jag åkte ibland upp för att gå ut och ta en öl med kompisar, en sorts frufridag.

Dåvarande make räknade ut att kostnaderna för stugan motsvarade en utlandsresa per år. Men nej, att tillbringa fyra veckor i stugan överträffade på alla sätt en vecka på Mallorca eller nå’t annat chartermål som ändå aldrig intresserat mig. Tänk om just den veckan blev misslyckad, dåligt väder eller sjukdom. Så lite behövs! En hel semester i stugan tillät kortare och längre dagsutflykter och ibland en övernattning nå’nstans. Dessutom tillbringade vi oftast påsken där samt de flesta långhelger också.

Dålig semester?

Den värsta semestern kanske ändå var den sista sommaren i stugan, när skilsmässan började bli ett faktum och jag förstod vad jag också måste lämna och hur allt skulle påverka barnen. Ni som säger att man skiljer sig alltför lättvindigt nuförtiden har ingen aning om hur länge man överväger och försöker hitta andra utvägar. Det tog nog minst 5-6 år för mig från det att den första tanken tog form tills jag vågade börja prata om det, men jag ska inte gå in på det nu, det är historia.

Värsta semestern?

Nej, men några av de bästa semestrarna var där – hittills i alla fall. Skönt att den stugan finns kvar för barnen och att jag och barnen har också fått en annan stuga.

Jag är nog en stugsittare ändå!

...tar jag mig an utmaning nr 13/100 - nej, 14 var det ju! Är lite för trött just nu <3

Närmast mitt hjärta

Känslomässigt är det ju mina barn, min gubbe och min mor förstås. Min syster och hennes barn... osv, osv...

Kroppsligen sitter inte hjärtat till vänster, det sitter mitt i bröstkorgen men ligger lite snett, lutat åt vänster. Jag har heller ingen pacemaker eller så, jag har bara vanliga kläder på kroppen.

Politiskt sitter hjärtat till vänster.

Jag har en del av mitt hjärta på jobbet, min arbetsplats som består av ett friluftsmuseum som är så vackert under alla årstider. Stora delar av mitt hjärta har alla mina vänner <3

Naturen, havet....

Jag försöker också älska min nästa, till den naiva dumhetens gräns ibland och man får sig ett tjuvnyp. Att känna total kärlek till mig själv, alla levande varelser och hela Universum  -  det är svårt. Man ska ju ha respekt, empati och förståelse för sig själv och andra.

Därmed inte acceptera alla dumheter som förekommer.