Ska man skriva om sin pappa för att det är Fars Dag? Det kan man ju, många gör det och det finns statusuppdateringar på Facebook om pappa i himmelen och annat. Dem kan man ju kopiera om man vill - eller inte.

Min pappa då? Jo, han är i himmelen, men han är rätt ofta med mig också och mina barn, och syrran och hennes barn. Nog tror jag han tittar in till mamma då och då men än så länge håller hon sig på jorden och har ingen brådska upp till honom, som det verkar.

Min pappa var ingenjör, åh, vad farmor var stolt över honom! Ingenjör var fint att vara då, på 50-talet när jag föddes. Men min pappa hade också ett stort intresse och det var sjön och båtar. Som son till en snickare var han också duktig med verktyg och annat som behövs för att bygga. Han hade också massor av kluriga idéer och lösningar. Sommarstugan på Remudden var full av hans påhitt - på gott och mindre gott. Nå´t ont fanns inte i honom.

Jag tror att han varit lycklig om han fått bygga fler båtar i sitt liv, och om han fått snickra mer, än att sitta vid sitt skrivbord med sina ritningar och beräkningar.

Några år innan jag föddes byggde han en båt nämligen. 1952 påbörjades bygget, han utgick från en av Pettersons modeller men ritade inredningen själv. Han fick hjälp med bordläggningen men resten gjorde han på egen hand med visst bistånd av mamma. 1954 sjösattes Pim, som hon hette, en högsjömotorbåt, 8,5 m lång och 2,5 m bred. I juli detta år gjorde hon sin jungfrufärd mellan Sundsvall och Lillstugan i Umeå, som jag tidigare skrivit om och där jag tillbringade min barndoms somrar. Som alltid var soliga måste jag tillägga :-) Med på jungfrufärden var min farfar som var mäkta stolt även om han som karg norrlänning inte sa så mycket.

Jag föddes 1956 och tillbringade mina första somrar i denna båt, det var ofta bara jag och pappa. Syrran föddes 1960 och några år senare såldes Pim, mycket för att få loss en kontantinsats till ett hus. Ingenjören och hans familj skulle förstås bo ståndsmässigt och mamma var hemmafru på den tiden.

Innan jag föddes skrev min pappa till sjukhuschefen och bad om tillstånd att få närvara vid förlossningen, det var inte alls vanligt bland blivande pappor på den tiden. De var hänvisade till att vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridoren och att bjuda på cigarrer när allt var över. Men inte min pappa, han var med och han räknade mina fingrar och tår när jag väl var född.

Pappa och jag är mer lika än jag trott, det märker jag ju äldre jag blir. Vi har nog samma lynne, även om jag är mest lik mamma till utseendet. Det var också ofta pappa och jag, mycket berodde det förstås på att syrran var 4 år yngre och var mer beroende av mamma vid den tiden. Pappa lärde mig mycket, bl a att hissa flaggan och köra båt, nyttiga kunskaper som jag haft med mig hela livet. ;-)

Pappa blev också utnyttjad på sitt jobb och gick i förtidspension, som det hette då. Han var en fantastisk morfar, alla barnbarnen älskade att snickra med morfar på Remmen och de mest underliga farkoster seglade över viken utanför stugan. Morfar var gärna barnvakt men undvek i det längsta att byta blöja. Mina ungar verkar dock inte ha tagit någon större skada av det. De älskade sin morfar.

På senare år tillbringade han mycket tid ensam i stugan, satt ute på verandan och funderade över livet och förbättringar i stugan som han överraskade mamma med när hon jobbat klart och kom ut på fredagkvällen. Efter pensionen satt de båda där och tittade på mångatan över vattnet och hörde älgarnas brunstvrål över nejden. (För att avslöja en familjehemlighet - det var en motorsåg egentligen...)

Pappa dog för 11 år sedan, han var 74 år och hade rökt nästan hela sitt vuxna liv. Trots mycken vistelse i natur och frisk luft orkade inte lungorna längre utan emfysem och cancer tog hans liv. Det är mycket jag kommer på efteråt som jag skulle velat prata med honom om. Men jag kan prata nu, han hör mig och ibland får jag svar.......

Oj, så gammal och dålig diabild men den ljusblå båten är Pim!

Och här är jag, pappas lilla solstråle som han kallade mig....