Det gäller att liksom våga ta steget. Att våga medge, våga erkänna för sig själv att man faktiskt inte klarar allt man vill. Att det man kunde förr numera är allt ifrån totalt omöjligt till lite svårare att genomföra. Framförallt på samma tid som förr.

Läget strax innan erkännandet är fruktansvärt frustrerande - man vill och man kämpar och man försöker och slår huvudet i väggen tills man antingen slår sig blodig eller väggen går sönder. Det finns andra sätt, ett är att ta en annan väg, eller att välja en annan metod att ta sig genom eller över eller förbi väggen.

Jag tar mig över, jag lyfter mig över smärta och frustration och flyger....

Möjligheten finns ju......