I morse när jag höll på att vakna kom följande ord farande genom huvudet på mig:

"Det möjliga är nog det bästa"

I mitt fall är orden uppgiven och ge upp aktuella. Har kastat in handduken och gått med på en längre sjukskrivning. Jag har gett upp kampen mot det omöjliga i att bara köra på och gå på tabletter. Jag kan också känna mig lite uppgiven - att detta ska behöva hända en gång till, att jag inte begripit tidigare?

Så blev det möjligt att faktiskt vara hemma ett tag, men hur länge är det möjligt?

När jag väl gett upp och är uppgiven kommer tröttheten, den trötthet jag lagt all min kraft på att bekämpa. Räkningen kommer nu och det blir dyrt, ungefär som elräkningen kommer efter vintern.

Det kommer att ta minst två veckor att vila ikapp mig, sen några veckor till att kunna börja röra sig igen...sen ett par veckor att fundera ut hur man ska gå vidare - det blir nog längre än jag egentligen vill. För man vill ju vara frisk och stark och pigg och glad.....

Så här stod det på Facebook idag: 

Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du har prövat att vara stark allt för länge.

Det är sant. Jag är inte deprimerad nu, men jag har varit det tidigare. Däremot har jag provat att vara stark alltför länge.

Men "det möjliga är det bästa" och nu är det möjligt att vila och det är det bästa för mig.