Jag tror, peppar, peppar att jag någonstans börjar förstå vad villkorslös kärlek egentligen är.

Visst älskar jag mina barn villkorslöst, det är något de flesta bara gör, men riktigt var det innebär har jag inte förstått förrän nu. Tror jag i alla fall, måste jag tillägga....:-)

Min dotter är sjuk, svårt sjuk i anorexi. Jag skriver svårt sjuk för sjukdomen finns där och den är alltid svår. Det enda jag kan göra för att hjälpa henne är att älska henne totalt och helt och utan villkor.

Jag kan tycka illa om och fördöma det hon gör men det ändrar inte vem hon är, den inre, äkta människan som är hon, inte sjukdomen som är en utomstående demon som tagit henne i besittning och får henne att göra de mest tokiga, destruktiva saker med sig själv.

Hon har varit hemma en dryg vecka nu och vi har gjort saker tillsammans och haft väldigt roligt. Men ibland har det gnistrat mellan oss, hennes sjukdom gör att hon ibland resonerar på ett sätt som vi andra inte kan förstå, och hennes humör förändrar hennes personlighet. Sjukdomen lägger slöjor över henne och då gäller det se igenom dem och se den hon verkligen är och att älska henne ändå.

Jag har också sett ett annat exempel på villkorslös kärlek i min närhet, i pappan till den grabb här i Härnösand som slog ihjäl sina syskon och deras pappa i maj i år.

Han har hela tiden hälsat på sin son i häktet, på rättspsyk i Umeå, och nu där han sitter i Sundsvall. Han bakade tårta till hans födelsedag och åkte dit med. Han finns vid hans sida, oavsett vad han gjort och tro inte att han inte fördömer den handlingen! Nej, men han älskar sin son, trots det han gjort, och kommer alltid att göra det.

Det är villkorslös kärlek. Känner jag det för fler i min närhet? Kanske, även om det i många fall är svårt att överse med vissa handlingar och vissa uttalanden som gör ont. Att älska trots det är svårt, det är såklart lättare att älska när man får något tillbaka.

Jag får mycket tillbaka av min dotter, och jag tror ovannämnde pappa får massor tillbaka av sin son också. Men det är inte där det sitter. Så enkelt är det inte.....

Jag tror alla föräldrar känner igen sig, många har det värre än jag, barn som knarkar eller begår brott, det finns otaliga exempel och ibland är det övermäktigt. Ibland är det t o m bättre att bryta, att bort kryckan som stöttar och möjliggör det destruktiva beteendet och i krassa ordalag "kicka ungen ur boet".

Den här killen hade en vän på Facebook lagt ut. Man blir glad av honom och det behöver vi nu.