Tänk vad man kan leva länge på en komplimang....

Jag har aldrig känt mig särskilt vacker - normalsnygg kanske, sneda tänder och lite allvarliga drag. Vissa dagar si, andra dagar så.....och aldrig att jag har blivit bra på bild! Sedan skolfotografen i sexan bad mig att inte skratta på bilden har all fotografering varit en plåga. 

Men med åldern bryr man sig mindre och mindre.....eller så har man vant sig. Just nu blir jag mer och mer lik min mor, vilket är fördelaktigt för hon var väldigt vacker som ung och ser fortfarande bra ut vid 84 års ålder. Frågan är då om jag ser ut som 84 eller om det är hon som ser ut som 55? Förresten, svara inte på det.....

Min dotter är lik mig, säger folk och hon är väldigt söt! Så, hmmm....

För några veckor sedan var jag till en god vän som också råkar vara proffsfotograf med egen ateljé. I avspänt läge vid en vacker sjö tog hon flera bilder av mig - och se där fanns en annan kvinna! Känns helt okej att vara 55 och se så pass ut....

Häromdagen träffade jag en vän jag inte träffat på ett par månader, alltså inte tillräckligt länge för att jag skulle ha genomgått någon genomgripande förändring, vare sig botox eller lyftningar.....och hon utbrister, ja, verkligen utbrister - "Men gud, vad snygg du är! Vad har du gjort?" Ungefär som att jag inte varit snygg alls tidigare och måste nog ha gjort något...men kontentan var att hon tyckte jag var snygg nu...!

Och det lever jag på ett tag....är tillbaka på min egen blonda hårfärg, har väl fått lite färg i sommar och håret har vuxit ut lite, lite lugnare, kanske lite gladare....Igår var vi på 50-årsfest och jag sa till min sambo att det inte spelade nån roll vad han hade på sig för jag var så jävla snygg att ingen skulle titta på honom i alla fall!

Det ni! Skulle jag aldrig ha sagt för 20 eller 30 år sedan - då såg man bara felen...

Ni som inte känner mig men läser ändå - ta det här med en nypa salt, nu, tack! Det är bara roligt att kunna uppskatta sig själv litegrann....

Fniss.......