I morse när jag höll på att vakna kom följande ord farande genom huvudet på mig:

"Det möjliga är nog det bästa"

I mitt fall är orden uppgiven och ge upp aktuella. Har kastat in handduken och gått med på en längre sjukskrivning. Jag har gett upp kampen mot det omöjliga i att bara köra på och gå på tabletter. Jag kan också känna mig lite uppgiven - att detta ska behöva hända en gång till, att jag inte begripit tidigare?

Så blev det möjligt att faktiskt vara hemma ett tag, men hur länge är det möjligt?

När jag väl gett upp och är uppgiven kommer tröttheten, den trötthet jag lagt all min kraft på att bekämpa. Räkningen kommer nu och det blir dyrt, ungefär som elräkningen kommer efter vintern.

Det kommer att ta minst två veckor att vila ikapp mig, sen några veckor till att kunna börja röra sig igen...sen ett par veckor att fundera ut hur man ska gå vidare - det blir nog längre än jag egentligen vill. För man vill ju vara frisk och stark och pigg och glad.....

Så här stod det på Facebook idag: 

Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du har prövat att vara stark allt för länge.

Det är sant. Jag är inte deprimerad nu, men jag har varit det tidigare. Däremot har jag provat att vara stark alltför länge.

Men "det möjliga är det bästa" och nu är det möjligt att vila och det är det bästa för mig.

 

Linda

25 april 2010 22:10

Jag skickar en kram och massa bra energi till dig.

http://missgarn.blogspot.com

 

Susanne

30 april 2010 18:52

Släpp taget och vila. Vi är alla fullt tillräckliga precis som vi är, att det är så lätt att glömma. Kram

http://www.susannesliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...