Äntligen

kan man ha alla dörrar öppna inomhus

och behöver inte stänga till för att bevara värmen i vissa rum.

Äntligen

kan man öppna dörren på baksidan.

Äntligen

kan man kasta ut mattorna på bron.

Äntligen

kan man gå över båda lägdorna ner mot badplatsen.

Äntligen

kan hundarna få springa lösa.

 

Nu?                Nä!

Plötsligt känns det som om livet är på väg ifrån mig.

Banala tankar på allt jag inte gjort, alla platser jag inte sett och alla resor jag missat avgången på.

Mitt-i-kris igen....en fas i mitt liv är över och en annan har ännu inte börjat. Det ger ett tomrum, ett vakuum, en void som inte är fylld ännu men liksom avvaktar, tar ett djupt andetag innan det är dags....

...för språnget ut i det okända, för steget över klippkanten, för...

Och jag vet inte vad det blir, vet inte vart jag ska, vet inte mycket men några saker är jag klar över, några människor kommer jag inte att lämna...

Livet, del III....IV...? tar sin början under våren 2010....

Citerar Ulf Lundell: "Allt är ännu ett  mysterium, men det är spännande som fan"

För första gången i mitt liv har jag blivit tvungen att spärra en avsändare på min vanliga mail - jag har spärrat på msn förut men det var i tidernas begynnelse när man anrop från kreti och pleti.

Nej, det som nu hänt hör ihop med såpaföljetongen i föreningen jag berättat om förut. En person i styrelsen förföljer och trakasserar mig numera med mail på mail om samma sak....trots att jag svarat och förklarat, samma sak, flera gånger.

Trodde saken var utredd, ursäkter har utväxlats och vi hade gått vidare....men nu har jag hamnat i syndabockssitsen och allt jag säger och gör är fel - därav mailbombandet. Ingen annan säger nåt....bara hon!

Därför har jag spärrat henne.....detta är en soppa utan motstycke och jag har sällan mött en människa som jag verkligen behövt tvivla på den mentala hälsan hos. Visst säger man på skämt ibland - "Hon/han är inte klok", men här ligger sanningen alltför nära och det skrämmer mig, skrämmer mig verkligen!

Det är tufft, väldigt tufft - men jag har mycket stöd, dels av personer i föreningen, men även av mina vänner och andra som står utanför.

Vi får se hur det går, endast tiden kan utvisa det....och jag måste orka stå fast vid den jag är och det jag tror på.

Såsom synsk och i viss mån medial kan jag också se ett större skeende i mycket av det som händer, där vi kommer att uppnå en förståelse när allt är över. Helt klart är detta en process som leder fram till något.

Jo, filmen var bra, Tim Burton i sitt esse....skööönt!

Och apropå det jag skrivit om den senaste tiden (undantaget fjärkontrollställ mm) - jag har aldrig, ALDRIG fått så mycket bekräftelse, och från så oväntade håll, som jag fått nu, på att jag faktiskt gjort rätt!

Det kanske beror på att jag aldrig gjort rätt förut?

Eller på att jag nu lyssnar på det jag får till mig?

Kanske jag har mer tillit till mig själv?

Ack, vore det så....  

Man lär sig nåt nytt hela tiden. Dagens läxa är hur olika människor kan se på samma sak.

Den jag ser som en människa som är villig att ställa upp och arbeta ideellt och engagerat för en förening, ser andra som en människa som bara är ute efter makt. När jag febrilt försöker lösa en situation som jag i viss mån är ansvarig för, får jag höra att jag handlat som en "envåldshärskare". I det fallet är jag också "köpt" av den personen som är "ute efter makten".....påstås det.

Människor gräver i andra människors förflutna för att få fram bevis på "oegentligheter" som inte är relevanta idag. Varför gör man så?

Men oh, nej, det är inte alls skitprat de håller på med.....nejdå!

Jag försöker lyssna, men inte ta åt mig. Min åsikt är lika mycket värd som deras, min värdegrund har samma stabilitet som deras. Eller mer, i detta fallet! För min värdegrund bygger på att alla är lika värda och oavsett vad, är man värd massor med "andrachanser".

Vad är det som händer? Det har hänt mig förut, det vet ni som följer min blogg men den här gången tror jag att jag klarade testet, i alla fall bättre än förra gången.

Men nu är jag färdig med denna förening, jag måste ju sitta kvar året ut på min "demokratiskt" genomröstade post, men kommer att försvinna som en avlöning så fort jag bara kan.

Mitt liv är så här, förändringar hela tiden och snabba sådana. Jag går in i något och engagerar mig och så, pang, sitter någon däruppe och bockar av i en lista: Check, nu har hon gjort det....Nästa! Ibland lämnar jag själv, av egen vilja, ibland blir det som det blivit nu. I några fall har det varit ännu mer dramatiskt!

Mitt liv är alltid mer eller mindre i gungning men för varje erfarenhet, som den här, blir min grund och mina rötter starkare. Trädets krona vajar i vinden men jag står banne mig stadigt, i mig själv, i mina vänner och min familj. Framförallt står jag fortfarande för det jag tror på!

Igår eftermiddag var det skönt att få åka ner till Sundsvall och ett möte i en annan förening, med seriösa, kreativa människor, ingen maktkamp, inget skvaller utan ärlighet och humor och uppskattning!

Då mår jag bättre och kan se tiden an med mer tillförsikt. Nu ska min energi gå i första hand till mig själv och det jag mår bra av, och därmed också till min familj som får en gladare Annelise att leva med.

I helgen är det berättarfest i Härnösand....

http://st.nu/kultur/1.1838864-berattarfest-i-dagarna-tre

Och idag snöar det igen! Bilden är från ifjol men det ser likadant ut i år!

Varje dag lär man sig något. Idag har jag lärt mig något....jag har lärt mig att lita på mig själv.

En regel för spåtanter är att inte komma med dåliga nyheter. Istället för att skapa oro, kan man visa på utvägar. Men om man är osäker på sig själv är det lätt att ta den enkla vägen och välja att inte oroa alls.

Nu har jag lärt mig att jag ska varna. Det jag ser, det ser jag och jag ska inte komma med dåliga nyheter, jag ska varna så att de dåliga nyheterna kan undvikas.

Nu gick det bra ändå, jag varnade men inte tillräckligt tydligt. Dock blev det inga personskador. Men läxan jag fått är att jag ska lita på det jag ser ska hända och inte linda in det, eller misstro mig själv.

I övrigt en slö söndag, en genomförkyld sambo som inte är till någon glädje för någon just nu (men han är det annars!) -19,6 grader ute och snöstorm....

Dagen har ägnats åt slötittande på "The Commitments" (i övrigt en bra film, med en massa bra musik, har bara sett den ett antal gånger), slösittande framför datorn och persedelvård, tvätt, strykning, undanhängning mm....

Jo, och jag har bakat en kaka, med vinbär och hallon och doften minner om sommardagar....det känns så långt dit, med snöstorm och 19 minusgrader och vänner som kört in i en plogbil för att de envisades med att köra Göteborg-Övik i ett sträck i klass-2-väder.

Och trots spåtantens varning, för hon var inte tillräckligt tydlig!

Ibland blir det inte som man tänkt.

Ibland händer saker som kastar om allt man tänkt ut och planerat så bra.

Ibland är det lika bra att ge upp kampen, luta sig tillbaka och se vad Universum tänkt ut den här gången.

Ibland kan det t o m vara kul och intressant att se hur det kommer att lösa sig.

Har jag gjort det jag kan? Har jag följt mitt hjärta? Kan jag stå för mitt beslut? Om svaret är ja, då blir det som det ska.

Om man kan göra någonting åt det, behöver man inte oroa sig, kan man inte göra någonting åt det behöver man heller inte oroa sig, sa en gång Dalai Lama.

Så, jag försöker att inte oroa mig.