Skrev den här i fjol på februaris första dag - och jag skriver den i år igen. Har man klarat sig tills nu finns gott hopp om att klara resten av vintern...

Bara det

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morronkaffet

att taglmesen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

bara det

   (Vet fortfarande inte vem författaren är.....?)

Igår på Skavlan deltog den psykolog som var ansvarig för det s k "Stanford Prison Project", i början av 70-talet. Där delades ett antal studenter, vanliga unga män, upp i två grupper, en som fångar och en som fångvaktare. Psykologen själv var fängelsedirektör. Experimentet gick bra ett dygn, men andra dygnet hände något. Fångvaktarna började plåga och terrorisera sina fångar och fängelsedirektören tog det själv som något naturligt - det var ju "deras jobb". Först när en utomstående reagerade stoppades experimentet.

Detta är skrämmande och visar vad som kan hända när vanliga människor plötsligt får makt och känner sig överlägsna.

När jag gick min utbildning till fritidspedagog fick vi se en amerikansk dokumentär som hette "A class divided" om jag inte minns fel. Det var en lärare i en grundskola som ville påvisa hur rashat och liknande kunde uppstå. 

Med reservation för mitt dåliga minne återberättar jag det jag kommer ihåg. Det var ganska små barn det gällde, det vi kallar lågstadieåldrar. En morgon när de kom till skolan talade deras fröken om att idag skulle de delas upp i blåögda och brunögda. De blåögda var bra och duktiga, de brunögda var dumma och dåliga och inget värda.

Först förstod de stackars barnen ingenting, naturligtvis. De blåögda fick alla fördelar, bättre platser, lätta uppgifter, mycket beröm, längre raster, först till matsalen och liknande. De brunögda fick kritik, åthutningar, stanna inne på rasten och städa och behandlades överhuvudtaget nedvärderande. 

De barn som varit kompisar blev plötsligt åtskilda och behandlades på olika sätt.

De blåögda fick hela tiden höra att de var mycket mer värda, de brunögda fick höra att de inte var värda något alls. Ungefär som i Stanford-projektet hände inget i början men efter ett tag började barnen själva tro på detta. De blåögda började betrakta de brunögda mindre värda och ville använda dem som tjänare och uppassare och hånade dem. Det intressanta var också att de brunögda själva började betrakta sig som mindre värda och helt enkelt dumma i huvudet. 

Efter några dagar vände läraren på alltihop men det tog ett tag innan de brunögda fick tillbaka självförtroendet men då gav de igen med besked - och de stackars blåögda förstod förstås ingenting. 

Det här är ingenting att leka med och vad jag förstod hade läraren hela tiden full kontroll på det hon gjorde, i alla fall hoppas jag det. Hon blev väldigt omtalad för detta och jag vet att hon gjorde liknande experiment senare med vuxna bland annat.

Kärnan i det här är förstås att man ser sig själv, som man blir behandlad. Om man t ex är "olika" - annan hudfärg, invandrare, annan religion, arbetare, arbetslös, sjuk, kvinna....och får höra under hela sin uppväxt att man är "mindre värd" pga detta - vilken syn får man på sig själv då?

Det är så viktigt vad vi säger till varandra, och om varandra och om andra. Får man hela tiden höra att invandrare är si och så, att kvinnor är si och så....då tror man på det! Speciellt om en auktoritet säger det - mamma, pappa, fröken i skolan.....

Får man uppskattning för den man är, ja, det säger sig självt. Får man höra att man är bra, att man duger, att man är duktig då växer man och får ett hälsosamt självförtroende. Då säger man också om andra att de är bra som de är och ingen ska dömas för hudfärg, religion eller kön....

Söker på engelska Wikipedia men hittar inget mer än det här.

Däremot under lärarens namn står det mer information om experimentet - lägg märke till att artikeln är ifrågasatt...

R*E*S*P*E*K*T - olika människor men lika värde!

The Master

Osho Zen Tarot

Ända sen jag var riktigt liten, så länge jag kan minnas har jag älskat Luciadagen. Det bästa jag visste var att få klä mig i den långa vita särken och ha ljuskronan på huvudet - aldrig var jag så fin som då. I skolan var jag den största entusiasten i Lucia-tåget och även om jag inte var Lucia trivdes jag som aldrig annars. Resten av julen passerade mer obemärkt förbi.

Nu på morron har jag sett tv´s Luciafirande och satt och funderade varför detta går så djupt i mig, jag som inte är praktiserande kristen eller religiös och t o m har gått ur kyrkan. Vad är det med julens budskap som trots allt får mig att rysa?

Själv tror jag det djupt nere och innerst inne har med hedningen i mig att göra. Det sitter djupt i själen den här årstiden att vänta på ljusets återkomst.

Men Jesus då? Hur kom det sig att den historien uppstod för 2000 år sedan, att en stjärna tänts och ett barn har fötts....

Jo, men varför inte? Himlafenomen uppträder hela tiden och fåraherdar på den tiden hade inte hört talas om kometer och nebulosor och stjärnor som flammar upp och slocknar. Samtidigt föds ett gossebarn i ett stall, bara det var rätt ovanligt. Gossebarnet växte sedan upp till en ung man med stor klokskap och visdom och en enorm kärlek till alla och till alltet och någon kopplade ihop tecknet på himmelen med barnet....

Det kan ha varit så.

Historieskrivarna är som vi vet oeniga på den punkten. Det första kyrkomötet i Nicaea år 325 var det första ekumeniska kyrkomötet. Omkring 250 kristna biskopar deltog för att skapa en gemensam troslära för hela kristenheten. Bl a avgjordes frågan om Jesu gudomlighet genom omröstning. Ett resultat av det var att det som inte överenskommits där, skulle betraktas som kätteri och förkastas, och om nödvändigt utrotas. (Wikipedia)

Men det måste ju ha varit någonting? Jag tror att de vanliga människor som skrivit och berättat, som skrivit psalmer och lovsånger - de känner något djupt i hjärtat som inte präster eller kyrkor kan rå på.

Jesus sa faktiskt: "Forma inga levnadsregeler om detta....skriv inga lagar såsom lagskrivarna gör" och det var nog där det gick fel, på kyrkomötet i Nicaea, år 325.

Luciatraditionen här hemma är en blandning av italienska Lucia, det sicilianska helgon som vägrade giftas bort och gav hemgiften till de fattiga i stället, och den nordiska traditionen, där unga män under årets mörkaste natt gick runt i gårdarna och sjöng och också kvinnan på gården kom med ljus på en bricka. Senare kom hon på att sätta dem i håret.....

Det handlar ju om det, att skingra mörkret, okunskap och rädsla, som är det enda hindret för total kärlek.

Förra året skrev jag om den förkristna julen, intresserade läsare får gärna ta ett skutt tillbaka i tiden, till den 12 och den 20 december 2009, då jag skrev om Yuletideoch hur det kan vara idag.

Jesus sa också: Älska varandra! Ett budskap som går igen i alla traditioner även om det missbrukas på alltför många håll. Man älskar dem som man anser förtjänar det, som har "gjort rätt" enligt någons förvridna mall....

Nej, "älska din nästa såsom dig själv" och "gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig" - man behöver inte vara kristen, religiös eller höra till någon kyrka för att leva efter det.  Det finns överallt och man kan bara försöka, och göra sitt bästa, hela tiden, hela tiden....

Såg på Skavlan igår och mötte Barbara Ehrenreich, en kvinna som skrivit en bok som på svenska heter Gilla läget  (Originaltitel: Bright-sided - How the relentless promotion of positive thinking has undermined America).

Äntligen, säger jag - äntligen en människa som vågar gå emot hela businessen med amerikanska självhjälpsböcker i allmänhet och sådana som "The Secret" i synnerhet.

Jag har i alla år känt ett motstånd mot denna besinningslösa positivitet. Det går inte att tänka positivt om allt, det går inte att få pengar och lycka bara genom positivt tänkande.

Om man ser det i ett större perspektiv och använder ordet tillit i stället ser man genast skillnaden. Att ha tillit till att allt blir som det ska! Att inte ha skuldkänslor för att jag inte "lyckas" (vad är "att lyckas" säger jag då?)

Om man tänker positivt såtillvida att jag gör mitt bästa i varje situation och litar på att det blir som det ska. Och lyckas det inte har jag det goda samvetet att jag i alla fall gjort mitt bästa och behöver inga skuldkänslor för att jag inte tänkt tillräckligt positivt.

Tanken har en enorm kraft, ja, och man ska inte förfalla till negativitet heller men man får vara förbannad och deppig för det som händer, t ex sjukdom, arbetslöshet...eller allt vad det kan vara på denna jord.

Man kan väl i allsindar inte tänka "Oj, vad bra, nu har jag fått cancer - då kommer jag att lära mig massor!".....Eller "Fantastiskt roligt att vara arbetslös, tänk vad mycket jag kan lära mig nu....."

Och så tror man att man blir mer andlig och upplyst......och bättre än alla andra....

Jag, som snart är arbetslös tänker istället som så: "Faan, att jag blev av med jobbet, det kommer att kännas ekonomiskt" men eftersom jag försöker ha tillit tänker jag också "Aha spännande, få se vad som kommer istället!"

För det löser sig på något vis, det gör det alltid....och när man ser i backspegeln ser man att man faktiskt lärt sig något av varje episod i livet. Oavsett hur man tänkt.

Hela den nyandliga rörelsen är full av dessa floskler, och t ex USA är nu fullt av sargade människor som måste gå i terapi för att de inte lyckats med "The Secret". "Jag är en dålig människa, jag var inte tillräckligt positiv...."

Bara för att man reagerar med ilska eller frustration över att det går åt skogen kallas man offer. Inom nyandligheten ska man inte vara offer - men det är skillnad på att behandlas illa och känna sig som offer just då och att stanna kvar i offerrollen "allt skit händer mig" - "jag får aldrig ha det bra" "jag är inte värd nånting" "jag räknas inte" och slutklämmen "det är väl inte så noga med mig"....

Förstår ni skillnaden? Jag känner mig inte tillräckligt tydlig....om jag blir överfallen är jag ett offer just då, men om jag går en kurs i självförsvar och därmed känner mig säkrare har jag inte tagit på mig en offerroll utan tar ansvar för mig själv och mitt liv. Jag sitter inte och tänker positivt "Gärningsmannen kanske ska lära sig något och jag är utvald att vara offret".....

Vad jag vill komma åt är skuldbeläggandet av dem som drabbas av motgångar trots sina försök att tänka positivt. "Synd att du dör i din cancer, du tänkte nog inte tillräckligt positivt - tråkigt, men...."

När jag brände ut mig första gången var det första jag fick lära mig att "DET ÄR INTE DITT FEL!!"

Förstår ni nu? Man kan drabbas av de mest tragiska händelser och man får vara arg och släppa ut all sorg och frustration....man måste få göra det, annars blir man tokig. Och det har ingenting, INGENTING, att göra med hur du tänkt innan.....

Hunden blev inte överkörd för att du inte tänkte tillräckligt positivt. Reakjolen på HM var inte slutsåld bara för att du inte tänkte hur fin du skulle se ut i den....

Shit happens....

Däremot - gör alltid ditt bästa, då har du försökt i alla fall.....Tänk alltid att du är duktig och bra som du är. Du och jag, vi behöver ingen framgångssaga, vi kan leva här och nu och ta varje dag som den kommer, medgångar och motgångar som de är.

Kommer dag, kommer råd.

Synergi är när helheten är större än summan av delarna - har jag lärt mig. På mitt kära Wikipedia står följande: "Synergi är när två eller flera influenser tillsammans bildar en starkare influens än vid direkt addition" vilket måste sägas stämma rätt bra med min definition.

Jag själv hoppas hitta min egen synergi snart. Känner mig oerhört splittrad och delad i många delar.

För det första är mitt yrkesverksamma liv delat i två delar, ena delen är jag sjuk och har varit länge, den andra delen hade jag en arbetsförmåga på 50% som är borta just nu men som det finns en liten förhoppning om, att den ska komma tillbaka. Min sjuka del är utförsäkrad, arbetslivsintroducerad och sjukskriven igen. Min s k friska del, som är sjuk just nu, har haft ett jobb med lönebidrag, för nedsatt arbetsförmåga, alltså inte ens 50% är helt friskt hos mig. Den delen är nu sjukskriven och dessutom uppsagd av en chef som inte tycker jag ska jobba kvar när jag är sjuk, fast jag haft lönebidrag för att jag är sjuk - ett moment 22 där.

Så, hur blev det nu då? 50% sjuk och 50% sjuk och nedsatt arbetsförmåga men 100% sjukskriven. Där borde jag få ihop en helhet som Försäkringskassan kunde ge permanent sjukersättning?

Men det är kroppen det, den är bara en del av mig. Jag är ande och själ också. Min ande är jag, det jag som är dotter, syster, fru, mamma, fästemö....Också en massa delar som blir till den jag är i verkligheten, som pratar och kramas och tycker om.

Min själ är mitt odödliga jag, den del som lever vidare efter döden och som redan har levt vidare ett antal gånger på den här planeten. Min själ är också den som har kontat med Universum och med evigheten. Tack vare min medvetenhet om den kontakten kan jag uppleva andra dimensioner - samtidigt som jag inte får glömma den dimension jag lever i nu.

Här och nu...

Alla dessa delar är jag....lägg ihop och plussa på...och nog blir helheten mer än delarna....och pusslet som är jag blir färdigt, någon gång....

Osho: Completion

Det är så härligt att gå i skogen, skogen, skogen...med en lätt travesti på en gammal visa av Gullan Bornemark (tror jag?) fast i den var det solen, solen, solen och det är också härligt.

De senaste åren har jag mest gått på lägdor med hundarna/hunden....och under de snörika vintrarna varit hänvisad till vägen.

Nu när jag bara har en hund tar jag chansen och går i skogen. Första gången var hon lite förvirrad och höll sig nära mig men det gick fort över. Idag var vi först ner till sjön och gick sedan rakt upp och in på en gammal "avverkar-väg"....och jestasligen vad skönt det var! Mjuk skogsmark, ljus som silas, barr och höstlöv, och doften av våt jord och svamp. En glad hund och jag, som drog djupa andetag och riktigt sög in luften och dofterna.

Oj, vad jag har saknat skogen! Men det är mitt eget fel som gjort andra val för mina promenader. När jag bodde i Övik gick jag nästan uteslutande i skogen med hunden vi hade då, Beatrice Larsson Karling, en svart labradortik. Vi hade hela stora Vitsjömassivet i ryggen och kunde gå i timmavis utan att se en väg, ett hus eller en människa. Isgrottan, Småtjärnarna med lom och andra fåglar - vindskydd här och var, bänkar...Man kunde gå hur långt som helst!

Naturen är läkande, där får jag vara mig själv och om jag går tyst, med "tunn hörsel" (som det står i Havamal) kanske jag får se något jag aldrig sett förut......

Nu blir jag ju arbetslös och kanske får lite mer tid och energi åt mig själv. Hoppas att snön dröjer så vi kan utforska den här skogen också!

Mot ljuset, Ginny!

För många år sedan var jag till en spåkvinna, det var i samband med första väggen och var nog bland de första gångerna jag vågade spå mig. Jag var fyllda 40 och det känns ju lite konstigt nu när jag själv är spåkvinna..

Men det var inte det jag skulle skriva om. Denna spåkvinna sa till mig att jag var en fågel, en väldigt stor fågel, a giant bird, men att jag hade gett bort alla mina fjädrar. Jag hade inga fjädrar kvar och det värsta var att jag gett dem till någon som inte alls behövde dem, eller ville ha dem överhuvudtaget. Men där var jag, ivrig att ge och ge och ge.....till nån som kanske var en orm, eller en varg eller nåt annat och inte alls skulle ha fjädrar.

Samla ihop dina fjädrar, var budskapet! Du behöver dem själv!

Den sommaren hittade jag fjädrar vart än jag gick, i skogen, på stranden, på gården - överallt låg fjädrar och jag plockade och samlade i knippen. Det hängde knippen hemma, i sommarstugan, jag hade fjädrar i bilen - överallt fanns mina knippen med fjädrar av alla de slag. Vackrast var en lång, säkert 30-40 cm, vit svanfjäder. Den hade jag kvar i bilen länge efteråt.

Jag kom tillbaka efter väggen - jag skilde mig och flyttade, livet startade om. Jag hade mina fjädrar och klarade mig ganska bra.

Men nu tror jag, nej, jag är ganska säker på att jag gett bort de flesta av mina fjädrar igen. Jag orkar nämligen inte flyga, jag håller mig inte uppe av mig själv längre.

Den här gången är det inte bara en person som fått dem. Det är flera, en ekorre, en björn, en liten räv och en gammal rugguggla som visserligen haft fjädrar en gång men som banne mig inte har nytta av mina. Jo, räven behövde mina fjädrar, det var det värt, en liten rävunge som ramlat djupt i en grop och måste ta sig upp igen....men annars!

Varför gör man samma misstag om och om igen? Jag ser mönstret....

Nej, dags att börja samla igen! Fjädrar anamma....

Lyrics to Enjoy The Ride :
(feat. Judy Tzuke)

Shut the gates and sunset
After that you can't get out
You can see the bigger picture
Find out what it’s all about
You're open to the skyline
You won't want to go back home
In a garden full of angels
You will never be alone

But oh the road is long
The stones that you are walking on
Have gone

With the moonlight to guide you
Feel the joy of being alive
The day that you stop running
Is the day that you arrive

And the night that you got locked in
Was the time to decide
Stop chasing shadows
Just enjoy the ride

If you close the door to your house
Don't let anybody in
It's a room that's full of nothing
All that underneath your skin
Face against the window
You can't watch it fade to grey
And you'll never catch the fickle wind
If you choose to stay

But oh the road is long
The stones that you are walking on
Have gone

With the moonlight to guide you
Feel the joy of being alive
The day that you stop running
Is the day that you arrive

And the night that you got locked in
Was the time to decide
Stop chasing shadows
Just enjoy the ride

Stop chasing shadows
Just enjoy the ride