Sitter och funderar igen....katastrofen på Haiti är det som det talas mycket om nu. En tragedi i ett land som redan är hårt drabbat av förtryck och fattigdom.

Genast ploppar det upp grupper på Facebook där vi ska skicka ljus och kärlek och healing dit. Och nu ska jag sticka ut näsan ordentligt - är det så säkert att vi ska det? Eller är det ett sätt att döva sitt samvete, jag skickar lite healing och sen äter jag en god söndagsmiddag med kött å pärer å brunsås...men jag är ju så andlig, jag har ju skickat ljus och kärlek till de stackarna...?

Kanske vi inte ska vara så snabba med att skicka...kanske det är de makthavandes och räddningsorganisationernas läxa att fixa det här,ordentligt och grundläggande så att det inte händer igen. Trimma organisationerna så att hjälpen når fram.

Citerar Paolo Coelho på Facebook: Haiti: I understand your concerns and posts. But the fact that I did not post anything here does not mean that I am doing nothing. I am sick to see all these celebrities on TV showing what are they doing. Remember Jesus: " when you give to someone in need, don't let your left hand know what your right hand is doing." (Mat 6:3)

Av princip är jag emot att skicka healing eller liknande till den som inte bett om det, likaså att spå eller titta i kort eller kaffesump. Jag har inte att göra med andras öde eller karma på det viset. Haiti har bett om hjälp, ja, det har de, men...

Om jag, med mitt sätt att vara, att med varje tanke, ord och handling bidra till hur världen ser ut, tar jag då inte ett större ansvar då? Att hela tiden, hela tiden tänka på vad jag tänker, säger och gör...

Jag gör inte det, oh nej, jag är arg och förbannad, jag snackar skit och manipulerar...men om, om jag kunde, om vi alla kunde...skulle ingen då behöva leva i fattigdom, hungersnöd och okunskap och även om naturkatastrofer inträffar ändå få hjälp som når fram, hjälp att bygga upp igen.....se på Thailand, (när alla väl fattat katastrofens omfattning) dit man skulle resa för att gynna återuppbyggnaden. Okej, då semestrar vi på Haiti nästa år då....? Eller var det för att Thailand är ett semesterparadis för svenskar?

Nu har jag snart hela näsan ordentligt i soppan och det jag säger är ingen absolut sanning, bara tankar och funderingar....skickar hellre pengar än healing i alla fall! Men skriver inte på Facebook om vad duktig jag är, det har jag bloggen till  !

Avslutar med att citera Kay Pollak: 

Tänk om det är sant att:

Varje tanke jag har om en annan människa skapar antingen glädje, harmoni och balans inom mig - det vill säga lycka -

eller någon form av störning, irritation och avstånd - det vill säga olycka.

Vår vita värld häruppe, med skandalrubriker om extremkyla och köldchocker...stackars oss, vilka umbäranden vi får utstå....

Igår fick jag höra talas om en person som av en psykolog blivit ombedd att nämna tre personer han beundrar - en död, en levande och en fantasifigur. Personen ifråga valde sin  morfar och Fantomen och den levande skvallrar jag inte om....

Detta fick mig att fundera - vem eller vilka beundrar jag? En död, en levande och en fantasifigur och banne mig att jag kommer på någon bara så där.....

Har i stort sett funderat sen i går kväll och hela dagen idag och även om jag beundrar många människor, levande och döda så är det aldrig fullt ut. Det finns ingen jag beundrar helt igenom och det är väl egentligen så det är? Ingen är väl helt igenom beundransvärd, vi har alla våra brister och tillkortakommanden.

Men det finns de som jag tycker om och beundrar, starka kvinnor som trots svårigheter utstrålar ren kärlek och värme, människor som går sin väg trots motstånd, hån och trakasserier. Människor som står för det de tror på trots att vindarna vänder.

Folk som går sin väg även om man kan tycka de är knäppa. Jag vet en person som inte kör bil på E4:an, vilket jag kan fnysa åt, jag som kör vartsomhelst - men är inte det att beundra? En person som erkänner sin svaghet och avstår från att köra omkring och göra E4:an osäker. Hur många flänger omkring hur säkra som helst och ställer till olyckor?

Det finns alltså ingen person i sig som jag kan bestämma mig för! Varken död eller levande.....

Fantasifigur då? Ronja Rövardotter!

Vem eller villka beundrar du?

Every quality, taken to extremes, becomes a weakness

Paolo Coelho

Inte har jag skrivit om andevärlden förut? Kanske berört den sporadiskt i samband med annat jag skrivit om.

Men andevärlden finns, den är här och nu och runtomkring oss. En del av oss ser det, andra hör den, andra förnimmer den som dofter och känslor men den finns, det gör den.

I helgen har jag haft en karl som arbetar bl a som medium boende här. Inbjuden av Hsf skulle han hålla storseans med ljuständning men också privata seanser/sittningar och det har då försiggått här hemma.

Jag var lite fundersam innan, trött som jag är kändes det lite motigt att ha folk härhemma hela helgen men har man lovat så har man. Men som tur var, var detta en väldigt trevlig, varm och ödmjuk människa och vi har haft många intressanta samtal, ja, till och med min sambo har varit med och funderat. Han är inte skeptisk men lite fundersam, väldigt öppen men ändå tvekande....

Spännande historier från andra sidan, besök av både mina och sambons släktingar och andra som gått över, berättelser från seanser, från kurser och egna upplevelser blandades i vårt varma kök.

Jag tog en privat sittning själv och fick höra en hel del om mig själv och livet som det varit, som det är och som det kan bli - ja, jag säger kan bli, för valet är ändå mitt. Förutsättningar finns men vad jag sedan gör med dem, är bara min väg och ingen annans. Ofta vet man redan, men behöver bekräftelse och att ha tillit till det.

Det svåraste som finns, tillit, särskilt till sig själv och sina förmågor - och till att allt är som det ska!

Var och en blir salig på sin tro heter det....och så är det väl? Eller?

En god vän till mig miste nyligen en närstående och ville skriva i tidningen en runa utifrån sin egen spiritualistiska tro. Men, se, det gick inte, tidningen har egna "mallar" och man kunde inte skriva vadsomhelst.  Tråkigt, Tidningen Ångermanland, så länge man lyder grundlagen må man väl få ha sin tro...om den ej är satanistisk, rasistisk eller hetsar mot andra minoriteter....Egna mallar - pah!

Jag är ju som en del kanske vet ordförande i Härnösands Spiritualistiska Förening och på söndag har vi en seansandakt med ljuständning - baserat på VÅR tro om Gud och Andevärlden. Jag tänkte säga några ord innan, så jag forskade lite om Allhelgonahelgen på  www.wikipedia.se . Texten följer nedan och ni kan gärna titta in på vår hemsida också www.hsfharnosand.se

Ha en skön helg, helt utifrån er egen tro - eller inte tro!

Några korta ord om Allhelgonahelgen, Allhelgonadagen, Halloween och Samhain - hur är det och hur var det?

Det är intressant att se hur mycket som faktiskt hänger ihop – hur gamla traditioner finns kvar även idag fast i lite annan form.

Allhelgonadagen  är en dag som alltid infaller 1 november,  till skillnad från alla helgons dag som i Sverige numera är benämningen en rörlig helgdag förlagd till den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november. 

Alla helgons dag är en kristen högtid som firas till de dödas åminnelse.

Dagen före alla helgons dag kallas allhelgonaafton eller möjligen alla helgons afton. I anglosaxiska länder motsvaras detta snarast av halloween – en förvrängning av det ursprungliga All Hallows' Eve (alla helgons afton) – med barnupptåg av olika slag.

Tanken bakom busandet under Halloween är att helgonen går igen som vålnader eller spöken. Det stämmer inte med hur vi ser på alla helgons dag. Att de goda helgonen skulle spöka och skrämmas grundas snarare på folktro och kommersiella intressen, än tanken på helgon.

Halloween firas på den ursprungliga allhelgonaaftonen, det vill säga alltid den 31 oktober.

Visste ni att många firar nyår idag?

Samhain är en keltisk skördefest där man firade sommarens slut, och som ofta ses som det keltiska nyåret. Traditionen går också igen i vårt eget fornnordiska årshjul. Höstslakten firades i början av november och kallades Alfa-blotet.

Gränsen mellan vår värld och de dödas värld är som tunnast under denna tid. Den oranga färgen står för ljuset och den svarta för mörkret. Festen började den 31 oktober. Samhain är också en viktig wiccansk högtid som är tillägnad de dödas själar.

Om precis ett halvår är det Beltane, dvs vårt Valborgsmässofirande och 1 maj.

Jag har förut skrivit om ärlighet....

Jag brukar hjälpa människor utan att ta betalt, t ex med vägledning eller annat. I vissa fall vill folk ha mer än svar på en enkel fråga, då brukar jag be dem sätta in nå´n hundring på mitt pg-konto. Det är min tid jag erbjuder!

Nu i sommar har jag hjälpt några som lovat sätta in pengar - tyvärr har inga pengar kommit in och nu har jag minus på mitt konto.

Detta är så tråkigt för jag vill att andra ska kunna lita på mig och därav följer att jag ska kunna lita på andra.

Nu har jag ändrat till att ta betalt i förskott, vilket är helt emot mina principer.....Men jag är ingen bank!

Det är sån´t här som får en att fundera - för det handlar inte om girighet utan ett utbyte av energi. Ren  byteshandel, men kan man inte betala med pengar får man betala med en gentjänst.

Så fungerar det bland mina vänner....så jag kanske ska fundera på vilka som är mina vänner och vilka som utnyttjar mig. Och med det menar jag de som jag har en överenskommelse med, som inte hålls...

Idag skulle jag ha varit i Sollefteå. En av mina bästa vänner har en NewAge-butik där och i samband med invigningen av nya gågatan ska det arrangeras och erbjudas lite extra, däribland jag som sierska då. Lite prova-på att bli spådd, en kvart-20 minuter.

Detta såg både jag och min vän fram emot, det kändes roligt med en utflykt i höstsolen och min dotter skulle också följa med för att träffa gamla kompisar däruppe.

Men, något så konstigt, varken jag eller min dotter kunde sova igår kväll.....vi spökade omkring i skift men jag tror hon slocknade vid 2-tiden.Själv fortsatte jag spöka till framemot 4-tiden och insåg att jag inte skulle vara varken en bra bilförare eller sierska denna dag. Huvudvärken smög sig sakta på under småtimmarna dessutom och jag funderade länge innan jag blåste av det hela. Idag har jag en otrolig värk och trötthet i hela kroppen....

Funderar, varför? Jag ville ju verkligen och såg fram mot det hela, min dotter ville träffa sin kompis och min kompis ville träffa oss..undrar om jag blev stoppad...är det något annat jag ska göra idag och isf vad? Nåja, det lär visa sig men just nu har jag lite tråkigt faktiskt och orkar heller inte riktigt ta itu med något.

Tar väl dottern med och handlar lite grönsaker senare - det behövs ju alltid!

 Lite konstig dag, hursomhelst.

Idag blev jag less igen...och igår....jag skrev för ett tag sen om dessa klämkäcka tillrop när folk mår dåligt av olika anledningar.

Jag känner att jag vill ta upp det igen, apropå en del kommentarer jag sett och hört.

Om tankens kraft fungerade skulle ingen dö i cancer.

Om man skickar ljus och kärlek till någon som kämpar och som inte bett om det, kanske man förblindar den personen att se det den ska se.

Om någon mist en anhörig, tänker just nu på de som saknas efter tsunamin vid Samoa - säger man till den mamman att välja glädje och lycka just nu?

Det är enkelt att välja glädje.....men inte alltid, och inte hela tiden. Var tyst och deltagande istället - jag finns här för dig, jag tänker på dig!

Mycket talas om tvillingsjälar och själsfränder, att man ska hitta sin tvillingsjäl och vara lycklig hela livet. Sin andra halva....jag tror inte vi går omkring som halva människor allihop, det skulle väl se fånigt ut? Jag tror man måste vara hel själv, vare sig man ska träffa sin tvillingsjäl eller inte.

Jag har läst en otroligt intressant artikel av Sue Minns (som är psykoterapeut) om tvillingsjälar. Hon menar på att en tvillingsjäl inte alltid är frid och fröjd utan att det finns mörka själar, sådana som är till för att lära oss något. Artikeln är ur Kindred Spirit, juli/augustinumret 2004. Jag har själv översatt den...

Hennes artikel kommer här, jag har lov att citera den...jag har själv upplevt detta som hon beskriver, och kan man ta sig ur det är man oändligt mycket starkare. Fast det kostar - och det gör ont! Men oj, vilken erfarenhet!

Själens mörka natt....

"Om du någonsin mött en person som du känt dig kraftigt dragen till, som erbjuder en glimt av något enastående men är omöjlig att leva med, eller som lämnat dig med krossat hjärta, kan det vara en själsfrände som har kommit till dig för att hjälpa dig med själens läxor.

Likaså, om det är någon i ditt liv som trycker på alla de rätta knapparna och får fram känslor av opålitlighet, rädsla och kontroll, kan det också vara en av dina viktigaste bekantskaper för din personliga utveckling.

”Transpersonal psychotherapist” Sue Minns tror inte något möte av betydelse är en slump. Hon är övertygad om att  våra ”själsfränder” inte alltid är älskare, de kan uppträda i många förklädnader – som vår svärmor, eller föräldrar, eller barn, eller arbetskamrater som spelar maktspel.

Det är vanligt för en ex-make eller ex-fru att driva oss till ”randen av känslomässigt förnuft”. Det faktum att de instinktivt vet hur de ska trycka på rätt knappar är ledtråden – de tar upp våra djupaste frågor till ytan.

Om vi befinner oss i ett stormigt förhållande finns det läxor för själen att lära – det är vårt jobb att känna igen vår egen roll i dramat, tända ett ljus och se situationen klart, läka såren och lösa problemet en gång för alla.

Oavslutade affärer

När någon slår an ett ackord som ljuder djupt i vår själ aktiverar det en förändring av riktningen som vi måste följa.

”En själsfrände är någon med vilken vi har en intensiv koppling, någon vi inte kan ignorera” säger Minns. ”Även om vi flyttar iväg från deras fysiska närvaro i våra liv, hänger dom kvar med en osynlig tråd inuti oss.”

En själsfrändes påverkan i våra tankar och känslor, till och med i våra drömmar säger oss att det finns oavslutade frågor för själen. Där en själspartner erbjuder lugnande vänskap och förståelse, triggar själsfränderna förändring i oss, andligt och känslomässigt. Minns förklarar att dessa förhållanden kan vara en avskalande erfarenhet som tömmer och renar oss för att åter fylla oss med klarhet.

Ärr i själen

När än du känner intensiva, ofta irrationella känslor är det energin från en ”samskara” i aktion. ”Samskaras” är de ärr som lämnat sitt märke i vårt omedvetna sinne av intensiva, känslomässiga upplevelser tidigare i detta liv och kanske även i tidigare liv. Själen bär med sig dessa ärr framåt som oavslutade ärenden som måste klaras upp. Våra chakran är som tidsinställda bomber, kodade med information som kommer upp till ytan när de aktiveras.

Känslorna som kommer upp kan vara för mycket att klara av så de stängs inne tills någon i familjen eller själsgruppen aktiverar ett själstema – t ex tillit, makt, mod, förlåtelse, offer, övergivenhet samt att ge eller få kärlek. När de stiger upp och kräver att tas itu med kan erfarenheten bli så överväldigande att det leder till en omvärdering av allt du trott på, innan en ny gryning av förståelse.

Att möta en själens mörka krigare

Det finns en längtan inom oss alla att hitta vår själsfrände och vi följer denna dröm i tron att detta möte kommer att göra oss hela. Vi stannar sällan upp för att tänka på att ett förhållande med en själsfrände skulle kunna sluta i något annat  än att ”leva lyckliga i alla sina dagar” – trots den varnande ledtråden att konst, litteratur och mytologi är fulla med spår av brustna hjärtan och tragiska slut från den obevekliga kärlekshistorien om Romeo och Julia till  Antonius och Cleopatra eller Isis och Osiris.

Bara de som gått igenom det första, vilda stadiet av ett själsfrändeförhållande har en klokare syn  på ämnet – de vet att i verkligheten har dessa förhållanden förmågan att vända ut och in på vårt omsorgsfullt strukturerade liv.

Att möta en själsfrände är inte alltid en dans på rosor – det kan vara som att möta en drake på en resa från vilken vi återvänder förändrade i grunden. Astrologen Judy Hall tar upp  själsfränder i sin bok och hur man ska undvika dem. Sue Minns har just skrivit en bok om själsfränder som förklarar själsarbetet bakom kulisserna efter att ha gått igenom ett av dessa intensiva möten själv. Ändå medger hon att även om vi vet vad som väntar oss skulle få av oss vända om.

Sue Minns mötte sin mörka riddare i Egypten, när hon blev visad runt templen och blev vilseförd av de tillrättalagda svar guiderna gav henne. ”Jag blev frustrerad av svaren jag fick på en del frågor som klart hade en metafysisk symbolism”. ” Säg inte att denna spira med dess två gaffelspetsar och ett konstigt djurhuvud högst upp är en vandringsstav! Vad är det?”

En nubisk man som arbetade på kryssningsfartyget talade om för henne att ”den användes för att dra själen ur kroppen efter döden”. Han gjorde henne sällskap på däck för att dricka mintte och de samtalade till långt in på natten. Han sa att han aldrig hade haft ett samtal som detta i hela sitt liv. ”Han drogs till mitt fritt tänkande oberoende, men han ville släcka det ljuset. Det var lockande – trots att alla tecken fanns på att jag skulle dra mig undan”, medger hon.

Hon flyttade till Egypten, gifte sig med honom och startade ett företag. Hon har fotografier på huset han byggde åt dem av tegelstenar i lera, av henne själv svept i den muslimska hustruns sjal, och av de två ridande genom öknen på den kamel som var hennes hemgift. ”Jag ser på bilderna nu och mår illa, jag var en skugga av mig själv – han tog all näring av mig.”

Andligt uppstigande/nödläge

Sue Minns säger: ”Jag steg in i den energi som aktiverar skuggor. Jag kunde känna rädslan gå igenom mig, se den bana sig väg runt omkring mig som en andlig rening. Gregg Braden talar om en vågform av kärlek i hjärtat i sin bok ” The Science of Compassion” – jag tror också det finns en vågform av rädsla. Det var karmisk klarhet. Delar av ljuskroppens överlägsenhet lyser upp problemen i de tre lägre chakra som behöver integreras, som kaustiksoda renar blockerade rör, så att vi kan röra oss över dem och bortom dem.”

Sue Minns har arbetat som administratör vid College of Psychic Studies, och fortsatte undervisa under sommarmånaderna då det var för hett att vara i Egypten.

Trots att hon inte är synsk själv, kastades hon in i tekniken för andlig forskning och universums mysterier, auror, chakran, kristaller, tidigare liv och mysticism. Trots allt, i en andlig kris verkar det som om inget av de vanliga verktygen fungerar.

”Allt jag lärt mig – flytta möbler, meditation, räddningsmediciner – inget av dem var till nytta för mig i denna situation” säger hon.

Men hon tillägger; ”Jag hade hela tiden känslan av att det fanns en plan, ett syfte med det hela. Jag förlorade aldrig den på vägen.  Det var en resa som måste göras, det fanns ingen tvekan om det.”

Själens mörka natt är till slut en andlig upphöjning, även om det känns mer som en andlig kris när den pågår.  Sue Minns förklarar;  ”Den mörka natten klär av oss nakna, tömmer oss, tar bort våra masker och reducerar oss till ingenting. Själen har lyft dig ur din gamla struktur och den nya har ännu inte blivit formad.”

Vid den här tidpunkten finns en känsla av tomhet innan du förnyas. Du har en ökad känslighet för sorg och all världens olyckor och ett behov att vara ensam kan läggas till en akut känsla av isolering, innan läkningen kommer. Under denna själens mörka natt, när silvertråden till vår egen själ verkar vara lite nött kan välkända mantra förlora sin förmåga att hjälpa. Under denna tid kan dans, musik, promenader i naturen, målning eller att arbeta med lera vara rena terapin.

Healing eller energimedicin, som t ex akupunktur kan vara till hjälp medan du sakta kommer tillbaka till dig själv och hittar ditt centrum igen.

”Vid en viss punkt kommer en känsla av frid och ”inre kunskap” att fylla dig” säger Minns. Ärren har läkt,  känslan av att vara offer har blivit förklarad, du har lärt dig att ge eller släppa  taget om kärlek, du har återerövrat din egen makt och du stiger vidare upp med en renare själ.”