Förkyld och hemma som jag är får jag väl ta mig samman och skriva lite då. Tar mig an en utmaning igen -  Ett möte med ordningsmakten.... Ja, det är väl de där blåsningarna man åker på på morron när man tar ambulansvägen på baksidan av Norra Berget för att ta sig till jobbet. Promillestig för en del kanske. Slingrig och vacker asfalterad skogsväg för andra, mig t ex. Finns ingen anledning att åka runt om det inte är totalt snökaos, men även då funkar vägen eftersom det är ambulansens utryckningsväg och därför måste hållas efter. Huvudsaken man är nykter!

Annars då? Ja, bortsett från förkylningen så är julen över, borta och utkastad. Lika skönt varje år. Nu blir det ljusare och tulpaner på bordet.

Hoppas på en lyckad rehabilitering och att jag får vara kvar på jobbet efter sommaren, på 75% eller heltid.

Ekonomiskt blir det ungefär samma sak, men pressen blir ju större på en heltid. En sjukersättning på 25% kan man bryta, eller ha vilande om man vill jobba mer och har möjlighet. Mycket att fundera på, för jag är inte frisk, nej, det är en bra bit kvar. Ständig värk och sömnproblem tar mycket av min energi. Hösten har dessutom varit kaotisk på flera vis och kraschen kom mycket riktigt under jullovet, den krasch som förkylningen nu förhoppningsvis är slutet på.

För den oroade närstående som troligen läser det här så är det ingen fara – total utmattning ”bara”. Som en rysk gumma med rund botten kommer jag att ta mig upp igen. Rund botten har jag i alla fall.

I helgen som var besökte jag faktiskt Lillstugan, för att titta till och sätta dit några torrbollar, alltså inte sätta dit nån tråkig granne, utan fuktslukande byttor för att undvika mögel och annat otrevligt. Älven låg frusen och stilla. Dimman låg tät och det vilade en magisk tystnad över allt. Stugan såg så fin ut, och träden runt om står hela och raka efter höstens stormar. Men inte en snögnutta....

Snart är det vår!

Tips från coachen - klicka på bilden så blir den större! 

Behövde ni ens fråga?

Några dagar har gått sen sist… och jag kom iväg till Lillstugan – jag fick ingen med mig men tänkte nog att det var bäst att få det gjort och åkte iväg på egen hand med särbons bil.

Det var väldans blåsigt – men vackert! Bunkrade upp åkerbärsdricka i Holmsund och for till stugan och slog på värmen. Ganska fort blev det varmt och gott, men oj vad vinden tog i! Inte särskilt njutbart ute. Ställde en stol i lä på verandan men då försvann solen. Antagligen ville stugan att det inte skulle bli så svårt för mig att lämna. Enklare att åka om vädret är lite sämre… Jo, det var skönt att få det gjort, nu behöver jag inte grunna på den längre – än på ett tag. För när vårsolen tinar bort snön, då finns längtan där.

Nu får det gärna bli vinter, så blir det vår snabbt!

Har avslutat smärtrehab, något som jag inte ids orda mycket om… tänk att folk, som jobbar med smärtpatienter fortfarande inte förstår vad migrän innebär. Hade hela tiden en känsla av misstro, som om de på något vis inte trodde jag VILLE bli bättre, inte ens försöka. Väldigt otäck känsla, speciellt som de inte lyssnade på vad jag sa heller.

Nåja, utmaning 21.   En fras på annat språk jag gärna skulle vilja använda i rätt sammanhang

Tänker och tänker – och bland alla vanliga fraser från att beställa öl till att beställa taxi kommer det

”Så vackert det är!”

DET måste väl gå hem på alla språk – för visst är det vackert….  

Höstens vår - Erik Axel Karlfeldt

Nu är den stolta vår utsprungen, 
den vår de svaga kalla höst. 
Nu blommar heden röd av ljungen 
och hvitt av liljor älvens bröst. 
Nu är den sista visan sjungen 
av sommarens kvinnligt veka röst; 
nu stiger uppför bergens trappa 
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda 
som födts ur vårens sköra lek - 
likt buskens rosentyll, den röda, 
som första skumma natt gör blek. 
Men alla starka känslor glöda 
som snårens nypon, kullens ek 
och hviska varmt i frost och nordan 
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa 
av färg och doft i ängars ljus, 
och det var ljuvligt nog att gästa 
de många hjärtans honungshus; 
nu vill jag, mätt på sötman, fästa 
min boning långt från lust och rus 
och hvila under fasta bjälkar, 
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina, 
att du var allvar och står kvar, 
att ingen sol behövs att skina 
vår kärlek varm i svala dar! 
Hör, himlens hårda väder hvina 
sin högtidshymn för trogna par. 
Vi le, när jorden reds och darrar; 
vår lyckas hus har goda sparrar. 

Det är svart och vitt med fläckar av rött

Ja, det kan man undra. Hade en massa funderingar på – ja - livet kanske, svart eller vitt – inga gråzoner eller kompromisser. Fläckar av rött, av kärlek och känslor, av blod och eld.

Lammen som föds i april, de kan vara svarta eller vita och med fläckar av rött från mammas blod. Svart och vit är Ginny, och Ull, den ena lillkatten – men inte vill man direkt framkalla röda fläckar på dem.

Det var en knepig utmaning , minsann…. men så slog det mig… balans!

Svart/vitt, yin/yang, mörker/ljus, manligt och kvinnligt…. och vilken dag passar bättre att skriva om balans än idag – höstdagjämningen ( i alla fall på norra halvklotet). Dag och natt är lika långa, allt står stilla och väger. Mörkret tar över och naturen går in i stillhet.

Astrologiskt går vi in i soltecknet Vågen.  Personer födda i detta tecken eftersträvar balans, och tenderar att noggrant väga både för och emot.

Just nu ska vi själva känna in balansen i oss.

Wikipedia:

”Dagjämningarna inträffar mellan vinter- och sommarsolstånden och innebär att dag och natt är ungefär lika långa. Meteorologiskt har de ingen speciell betydelse.

Höstblot eller höstdagjämningsblot är ett blot inom nordisk religion, vilket firas vid höstdagjämningen i slutet av september för att ta farväl av det ljusa halvåret och hälsa mörkrets och höstens ankomst. Höstblotet kan riktas till Sunna, Oden eller Freja. Kombineras höstblotet med ett skördeblot kan man även rikta sig till skördegudar som Frej och Tor för att tacka för det som varit.” 

Det är 6 veckor till allhelgonahelgen, Samhain, och 12 veckor till vintersolståndet – sen vänder det igen.

Svart och vitt i total balans. Röda fläckar i naturen, löv och svampar. Det är vackert, det är stilla, det är återhämtning.

Bästa fiskafänget

Så får jag då återigen utgjuta mig om Lillstugan och dess underbarhet…. Där fiskade alla på 60-talet när jag var liten. Jag fick tidigt lära mig ”ro ut nät” medan pappa stod upp i båten och långsamt släppte ner nätet i fjärdens mörka djup. På andra sidan, vid den stora vassruggen framför det gula huset… Det enda huset på den sidan på den tiden. Nu ligger det ett rött ett där också. Märkligt läge med mest morgonsol men nog tänker jag att det under sommaren finns sol hela dagen även där. Alla kan ju inte bo på solsidan ;-)

Meta? Nej, inte så ofta… Kastspö? Nej, faktiskt inte alls, det blev senare i livet.

Fick också tidigt lära mig ”göra upp” fisken, mest abborre, ”abbar’n”  och jag minns en gång då min kompis morfar fått över 200 abborrar på nät och vi alla voro kallade till att sprätta och rensa och skölja.

Vi hade också grannar med rök, och att sitta vid strandkanten en sommarkväll och njuta av nyrökt abborre – det är livskvalité som heter duga!

Abborre blev det också nästan varje lunch, som barn var det spännande att se dem sprätta i stekpannan på vedspisen. Varje morgon vittjade vi sagda nät redan tidigt, 5, halv 6…. Fjärden blank, sakta årtag och strax under ytan blänket av fisk, mest abborre som sagt, mört och ibland en gädda. Just gädda blev min fars specialitet då han fyllde den med massor av smör, dill och gräslök, virade in den i folie och la den på grillen.

Även tillbaka i staden for min far alltid ner till Fisktorget på lördagen och inhandlade färsk fisk. Varje lördag åt vi fisk, även om det ibland blev blocktorsk från Ica.

På Remmen (den stuga som mina föräldrar bebodde senare) brukade jag ibland sticka ut med båt och kastspö tidigt på morgonen då alla andra sov. Särskilt en gång minns jag, då jag fick upp en gädda men hade varken kniv eller klubba med mig. Att slå gäddskallen i båtkanten var jag inte kapabel att göra så jag tog gäddan i håven, la den upp och ner och höll fast den med båda fötterna medan jag i ilfart rodde tillbaka till stugan, hela tiden skrikandes på pappa. Min far kom yrvaken ut på verandan, antagligen livrädd och det vete 17 vad han trodde hade hänt. Han fick i alla fall ta ihjäl gädduslingen!

Jag är nog nästan uppfödd på fisk – därav min eminenta intelligens!

Banan jag minns

Nu blev det så där igen…. banan eller banan…. två betoningar, två betydelser…

Ska man skämta till det med nån speciell banan man ätit så kan jag faktiskt minnas en speciell banan – på Högskolan i Gävle under min utbildning till fritidspedagog  gjorde vi på scen nån sorts studentikos variant av Snövit där hon, dvs jag, åt en banan istället för ett äpple.

Annars är banan jag minns ett skidspår i min barndom som kallades Guppeligupp och som gick i tvära svängar rakt nedför ett berg (eller i alla fall något man upplever som ett berg när man är 10 år) – troligen helt livsfarligt och totalt omöjligt att genomföra idag.

I övrigt har helgen varit fullspäckad med berättande. Jag berättade igår om historiepaddlingen och idag har vi haft dramavandring i Stenstan och så blev det Lötsöndag på Norra Berget, den dag man traditionellt flyttade hem till byn efter sommaren på fäbodvallen. Egentligen var det i slutet av september man gick hem med alla djuren men dagens moderna samhälle drar ju igång med skolstart och andra starter redan nu, så vad gör man? Jo, man ställer till med fest, som man också gjorde på fäboden, man smakade av sommarens produkter och man sjöng och spelade musik och dansade kanske också.

Allt detta fick vi också, tack vare våra sommarjobbare och våra duktiga musiker….

En härlig dag på jobbet - jag HAR världens bästa jobb!

Om jag säjer apelsin, vad säjer du då?

Läste först ” om du säljer apelsin”…. Och tänkte att då kan jag väl köpa lite grann om de är fina. Nuförtiden säljs ju all frukt året runt, i varierande skick, men som jag skrivit förut – man får som aldrig gå och längta och njuta av persikor och melon på sommaren eller clementinerna till jul.

Men nu säger du alltså apelsin…. Och då säger jag jatack!

Sensommaren går sin gilla gång, fuktigt och varmt idag – historisk paddling på Selångersån, ett samarbete med Naturskolan Kom Ut! och Sundsvalls Museum – däribland jag då. Berättade legenden om St Olof och den sanna historien om Hög III i Högom – vekar som om jag berättar bara skrönor men allt jag berättar är sant, en del har bara inte hänt ännu som jag sagt förut också.

Vad nu då? Är det här nån jämarns reprisblogg, kanske?

Brände mig på nässlor när jag klev ur kanoten i Högom i alla fall, och lite solbränd är jag också. Aldrig har väl ån varit så stilla, aldrig har väl heller hamnbassängen legat så blank som idag, denna augustidag i nådens år 2013.

Vad ska det bli av allt, tro?

Det märks på något vis att de senaste vintrarna varit svåra, att senaste sommaren var "dålig" som vi vill säga här uppe i norr när det inte är så där varmt och soligt och somrigt som vi vill ha det - och för all del behöver så innerligt väl den korta tid det varar.

Det märks bland annat på Facebook, där man ser bilder av blommor, stilla sjöar och hav, solnedgångar och midnattssolar. Alla vill på något vis ta vara på det som är just nu.

Så väl det behövs i detta mörka land...

Men det är som en skillnad i år, som i alla fall jag upplever, en mer kroppslig känsla eller hur man nu ska säga. Personligen har min vinter varit ganska så tuff, mer än bara snö och kyla, och nu vill jag bara suga i mig sommaren, värme, sol, växtkraft, fågelkvitter och humlesurr - men också regn, dis, åska...Ja, jag drar i mig ALLT - genom näsan, munnen, ögonen, öronen, huden, tårna.... hela jag vill bara dra, dra, dra i mig så jag klarar en vinter till. 

Kanske jag håller på att bli gammal? Inte kände jag så här förr, även om jag alltid varit ute året runt - i skogen, vid havet, badat, gått, cyklat, åkt skidor - i alla väder. 

Nej, i år är det mer en fysisk känsla... monumental, spontan, total... NU...liksom...hålla fast, hålla kvar känslan.

Bromsa! NU!