Älgört 

naturlig salicylsyra och därmed smärtstillande. Har skrivit om den förut, i juli 2009.

Nu står en stor stöpa och gonar till sig.....

Gör som så:

Gå ut i sommaren och klipp 50 klasar älgörtsblommor, passa på att dra in doften av björnklister i näsan, slå efter närgångna flugor och känn solvärmen på ryggen.

Åter hemma på gården plockar man 15 svartvinbärsblad, tar ett extra blad och smular sönder i handen och kör ner näsan i smulorna.....draaaaa in.....bättre snort kan inte tänkas.

I stora grytan varvar man så älgörtsblommorna, 2 kg socker, 1 påse citronsyra och svartvinbärsbladen med 5 fräscha citroner skurna i skivor.

Koka så upp 3 liter vatten, vattenkokare är ett bra och energisnålt alternativ. Slå vattnet i grytan och rör om.

Känn doften sprida sig i köket, rummet, hela huset......

Nu ska grytan stå där den står i 2 dagar, rör om ibland och glöm inte snusa in doften. Bär sedan ut den i jordkällaren eller annat svalt utrymme där den får stå i ytterligare 3-4 dagar. Glöm inte röra om och snusa.....

Sedan silar man drickan och häller upp på flaska.

Tips från coachen: Gör dubbel sats av allt utom vattnet, då får du en mer koncentrerad dricka. Frys sedan in den i halvliters plastbyttor. Inget konserveringsmedel behövs och du kan ta fram så mycket du vill ha och behöver. Lite räcker - mycket går åt!

Utmärkt måltidsdricka, god med citronvodka som drink (varning; den blir rätt stark!) och man kan koka te eller göra mjöd av den. Det sista har jag aldrig gjort så det återstår att prova. Tänk att det finns nåt kvar att göra för en gammal käring som jag!

Lycka till! Glöm inte sommaren.....

Shit happens, och jag bet sönder en tand häromdagen. Kostnader, smärta och elände förstås men vissa saker måste man ta itu med så jag ringde min tandläkare som så vänligt tog emot mig i morse - 09.10 Rätt okristlig tid bara för att plågas men vad kan man göra?

Anlände i god tid, som den Stenbock jag är, och klev in i tamburen. Ja, tamburen, för en hall är det banne mig inte. De obligatoriska skoskydden låg i en korg med en skylt ovanför som vänligt bad mig använda dem. Tänkte först bara ta av mig skorna (läs: sandalerna) men insåg att jag var barfota och det vete 17 vad för spill man kan kliva på hos en tandläkare? Plomber, avbrutna tänder, amalgamsplitter och utdragna rötter....nejtack, det blev skoskydd på.

Så satte jag mig i väntrummet. Hos min tandläkare är alltid väntrummet städat och välkomnande. Ljusa, fina möbler, vackra färgglada gardiner, rosa pelargoner utan bruna blad (ser inte alls ut som mina) och Dagens Nyheter. Nytt för idag var fågelkvitter som strömmade ner från taket och troligen skulle inverka lugnande på oss patienter. Så långt allt väl....

Jag satte mig och öppnade DN (höll på att ta sport-sektionen men lyckades besinna mig). Läste lite slött om ditt och datt när en humla plötsligt gjorde en tryckare rätt över huvudet och jag duckade instinktivt....humlan surrade vidare och jag sökte den med blicken när jag insåg att ljudet kom från samma håll som fågelkvittret. Lätt skakad fortsatte jag med DN.

Några lugna minuter förflöt då plötsligt en åskknall sprängde tystnaden (och fågelkvittret). Hoppade rakt upp....några knallar till och så kom en störtskur, fortfarande ur högtalarna. Skulle detta vara lugnande för nervösa tandvärkspatienter? Efter första överraskningen blev jag mest full i skratt....

Så blev det undersökning, bildtagning, bedövning och lagning - 1400:-, tack! Bra, han kanske får råd att utöka CD-sortimentet? Tjajkovskijs "1812" med kanonskott kan kanske vara en idé....

Annars har jag en bra tandläkare.....:-) 

Det ska jag bara säga - att så fort marken är torr härute, så är det jag som tar med mig ut, allt vad huset förmår, av liggunderlag, skinn, kuddar och filtar och bosätter mig under lönnen tills den första frosten driver mig inomhus någon gång i oktober!

Denna vinter - ja, och förra vintern - - - och där tog orden slut. Jag trodde i höstas att jag inte skulle överleva en sån vinter till men här sitter jag, i februari och lever än, även om det är knappt. Denna vinter är t o m värre än den förra.

Igår var det klass I-varning utfärdad för kusten här - inte var det sådana varningar förr i världen heller? Då körde man dit man skulle och hem igen, eller gav fasen i det om det såg för illa ut. Plogbilen kom väl inte alltför frekvent men det var trots allt en viss ordning. Man hade också en viss framförhållning - kanske man faktiskt lyssnade på väderleksrapporten? Man hade också en viss förståelse för att det förekommer snöfall under vintermånaderna. SJ, t ex hade inte just några problem på den här tiden, den grå forntiden eller den vita, i det här fallet då.

I alla fall, klass I-varningen uppdaterades senare till klass II-varning men jag var redan ute på vägarna i min lilla röda. 

Vägen ner till Sundsvall var inte helt utan incidenter. I Torsboda-backen började släpet på DHL-tradaren som legat framför mig ett tag, att vobbla fram och tillbaka....I en svag kurva såg jag framför den, en personbil (SUV-typ) som stod tvärs över vägen - enfilig med vajerräcke. Duktig som jag är hade jag ordentligt avstånd och kunde ta ner farten avsevärt innan jag såg att personbilen tagit sig in på sidan och tradaren kunde dra på igen.

Något skärrad fortsatte jag min färd söderut och i Bydalen på väg in mot Sundsvall - där motorvägen ligger som en lång "nästan-raka" in mot stan och man har bra sikt - ser jag i backspegeln en bil komma farande med bredsidan mot mig.....full fart och den kör om mig och jag förstår att h*n måste ha fart för att ta sig ur sladden - men då fortsätter människan i samma fart och sladdar hela vägen in till stan, förbi bilar och mellan filerna bildas ett snyggt slalomspår. Måste ha tyckt det var himla kul att sladda i 120 knyck. Men när man sladdar in i något då är det inte så kul längre....andra bilar, betongfundament...you name it...IDIOT!

Så jag avverkar min eftermiddag i stan och likaså kvällens möte. Snöandet och blåsten tilltar avsevärt och jag börjar undra om jag ska ta mig hem överhuvudtaget. Att det skulle vara plogat på småvägarna som leder hemåt från E4:an är inte att tänka på.

Alltnog, jag ger mig iväg och E4:an är okej, om man håller sig lugn, ligger i 70 km/tim och inte kör om, vilket naturligtvis en del idioter måste göra. Men okej, gör det då.....

När jag närmar mig Antjärn, där jag vanligen svänger av mot hemmet, börjar jag fundera på att köra in till Härnösand för att ta Viksjövägen ut i stället men är inte helt säker på att det är så mycket bättre. Vid Antjärn kommer så en timmerbil utfarande och jag tänker, vad bra - då har han spårat!

Jodå, det hade han - men mittsträngen var rejält hög och spåren djupa. Men nu var jag på väg och det vara bara att ta Gud i hågen, eller fan i båten, hålla i ratten och hålla god fart....Fanns inte en chans att stanna eller vända - bara köra på. Åberopandes universum, mormor och pappa, svärandes och med jävlaranamma påpeka att "jag ska hem, jag ska inte bli kvar här"....lyckades jag ta mig hem. Med mycket tur, tjurighet och körskicklighet!

Genom drivorna som en plogbil, snö slog upp och allt blev vitt, speciellt i skenet av mitt helljus. Visste inte om jag var kvar på vägen, gled iväg flera gånger men höll hårt i ratten och styrde och höll farten. Över öppna vidder där det drivit och packats...uppför backen in i skogen där jag trodde det skulle vara lugnare - men icke. Kurvan vid kyrkan där man tappar all fart....

Väl hemma vågade jag inte köra in på gården, då hade jag blivit stående på tvären över vägen. Jag körde in på sidan så långt jag kom innan en driva stoppade mig och min lilla bil. Sambon kom ut i hallen och trodde inte sina ögon - han sa till och med att det var bra gjort - där ser man! Men vad skulle jag annars ha gjort? Hotell? Ja, det hade iofs varit skönt om det inte varit så dyrt....

Nu står min lilla röda vackert i en snödriva och har sällskap av sonens fina BMW. I morgon blir det garaget för att tina upp för jag kan tänka mig att det är fullt med packad snö i motorrum och underrede.

Idag har solen lyst och en klarblå himmel välvt sig över oss. En kall vind har dragit från väster men ovädret är bokstavligen bortblåst. Tänk vad fort det kan växla!

Nu blir det kallare igen....vintern fortsätter....

Skrev den här i fjol på februaris första dag - och jag skriver den i år igen. Har man klarat sig tills nu finns gott hopp om att klara resten av vintern...

Bara det

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morronkaffet

att taglmesen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

bara det

   (Vet fortfarande inte vem författaren är.....?)

Det är så härligt att gå i skogen, skogen, skogen...med en lätt travesti på en gammal visa av Gullan Bornemark (tror jag?) fast i den var det solen, solen, solen och det är också härligt.

De senaste åren har jag mest gått på lägdor med hundarna/hunden....och under de snörika vintrarna varit hänvisad till vägen.

Nu när jag bara har en hund tar jag chansen och går i skogen. Första gången var hon lite förvirrad och höll sig nära mig men det gick fort över. Idag var vi först ner till sjön och gick sedan rakt upp och in på en gammal "avverkar-väg"....och jestasligen vad skönt det var! Mjuk skogsmark, ljus som silas, barr och höstlöv, och doften av våt jord och svamp. En glad hund och jag, som drog djupa andetag och riktigt sög in luften och dofterna.

Oj, vad jag har saknat skogen! Men det är mitt eget fel som gjort andra val för mina promenader. När jag bodde i Övik gick jag nästan uteslutande i skogen med hunden vi hade då, Beatrice Larsson Karling, en svart labradortik. Vi hade hela stora Vitsjömassivet i ryggen och kunde gå i timmavis utan att se en väg, ett hus eller en människa. Isgrottan, Småtjärnarna med lom och andra fåglar - vindskydd här och var, bänkar...Man kunde gå hur långt som helst!

Naturen är läkande, där får jag vara mig själv och om jag går tyst, med "tunn hörsel" (som det står i Havamal) kanske jag får se något jag aldrig sett förut......

Nu blir jag ju arbetslös och kanske får lite mer tid och energi åt mig själv. Hoppas att snön dröjer så vi kan utforska den här skogen också!

Mot ljuset, Ginny!