För många år sedan läste jag ett kåseri av Olle Carle, signaturen Cello, där han skrev om hur hans pojkar bråkade om den sista tårtbiten. "Ni får göra en kompromiss" sa deras ömma moder och delade tårtbiten i två små delar åt dem. Några dagar senare kom den ene hem från en kompis och berättade att han där fått en kompromiss med jordgubbssylt.

En kompromiss är alltså en liten tårtbit.

Att kompromissa och samarbeta kan ofta vara att en får kompromissa och samarbeta medan den andre inte gör det. "Jag har banne mig samarbetat i flera år, nu är det din tur!"

Men att kompromissa är inte att backa hela vägen, det är att mötas på halva vägen, att gå halva vägen var.

Jag befinner mig i ett läge där jag samarbetat och kompromissat så att jag helt tappat hela min vilja och mina traditioner.

I över 50 år har jag levt mitt liv, först med mina föräldrar och deras traditioner och vanor, sen med min egen familj och skapat egna traditioner där. Jag har nu ett nytt förhållande och vi borde kunna skapa egna traditioner.

Men....

För två år sedan flyttade jag in i ett färdigt hem, som inte är mitt. Jag har i två års tid kompromissat och samarbetat i hopp att känna mig delaktig i helheten. Men som jag skriver ovan, det är inte kompromisser det är fråga om. Det är fråga om att jag finner mig i det som är och tappar bort det som är jag.

Märk väl - INGEN ställer dessa krav på mig.....det är jag själv som backar, backar, backar, hela tiden. Just nu har jag backat in i ett hörn och vet inte hur jag ska ta mig därifrån.

Min egen familj då....ja, den har också försvunnit på vägen. Sonen väljer att vara med sin pappa så han inte behöver vara ensam i jul, dottern kommer hit. Jag skulle vilja ha alla här på julafton, jag vill ta hit min gamla mamma så hon får vara med, jag vill att alla ungdomar får träffa varandra!

Jag vill ha hela tårtbiten! Ingen jävla liten kompromiss, om än med blåbärssylt!