Det är något konstigt med mina barn. Visserligen har de en stor belastning på grund av sitt påbrå men nu verkar det som om det riktigt brutit ut.

Äldsten, sonen, nu 24 år gammal genomgick en "normal" tonårsperiod med sena nätter, CS och WOW, trötta och sega morgnar men segade sig igenom skolåren.

Dottern, nu 22, orkade inte riktigt ända fram, hade en mer upprorisk tonårstid och ännu senare nätter med WOW och ännu tröttare morgnar.

Som små var de rätt bra på att sova, det var inte många morgnar de vaknade före 7 och det kallar jag en alldeles rimlig tid, jösses, de finns de som börjar jobba långt före det. Dagisåren och skolåren förflöt på samma sätt, när det var helg vaknade de tidigt för då kunde man hitta på nåt kul hemma, under skolveckorna var de tidiga morgnarna okej under lågstadiet, men ju högre upp i skolåldern ju tröttare blev de. På veckorna alltså....

Till sist var vi inne i en radda av vända-på-dygnet-helger och vända-rätt-måndagar vilket för min son innebar att stanna uppe hela natten mot måndagen för att sedan somna kl 18 på kvällen och förhoppningsvis vända dygnet rätt. Min dotter försökte sova ikapp sig själv, vilket innebar en förskjutning timme för timme över flera dygn och hon kom liksom aldrig ikapp....

Men nu.....min son kliver upp tidigt och springer före jobbet...min dotter kliver upp tidigt och tar en långpromenad med hunden.

Vad har hänt?

Båda somnar i tid på kvällen, mår bättre och är piggare. Allt detta jag tjatat om hela tonårstiden har burit frukt - eller är det inte mitt tjat? Snarare har de kommit på det alldeles själva - trial and error.

De har vuxit upp och flyttat hemifrån...eller tvärtom, flyttat hemifrån och vuxit upp!

Min dotter sa häromdagen apropå min trötthet "ta en promenad med Ginny mitt på dagen så du får ljus och luft". Det var exakt mina egna ord, upprepade till leda i flera års tid.....Så kan det gå!

Tur att de är konstiga på ett bra sätt! Jag älskar er så enormt, mina ungar!