Kärlek räcker inte alltid. Sunt förnuft räcker inte. Respekt och hänsyn räcker inte heller.

Inte när ens eget barn mår dåligt. Självdestruktivitet tar sig många uttryck och ingen, ingen som inte själv varit med om det kan förstå. Inte ens den minsta lilla del. Tycka synd, känna med - komma med goda råd och tips...men aldrig, aldrig förstå.

Att sitta och höra hur dottern tar sig några mackor i köket och veta vad som kommer att hända. Att ångesten slår till, rusningen in på toa och fingrarna i halsen. Sitta och känna sig maktlös och förtvivlad. Fråga - kunde du inte pratat med mig? Kunde du inte nöjt dig med en macka? 

Att få sms - "jag har skurit mig, det måste nog sys..." - "jag klarade det inte, jag har skurit mig"....8 stygn, 15 stygn...

Ett livshotande tillstånd. Min dotter, min bebis, min älskade lilla prinsessa som dansade på gräsmattan till Spice Girls, som älskade hästar och skulle bli artischt när hon blev stor.

Ingen, ingen kan ens i närheten förstå hur det känns....ingen!

Varför räcker inte min kärlek? Varför kan inte jag hjälpa, skydda henne? Räckvidden tycks ha en gräns men aldrig kärleken.