Kärlek räcker inte alltid. Sunt förnuft räcker inte. Respekt och hänsyn räcker inte heller.

Inte när ens eget barn mår dåligt. Självdestruktivitet tar sig många uttryck och ingen, ingen som inte själv varit med om det kan förstå. Inte ens den minsta lilla del. Tycka synd, känna med - komma med goda råd och tips...men aldrig, aldrig förstå.

Att sitta och höra hur dottern tar sig några mackor i köket och veta vad som kommer att hända. Att ångesten slår till, rusningen in på toa och fingrarna i halsen. Sitta och känna sig maktlös och förtvivlad. Fråga - kunde du inte pratat med mig? Kunde du inte nöjt dig med en macka? 

Att få sms - "jag har skurit mig, det måste nog sys..." - "jag klarade det inte, jag har skurit mig"....8 stygn, 15 stygn...

Ett livshotande tillstånd. Min dotter, min bebis, min älskade lilla prinsessa som dansade på gräsmattan till Spice Girls, som älskade hästar och skulle bli artischt när hon blev stor.

Ingen, ingen kan ens i närheten förstå hur det känns....ingen!

Varför räcker inte min kärlek? Varför kan inte jag hjälpa, skydda henne? Räckvidden tycks ha en gräns men aldrig kärleken.

 

Lie

18 november 2012 12:10

Nej, man kan aldrig förstå... Men känna med. Känna din sorg. Gråta en tår för er skull. Vilja krama om. Men man kan aldrig veta. Dock kan man se:

När sjukdom är med i bilden räcker inte kärlek, hur mycket man än kan ge... När sjukdom finns med i bilden, är kärlek både till sig själv och den man älskar, att lämna över... till de som med kunskap och utan ångestfylld moderskärlek, kan hjälpa utan att själv gå under. Att se till att man själv inte går under, för vem finns där för henne då?

Jag känner innerligt med dig... !
KRAM

annelise

18 november 2012 12:13

Nej, precis - och det är min egen maktlöshet jag försöker beskriva. Allt annat är en annan sak. Tack!

 

Louise

18 november 2012 13:08

Tänker på er båda. Vet att det inte är lätt... Hoppas på att ni ska få den hjälp/stöd hon ( och du) behöver. stor kram <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...