När jag var liten och bodde i denna eminenta stad som heter Härnösand åkte vi mycket skidor. Som vanligt var på 60-talet lekte vi i pjäxorna och skidorna stod vid knuten och väntade. Ville man åka, så åkte man runt gården, byggde hopp och gupp i slänten ner mot parken, eller så drog man till skogs. Där fanns massor av spår och utförslöpor. Halsbrytande utförslöpor - i alla fall när man var 10-12 år och inte hade det abstrakta tänkandet som innebär att man begriper att det gör ont om man ramlar och bryter något. 

Konsekvensanalys - om jag kör in i det där trädet, vart gör det ondast? I trädet eller i mig? Som shaman skulle man visst kunna hävda att trädet upplever smärta men frågan är om inte människokroppen skulle ta mest stryk ändå. Träd är relativt hårda, barn är mjuka. Men det var nog mjukheten som gjorde att man överlevde. Skulle jag nu kasta mig utför samma backe skulle inte resultatet bli detsamma. För det första är jag mycket större och backen mycket mindre - förhållandet oss emellan är långt ifrån detsamma som det var för 45 år sedan. 

Vi hade en löpa som vi kallade "Guppeligupp" och det är ett mycket passande namn. Gupp, stenar, stockar, träd, tvära svängar och korsande skidspår. Oj, vad kul det var! 

Ibland åkte vi iväg i längre spår - vi hade förstås ingen aning om vart vi åkte eller hur långt det var. Mitt på hållet ungefär började man undra om man skulle vända eller om det faktiskt var närmare att fortsätta? Vinterskymningen sänkte sig och himlen blev grönrosa av kyla. Inte behövde vi skjutsas till nåt jädra tillrättalagt elljusspår eller backe....vi tog oss fram själva dit vi ville och även dit vi inte ville. Men vi kom hem, det gjorde vi ju, bevisligen.

En bra bit ifrån oss fanns en backe som vi kallade Björnens Backar....en mytomspunnen kulle, mitt i mörka skogen, en kort men brant backe där man fick en hissnande fart. Det var inte alltid vi åkte så långt, men det hände. Senare fick vi åka dit med skolan. 

Björnens Backar - hmm...men det var bara en backe? Och vart var björnen? I min fantasi lufsade han runt i skogen och kikade på oss där vi åkte och ramlade och hade roligt och fikade....Björn i skogen, mitt i vintern....javisst! Vi var också ensamma där, alltsomoftast, vilket ytterligare spädde på den mystiska stämningen.

Om man åker från där jag bor nu och in till Härnta kommer man in vid Bondsjöbadet och Övre Änget - där vi bodde  på 60-talet. Visst hade jag sett en backe där barn åkte pulka och madrass och där elljusspåret passerade. En parkering, en grillplats, glada barn och föräldrar i vackert väder och i full färd med att grilla korv. Tänkte väl inte mer på det förrän en kompis nämnde denna backe som Björnens backe.....VA? Björnens backe? Var DET min barndoms enorma utflyktsmål? Med backar och björnar....javisst - man hade dragit vägen förbi den....vi som tragglat och kämpat miltals i spåret för att komma dit (men jag undrar i denna dag vilken väg vi egentligen åkte för backen ligger inte mer än nån kilometer från där vi bodde, dessutom måste vi ha korsat E4:an utan att märka det).

Inte nog med detta - senare läste jag i tidningen ett reportage om nämnda backe och då heter den Björners Backe.....herregud, en människa vid namn Björner äger denna ångermanländska alp. Ingen björn smyger i skogen längre. Bilarna susar fram några meter bredvid, i 70 km/tim och ägnar väl inte en tanke åt skidåkning. Nej, det är sällan bilar tänker på skidåkning, i och för sig.

Men jag hoppas barnen där tycker det är häftigt, med eller utan björn. De får åka skidor, pulka, madrass, grilla korv och mysa i vårsolen. Bevara Björners Backe!

Med tiden växte jag upp och blev en riktigt bra skidåkare, på längden och på tvären. Ett antal år som utbildad instruktör i Friluftsfrämjandet följde, med många roliga resor och kurser och upplevelser. Här är jag i Vemdalen, en tidig, nypistad och tyst morgon.....Oj, det saknar jag.....

Tyngden på dalskidan, älskling!

Varje år i februari - varje år....

Februari

Bara det...

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morgonkaffet

att talgoxen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

Bara det...

Författaren fortfarande okänd....

Happy Birthday to me!

Att fylla år - ja, man fyller på år efter år, av visdom och kunskap, erfarenheter och upplevelser och det är väl det som är meningen? Men kroppen slits och förfaller och det är inte lika roligt. Någon sa en gång att "kam och hårborste är det som livet ger en när man blivit flintskallig"....Ett annat bra citat är "livet är som att steka pannkaka - precis när det börjar gå bra, är smeten slut".

Men jag har fyllt år förut, många gånger är det nu. Här kommer en resumé av minnesvärda födelsedagar....

Först - 3-årsdagen. Uppvaktning och sång av mamma och pappa, choklad i den stora svartvitrandiga koppen - så 50-tal! Åsså kalas med kompisar och en massa tanter. 

6-årsdagen - vaknade på morgonen av ett ljussken - nej, det var inte änglar utan mitt dockskåp som stod på bordet och lyste! Det hade fått elektricitet! Små lampor och kontakter som gick ut genom dockskåpsväggen och vidare in i det riktiga elnätet. Det dockskåpet gav jag bort när jag flyttade en gång, väldigt dumt gjort och det ångrar jag nu. Men min dotter hade också lekt klart med det, så. Man ska ju inte spara gammalt skräp? Jo, visst gammalt skräp ska man absolut spara, sån´t som är bra minnen och ger bra energi.

Nu tar vi ett hopp tror jag, mina födelsedagar flöt på i lugn takt genom skolåren och tonåren. Eftersom jag fyller på trettondagen var det alltid helg och alltid skollov - ingen sjöng för mig i skolan, ingen hade pengar kvar efter jul, alla som varit hemma över helgerna reste tillbaka på trettondagen - där fick jag sitta ensam och övergiven.     ...nejdå.

Hittar inte ens en bild...?

Inför 30-årsdagen fick vi för oss i tjej-gänget att försöka överraska varandra. Eftersom jag fyllde sist av alla var jag helt säker på att de inte skulle kunna överraska mig! Men se, det kunde de......På födelsedagsmorgonen, vid 8-tiden, gick min dåvarande sambo ut med hunden och jag låg kvar i sängen. När han kom in igen så han lite konstig ut men det var inte så ovanligt...strax efteråt ringde det på dörren och in kom mina kompisar, i nattlinnen och morgonrock, med papiljotter i håret och dukad frukostbricka, kaffe och te i termos, mackor och som present till mig, en uppsättning egna papiljotter. Sen kröp de upp i vår dubbelsäng och så fikade vi där allihop, även hunden.

Det var kul!

När jag fyllde 40 smet jag till stugan, och de som ville gratta fick komma dit. Vi blev faktiskt ett gäng! Härifrån finns bilder i alla fall och så här såg jag ut då:

50-årsdagen sköt jag på - jag menar, jag har alltid fyllt år mitt i mörkaste vintern och varför ska jag alltid behöva göra det? Så flera år i förväg planerade jag att ha fest på sommaren och på en av de vackraste platserna i världen, Gene Fornby. Tack vare goda vänner och en fantastisk sommar blev det en magisk fest! Jag hade också ganska nyss träffat min nuvarande sambo och allt var bara perfekt!

Undrar om jag ska sluta fylla och börja tömma istället? Tömma bort lite skräp och få plats att fylla på nytt, som är bra.

Född -56, fyller 56.....9 år till pension - det finns tid kvar!  Och den här låg etta på Billboardlistan 6 januari 1956!

HC Andersen

"Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket för stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde förbi i väldig fart. Den ena toffeln kunde hon inte hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den till vagga, när han själv fick barn.

Där gick nu den lilla flickan på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mer, och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt vara det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld. Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej vad var det! - Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - - då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen.

Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen.

Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen.

"Nu är det en som dör!" sa den lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: - "när en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud".

Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande, så välsignat mild.
- "Mormor!" ropade den lilla. "O, tag mig med! Jag vet, att du är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora, strålande granen!"  
Och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så att det var ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest - de var hos Gud.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen - död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen."

Snön faller - Ulf Lundell och Agnetha Fältskog

Snön faller och vi med den, långt långt in i sommaren. 
Snön faller och vi med den, det blir mycket bättre sen.

Iväg med bilen genom flingorna, ingenvart, ingenvart. 
Bara bort.

Snön faller och vi med den, snön faller nog länge än. 
Har jag på känn.

Säg, minns du när vi stack ifrån stan som ett rövarpack. 
Mitt i sommarn ifrån Hagas fest, när det regnade som mest. 
Vi gömde oss i skogen med katter och vin. 
Ingenvart, ingenvart bara bort. 
Säg minns du, minns du det än, minns du den sommaren. 
Vill du dit igen.

En är frisk och letar efter lyckan, en annan är full och letar efter kryckan. 
En tredje är polis och samlar på falkägg, en fjärde kör in i bergvägg efter bergvägg. 
En femte är främmande och minns ingenting.

Tjugoåtta ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt. 
Långt till sommarn, långt till vår, tänd en brasa och torka dit hår. 
Bärga båten och lägg upp den på land, snart ska vi segla igen. 
Vart vi vill.

Snön faller och vi med den, snön faller till morgonen. 
Då blir det ljust.

Smaka på de orden - Då blir det ljust.....snart vänder det....

Oktober kan vara fantastiskt vacker, stilla och ren. Ett djupt andetag inför vintern, liksom. Ett andetag av sol, ljus och luft...

Jaja, sol, ljus och luft finns på vintern också, men det är en annorlunda sol, vitare ljus och stickigare luft. Inte fel det heller men just nu är det oktober.

Tog en sväng med Ginny förut, släppte sen ut kattungarna och satt i solen själv ett tag, sopade bron och filosoferade.....

I morgon ska jag till Österåsen igen, för den sista avslutande veckan på deras Hälsokurs, som det så vackert kallas. I mitt fall har det nog inte gått så bra, målet är inte uppnått s a s. Mycket beroende på att mitt ryggonda faktiskt inte gick att åtgärda med positivt tänkande och träning. Som mina trogna läsare redan vet väntar jag på behandling på smärtmottagningen i Sollefteå. Efter det tar vi nya tag - förutsatt att behandlingen lyckas....och det ska den!

Häromdagen gick jag "a walk down memory lane"....skulle hämta bilen på verkstaden. En verkstad som ligger mitt i min barndoms marker och på min promenad från staden passerade jag min gamla skola och följde sedan i stort sett hela min skolväg sedan 1960-talet ända förbi det hus mina föräldrar byggde och förbi macken där man alltid köpte för 50 öre smågodis och Piggelin-glass - eller en Igloo som jag och kompisen delade på. Cola var godast....Nej, det blev ingen glass den här gången.

Under vägen kom minnen tillbaka, skolsköterskans mottagning där skolläkaren talade om att mitt knäpp i knäna berodde på "underutvecklade" knän och där vi vaccinerades och fick stora sår som resultat. Stora sår fick vi också på knäna när vi spelade brännboll på asfaltplan och verkligen offrade oss för att inte bli brända. Mormor hällde vätesuperoxid över skadorna för att "koka ur såret" som hon sa....effektivt men fy fabian vad ont det gjorde.

Lastbryggan utanför matsalen påminner mig om den gången man hade levererat bruna bönor tidigt på morgonen och ett antal hungriga myror lockades av sirapsdoften och ett antal hungriga elever fick lunchtallriken fylld av döda myror. 

Kom också ihåg matsalen där jag en dag gick ut i trapphuset med min tallrik och mitt mjölkglas, glömde helt enkelt att ställa ifrån mig dem. Myyyycket pinsamt.....

Vi var stora årskullar och ett tag hade vår klass aulan som hemrum. Det var innan skolan byggdes om och vi fick en ny, större aula. 

Jag pratar om Härnösand, jag pratar om Franzénskolan som innan ombyggnaden hette Ängeskolan, men som nu är nedlagd....De där fina, nya lokalerna som vi flyttade in i 1969 (?) står nu tomma och dammiga. Busstationen i stan, som var ny och fin när jag flyttade därifrån inrymmer nu Lidl....Där fick mamma och pappa hämta mig när jag varit på disco inne i stan, det var alldeles för pinsamt att låta dem hämta mig utanför.

Tiden gick och jag med den, hämtade bilen och betalade 1995:- och körde tillbaka till staden.

Plus ca change, plus c´est la même chose.....The more things change, the more they stay the same. ...Allt förändras men är ändå detsamma....

Ta vara på oktoberdagarna - det dröjer ett år till nästa gång!

Mer om Gene skriver Husfrun i ett inlägg i ÖA, Örnsköldsviks Allehanda - även kallat Ödemarkens Allehanda.

Jag kan bara hålla med och har en del funderingar själv. Jag hör till de som jobbat på Gene under många somrar och i viss mån gästabud och skolprogram och något mer unikt (unikt, unikare, unikast?), finns inte att tillgå i norra Sverige.

Fornlämningen, utgrävningen och rekonstruktionen täcker in allt, och jag menar allt, om hur man levde på det som vi idag kallar järnålder. Hur man bodde, kläder, vävning, tyger, djurhållning, vinterfoder, odling, växter, gröda, jakt, fiske, båt, smide, bronsgjutning, läkemedel och magi....allt!

Detta har tusentals skolbarn fått prova på, sova i långhus, höra berättelser vid elden, laga mat i kokgrop, jaga med pil och båge....Minst lika många turister har fått uppleva gårdslivet med alla djur, får, kor och höns...husfrun som domderar och styr, hövdingen som smiter undan till smedjan för att få lugn och ro. Pigor och drängar med sina kärleksbekymmer och drömmar. Ett vardagsliv som de flesta av oss kan förstå och relatera till. 

Gene har också hela tiden varit ett pågående forskningsprojekt, byggnadssätt och underhåll, vad går att odla på åkern - hur höll man värmen under vintern?

Ska man bara låta allt gå i stöpet på det här snöpliga sättet?

Jag håller med Husfrun, vi som levt på och för Gene far väldigt illa nu. Stiftelsen har inte på de år jag varit med, varit ett endaste dugg intresserade av att utveckla eller ens försöka bibehålla den verksamhet som varit. Någon har kanske varit på besök någon gång men inte så att jag lagt märke till det.

De senaste eldsjälarna, dit Husfrun hör, har gjort ett stort och otacksamt arbete med att hålla fornbyn vid liv i det längsta, med bristande resurser och ett kompakt ointresse från kommun och stiftelse. 

Det är så dåligt, så otroligt dåligt av kommunen och stiftelsen Gene Fornby som inte ens är värd namnet. Så ofattbart klantigt och slöseri med resurser, både materiella och humana - och jag vet att det har funnits pengar avsatta för verksamheten, men som bara "försvann" som guldkistan vid regnbågens fot.

Alla vi som jobbat på Gene, alla vi som bryr oss om Gene och som lagt ner tid och engagemang, trots allt motarbete från ovan nämnda....vi är alla eldsjälar, som vill bevara historien och arvet från våra förfäder.

En eldsjäl brinner, men i brist på syre brinner man ut och blir - utbränd. Bränn inte fornbyn, blås in nytt syre och liv...låt oss fortsätta förstå! Historielöshet leder till rotlöshet och man blir lätt offer för extrema grupper i samhället. Vi måste förstå var vi kommer ifrån och varför - och hur vi överlevt och utvecklats till de vi är nu - på gott och ont!

Ska man skriva om sin pappa för att det är Fars Dag? Det kan man ju, många gör det och det finns statusuppdateringar på Facebook om pappa i himmelen och annat. Dem kan man ju kopiera om man vill - eller inte.

Min pappa då? Jo, han är i himmelen, men han är rätt ofta med mig också och mina barn, och syrran och hennes barn. Nog tror jag han tittar in till mamma då och då men än så länge håller hon sig på jorden och har ingen brådska upp till honom, som det verkar.

Min pappa var ingenjör, åh, vad farmor var stolt över honom! Ingenjör var fint att vara då, på 50-talet när jag föddes. Men min pappa hade också ett stort intresse och det var sjön och båtar. Som son till en snickare var han också duktig med verktyg och annat som behövs för att bygga. Han hade också massor av kluriga idéer och lösningar. Sommarstugan på Remudden var full av hans påhitt - på gott och mindre gott. Nå´t ont fanns inte i honom.

Jag tror att han varit lycklig om han fått bygga fler båtar i sitt liv, och om han fått snickra mer, än att sitta vid sitt skrivbord med sina ritningar och beräkningar.

Några år innan jag föddes byggde han en båt nämligen. 1952 påbörjades bygget, han utgick från en av Pettersons modeller men ritade inredningen själv. Han fick hjälp med bordläggningen men resten gjorde han på egen hand med visst bistånd av mamma. 1954 sjösattes Pim, som hon hette, en högsjömotorbåt, 8,5 m lång och 2,5 m bred. I juli detta år gjorde hon sin jungfrufärd mellan Sundsvall och Lillstugan i Umeå, som jag tidigare skrivit om och där jag tillbringade min barndoms somrar. Som alltid var soliga måste jag tillägga :-) Med på jungfrufärden var min farfar som var mäkta stolt även om han som karg norrlänning inte sa så mycket.

Jag föddes 1956 och tillbringade mina första somrar i denna båt, det var ofta bara jag och pappa. Syrran föddes 1960 och några år senare såldes Pim, mycket för att få loss en kontantinsats till ett hus. Ingenjören och hans familj skulle förstås bo ståndsmässigt och mamma var hemmafru på den tiden.

Innan jag föddes skrev min pappa till sjukhuschefen och bad om tillstånd att få närvara vid förlossningen, det var inte alls vanligt bland blivande pappor på den tiden. De var hänvisade till att vandra fram och tillbaka i sjukhuskorridoren och att bjuda på cigarrer när allt var över. Men inte min pappa, han var med och han räknade mina fingrar och tår när jag väl var född.

Pappa och jag är mer lika än jag trott, det märker jag ju äldre jag blir. Vi har nog samma lynne, även om jag är mest lik mamma till utseendet. Det var också ofta pappa och jag, mycket berodde det förstås på att syrran var 4 år yngre och var mer beroende av mamma vid den tiden. Pappa lärde mig mycket, bl a att hissa flaggan och köra båt, nyttiga kunskaper som jag haft med mig hela livet. ;-)

Pappa blev också utnyttjad på sitt jobb och gick i förtidspension, som det hette då. Han var en fantastisk morfar, alla barnbarnen älskade att snickra med morfar på Remmen och de mest underliga farkoster seglade över viken utanför stugan. Morfar var gärna barnvakt men undvek i det längsta att byta blöja. Mina ungar verkar dock inte ha tagit någon större skada av det. De älskade sin morfar.

På senare år tillbringade han mycket tid ensam i stugan, satt ute på verandan och funderade över livet och förbättringar i stugan som han överraskade mamma med när hon jobbat klart och kom ut på fredagkvällen. Efter pensionen satt de båda där och tittade på mångatan över vattnet och hörde älgarnas brunstvrål över nejden. (För att avslöja en familjehemlighet - det var en motorsåg egentligen...)

Pappa dog för 11 år sedan, han var 74 år och hade rökt nästan hela sitt vuxna liv. Trots mycken vistelse i natur och frisk luft orkade inte lungorna längre utan emfysem och cancer tog hans liv. Det är mycket jag kommer på efteråt som jag skulle velat prata med honom om. Men jag kan prata nu, han hör mig och ibland får jag svar.......

Oj, så gammal och dålig diabild men den ljusblå båten är Pim!

Och här är jag, pappas lilla solstråle som han kallade mig....