Bästa fiskafänget

Så får jag då återigen utgjuta mig om Lillstugan och dess underbarhet…. Där fiskade alla på 60-talet när jag var liten. Jag fick tidigt lära mig ”ro ut nät” medan pappa stod upp i båten och långsamt släppte ner nätet i fjärdens mörka djup. På andra sidan, vid den stora vassruggen framför det gula huset… Det enda huset på den sidan på den tiden. Nu ligger det ett rött ett där också. Märkligt läge med mest morgonsol men nog tänker jag att det under sommaren finns sol hela dagen även där. Alla kan ju inte bo på solsidan ;-)

Meta? Nej, inte så ofta… Kastspö? Nej, faktiskt inte alls, det blev senare i livet.

Fick också tidigt lära mig ”göra upp” fisken, mest abborre, ”abbar’n”  och jag minns en gång då min kompis morfar fått över 200 abborrar på nät och vi alla voro kallade till att sprätta och rensa och skölja.

Vi hade också grannar med rök, och att sitta vid strandkanten en sommarkväll och njuta av nyrökt abborre – det är livskvalité som heter duga!

Abborre blev det också nästan varje lunch, som barn var det spännande att se dem sprätta i stekpannan på vedspisen. Varje morgon vittjade vi sagda nät redan tidigt, 5, halv 6…. Fjärden blank, sakta årtag och strax under ytan blänket av fisk, mest abborre som sagt, mört och ibland en gädda. Just gädda blev min fars specialitet då han fyllde den med massor av smör, dill och gräslök, virade in den i folie och la den på grillen.

Även tillbaka i staden for min far alltid ner till Fisktorget på lördagen och inhandlade färsk fisk. Varje lördag åt vi fisk, även om det ibland blev blocktorsk från Ica.

På Remmen (den stuga som mina föräldrar bebodde senare) brukade jag ibland sticka ut med båt och kastspö tidigt på morgonen då alla andra sov. Särskilt en gång minns jag, då jag fick upp en gädda men hade varken kniv eller klubba med mig. Att slå gäddskallen i båtkanten var jag inte kapabel att göra så jag tog gäddan i håven, la den upp och ner och höll fast den med båda fötterna medan jag i ilfart rodde tillbaka till stugan, hela tiden skrikandes på pappa. Min far kom yrvaken ut på verandan, antagligen livrädd och det vete 17 vad han trodde hade hänt. Han fick i alla fall ta ihjäl gädduslingen!

Jag är nog nästan uppfödd på fisk – därav min eminenta intelligens!

Jag har inte skrivit på några dagar, men nu så…. ska det väl bli av. Det har varit lite fullt upp. Årets Berättarteater hade ”premiär” i tisdags vilket gick bra, även om jag som alltid blev tom i huvudet innan jag skulle börja och tycker nog själv att jag svamlade rätt ordentligt och hade svårt att hålla tråden i berättelsen. Men som vi brukar säga – publiken vet inte hur det är tänkt att vara så det gick nog bra ändå.

http://st.nu/kultur/1.6195458-personligheter-fran-stenstan 

I eftermiddags åkte vi till Styresholm, medeltidscentrum i Ångermanland där man i många år spelat teater och nu fått för sig att rensa och slumpa bort en massa kläder. Det mesta var just ”teater” och lite svårt att använda i vår verksamhet, där man har på sig kläderna i dagligt arbete, som t ex, kärna smör, ysta ost, elda, grädda kolbullar och allsköns skitgöra, där dessutom besökaren kommer nära inpå och ganska snabbt ser om kläderna är gjorda i syntetmaterial eller i för århundradet helt fel färger. Men vi lyckades plocka ihop rätt mycket ändå, skor, näbbstövlar…. Roliga mössor och annan rekvisita.

En av mina barndomsvänner… är dagens utmaning. Vem av alla ska få den äran? Jo, Per…. Per som bodde i andra ändan av det långa hyreshuset vi bodde i när jag var 4-7 år gammal. Per var jämngammal med mig och vi lekte jämt – nästan. När jag skulle gå till honom ville han att jag skulle ta med mina dockor men jag måste gömma dem och fick inte tala om det för någon. En gång satt jag på badkarskanten när han kvällsbadade och det bar sig inte bättre än att jag ramlade i…. Skamsen och blöt om halva kroppen fick jag plaska mig hem utefter husväggen i halvmörkret.

Kommer också ihåg att jag en gång skulle ropa på hans mamma som hade tvättstuga och jag visste inte vad hon hette…. Så jag stod där utanför och skrek ”Pers mamma, Pers mamma!” Men det fungerade - ganska snart tittade hon ut genom tvättstugefönstret och undrade vad som stod på. Det undrar jag nu också, för det kommer jag inte ihåg.

Per och hans familj flyttade sedan till Stockholm, till Djursholm och ett stort hus. Vi hälsade på när de nyss flyttat in och fick gå runt i detta enorma hus. Hans pappa var nå’n sorts bankman vilket förklarar en hel del. Vi var också på Gröna Lund och körde radiobilar.

Många år senare fick jag ett reklam-mass-utskick från min bank som var undertecknat med denne Pers namn – månntro han gick i pappas fotspår där i Djursholm.

Här är i alla fall jag och syster yster på Ludvigsbergsvägen 18 i Sundsvall - kan det ha varit 1962-63? 

Banan jag minns

Nu blev det så där igen…. banan eller banan…. två betoningar, två betydelser…

Ska man skämta till det med nån speciell banan man ätit så kan jag faktiskt minnas en speciell banan – på Högskolan i Gävle under min utbildning till fritidspedagog  gjorde vi på scen nån sorts studentikos variant av Snövit där hon, dvs jag, åt en banan istället för ett äpple.

Annars är banan jag minns ett skidspår i min barndom som kallades Guppeligupp och som gick i tvära svängar rakt nedför ett berg (eller i alla fall något man upplever som ett berg när man är 10 år) – troligen helt livsfarligt och totalt omöjligt att genomföra idag.

I övrigt har helgen varit fullspäckad med berättande. Jag berättade igår om historiepaddlingen och idag har vi haft dramavandring i Stenstan och så blev det Lötsöndag på Norra Berget, den dag man traditionellt flyttade hem till byn efter sommaren på fäbodvallen. Egentligen var det i slutet av september man gick hem med alla djuren men dagens moderna samhälle drar ju igång med skolstart och andra starter redan nu, så vad gör man? Jo, man ställer till med fest, som man också gjorde på fäboden, man smakade av sommarens produkter och man sjöng och spelade musik och dansade kanske också.

Allt detta fick vi också, tack vare våra sommarjobbare och våra duktiga musiker….

En härlig dag på jobbet - jag HAR världens bästa jobb!

Mycket snack nu om pepparkaksgubbars och andras varande eller icke varande....Likaså den lilla svarta dockan i Disney´s tomteverkstad. Tänk, jag som alltid tyckt hon varit tuffast...den lilla blonda, lockiga blåögda saken som måste godkännas av en fet gubbe har jag aldrig identifierat mig med. Däremot den lilla svarta som käckt åker nerför den där rampen i full fart och som helt sonika hoppar upp på OK-stämpeln. Hon behöver inget godkännande av någon, hon är stark och självständig och anser själv att hon duger!

HENNE tar de bort....jo, hejsan......Den enda förebilden som är nåt att ha! Amerikanska våp har vi nog av, annars. 

Apropå våp - snart är det nyår igen och vi tittar på Ivanhoe som vanligt och varje gång, varje gång förundras man över hur han kan välja den blonda, blåögda bruden, när han kan få en rivig, svarthårig skönhet med lite kunskaper i örtmedicin. 

Ah, jaha - är jag emot blondiner? Nej, men hur de framställs. Jag är själv blond, visserligen mer råttfärgad med åren, och blåögd men jag är fanimej inget våp!

Åh, 70-tal med kvinnokamp - vart tog du vägen?

Man får säkert inte använda Disney´s bilder så här....men jag skiter i det! Kolla bara attityden på tjejen!

Hittade mina gamla dagböcker när jag höll på att flytta häromistens...Rätt kul att läsa sina gamla funderingar, kring skolan, kompisar, killar....bloggandet är ju en förlängning av det, mer officiellt visserligen men man väljer ju vad man skriver och lägger ut.

I den första dagboken kan jag läsa om frustrationen över en bråkig lillasyster, stökiga grannpojkar och svekfulla bästisar. Jag läser också om julen 1967 som börjar med en anteckning på ett löst blad den 18 december:

"I denna bok skall jag skriva ända till julafton då jag får en ny av pappa: för det kände jag på paketet."

Tvärsäkert liksom, och jag förvånas över min förutseende fader som var ute i så god tid - eller var det kanske mamma som fixat allt...?

Lösbladet fortsätter en bit fram:

Den 19 december: Idag har jag varit  på stan (Härnösand) och köpt julklappar till:

Mamma: KAM

Pappa: Ingenting, jag ska köpa i morgon (stackarn, han som redan köpt till mig)

Liselott (syrran): TRYCKERI

Ricky (hunden): HUNDKAM

Ann (grannflickan): ANTECKNINGSBLOCK

Mikael (hennes bror): VATTENFÄRGER

Birgit (min bästis): BREVPAPPER

Lägg märke till att jag jämställde min mor med hunden och tyckte båda behövde kammas....

Så kom då den stora dagen - den 24 december 1967 - jag var 11 år gammal och skulle fylla 12 i januari. Så här skrev jag:

"Idag är det julafton. I tidningen stod det att jorden skulle gå under i eftermiddag med det gjorde den ju inte.

Mina julklappar: Choklad, skivfodral, BH, vantar, nattlinne, halsduk, tuschpennor, duschmössa(!), tröja, dagbok, bok, badskum, 3 ritblock, kritor, toalettväska, Mum, ögonskugga, skiva, gobbe (?), strumpor, skridskor, väckarklocka, brevpapper, bokmärke och mycket mer....."

Många julklappar, ja, men små enkla saker....både som jag gav och som jag fick. Jag vet att jag var glad och nöjd för det var jag alltid, utom den gången när syrran fick splitter nya skridskor och jag fick ett par slitna, begagnade. Men då var jag äldre, jag gick nog i åttan. 

Här var jag betydligt yngre.

Dagen efter såg jag tydligen på "Kullamannen". Den var bra kommer jag ihåg - "Två vita, två blå - Victoria med C" och så ödesmättad musik där ljuset från fyren svepte över klipporna, allt i svartvitt.

Under en bilresa med min dotter pratade vi filosofiskt om längtan och förväntan. Detta apropå att tiden är totalt ur led när man kan köpa semlor i juli och ska börja julpynta i september. 

Jag kan sakna barndomens förväntan inför de olika årstidernas speciella ingredienser - semlorna som fanns 4 veckor före påsk och inget mer, när man fick ta fram hopprep, twistband och cykel först när snön tinat av uppfarten.

Den första varma dagen i maj när man fick ha kjol och kortstrumpor. Persikor och melon som bara åts under sommarlovet. Skolstarten med bokomslag och nya pennor. Julskyltningen som ägde rum i december och först efter att affärernas skyltfönster täckts av papper flera dagar. 

Förväntan....

Min dotter, som är 24, kommer faktiskt ihåg denna känsla av förväntan, kanske mest beroende på att hennes mamma (jag alltså) alltid varit stenhård med att inte ta ut saker i förskott. Grannarnas ungar fick ta ut cykeln innan isfläckarna tinat bort på vändplanen, ungdomar gick i shorts och flip-flops så fort solen tittade fram i april, oavsett om det varit minusgrader på natten innan.

På sommaren badade man och på vintern åkte man skidor och skridskor. Inget Thailand i februari, inget Riksgränsen i juni.

Kan man längta till något som finns hela tiden?

"Ålder spelar ingen roll såvida man inte är en ost" är ett citat som jag inte riktigt fattar. Om en lagrad ost är godare, då spelar väl åldern roll? Vin blir också bättre med åren, t ex.

Okej, vad är det som händer dådå? Jo, det mognar....vin mognar, ost mognar. Det finns färskt vin, det finns färskost, färsköl och det är gott för stunden....men moget, lagrat och utvecklat - det är grejer det!

Och förstås samma lika med människor! "Visdom är den kam och hårborste livet överräcker åt en när man blivit skallig" - ja, det är så dags det. Nu är det också så att vi kvinnor sällan blir skalliga och vad säger det? Jo, att vi bär visdomen med oss livet igenom. 

Nu ska jag inte hänga upp det här inlägget på citat och visdomsord. Nej, anledningen till att jag pratar om ålder är att i lördags fyllde min mamma 85 år. Vi hade en väldigt trevlig dag med alla de närmaste samlade, vissa visserligen via DVD, men i alla fall! Spöregn ute men ett stort och varmt kök räddade dagen.

Mamma/mormor/farmorsmor är liksom nestorn i familjen, "den gamla, den visa kvinnan", som yngre vänder sig till för att få råd och vägledning, stöd och värme. I min tes om livet finns den tanken att "i förritiden" när man levde tillsammans (generationsboende som det så snitsigt heter) tog de gamla hand om barnen medan föräldrarna arbetade, på gården t ex. Och vilka är egentligen bättre på att fostra barn än de som levt länge? De som har erfarenhet och kunskap och dessutom släppt prestigen och tempot i de s k produktiva åren....herregud, man är väl produktiv livet ut? Om inte annat producerar man i stillhet och tystnad kloka tankar där man ligger i sin säng på äldreboendet.....man kan också producera en hel del skit men det får andra ta reda på, om man nu inte hamnar på ett Carema-hem där det är mer osäkert.

85 år är en aktningsvärd ålder, även om det inte är en ost....vin kan nog klara sig så länge men hur bra är det då? Det liksom falnar och dammar till sig. Det gör inte min mamma, hon är pigg och alert i skallen, löser Melodikrysset, använder datorn till mail och till att läsa tidningarnas nätupplagor. Min mamma gillar sport och är jag hos henne får jag ingen vila från tv's sportsändningar där heller.....Det är som hemma på flera sätt!

Hos min mamma är alla alltid välkomna - så har det alltid varit, vad som än hänt har jag alltid haft nyckel hem. Pappa var likadan i det fallet och jag försöker vara likadan, jag har samma inställning men rent praktiskt funkar det väl inte alltid som jag vill.

På 85 år hinner man uppleva en hel del utveckling i samhället. Eftersom min mamma är född och uppvuxen i Finland fick hon uppleva andra världskriget på ett sätt som de flesta svenskar varken förstått eller hunnit glömma. Att som 15-åring behöva fly från bomberna i Helsingfors, mitt i natten med släckta billyktor. Att ha sin far, sin bror, sina kusiner ute vid fronten varav många inte kom tillbaka i levande skick. Svårt att förstå för oss i trygga Sverige men ändå fortfarande en verklighet för många av dagens flyktingbarn.

Att flytta från ett sargat, fattigt land till ett Sverige i tillväxt.....arbetskraftsinvandring....redan på 1700-1800-talet var finnarna kända för sin styrka och arbetsförmåga. Många byggen t ex anställde helst finska kvinnor för de kunde verkligen arbeta!

Min mamma var inte byggnadsarbetare, varken mursmäcka eller splitvedsjänta på sågverket, nej, hon arbetade på kontor åt SCA. En sensommardag var det surströmming och dans på Södra Berget och den dagen förändrades livet. Där träffade hon nämligen sin blivande man och min blivande pappa. Jag har många gånger hört berättelsen om hur de följdes åt nerför berget på hemvägen och stackars mamma var så kissnödig. När hon väl kommit hem (hon bodde hos sin faster och farbror då) tordes hon inte tända i badrummet för då skulle den stilige man som följt henne hem förstå att hon varit tvungen att besöka toan....

Under de följande åren åkte de ofta för att hälsa på goda vänner i Juniskär - en skön omskrivning för att mamma skulle kunna tillbringa natten i pappas lilla våning i stan. Det där gillar jag - redan på den tiden! Och det var tidigt 50-tal.....kärleken har väl egentligen aldrig kunnat stoppas?

Efterkrigstiden, 50-talet, kalla kriget, 60-talet med Kennedymorden, Martin Luther King, Woodstock-festivalen, 70-talet med hippies och disco, två ytterligheter. Jag kommer ihåg när mamma tog körkort, hur vi satt i baksätet och inte fick säga ett knyst och pappa skrek "slira på kopplingen"...badresor och resor till lill-stugan i Umeå, resor till Finland och hälsa på släkten och köpa Marimekko-tyg.....80-talet när barnbarnen kom, 5 stycken är det nu, 4 pojkar och en flicka, och numera också två barnbarnsbarn, pojkar det också.

Jag inser att jag har min mamma att tacka för mycket, min inställning till att alla människor är lika värda, att det finns nå´t högre än vi, respekten för erfarenhet och kunskap. Visst finns det massor vi inte håller med varandra om och visst kan hon fortfarande förvåna mig. Men på 85 år hinner man med en hel del.

Jag är glad att hon är pigg och kan vara ute och röra på sig, att hon orkar hänga med i samhället, ser på tv och hör på radio. Nej, min mamma är inte gaggig - lite glömsk ibland men det kan jag vara också.. 

Vi ´häler på - som man säger norrut och ser fram mot 90-årsdagen! Men vi hörs innan dess, det gör vi!

Grattis mamma!

Bara 15 år kvar till 100! 

Alex, Robin, Mats och Danne

  Lotta, Börje, Louise, Helen

Norra Berget i Sundsvall tycks på många sätt vara mitt eget berg. 

När jag var riktigt liten bodde vi vid foten av berget och ofta fick jag följa med pappa på vandringar upp mot berget. Jag satt på hans axlar när vi gick direkt upp i skogen bakom huset och vidare på branta, vindlande stigar. Det var snårigt och tätt med ormbunkar och jag trodde det bodde ormar där. Därav namnet, vad annars? Och det var bäst att sitta på pappas axlar. 

Senare firades midsommar där...vid storhässjan och en himmelens massa folk.

Av och till under tonåren tog vi oss upp och fikade, vi tog varsin kaffe eller te och delade på brödportioner. En brödportion bestod ofta av en bulle, en sockerkaksbit och två - tre småkakor. Lagom för två...eller tre. Jag kommer ihåg en av pojkarna i gänget som var så sugen på fika att han sträckte sig upp mot brödfatet innan servitrisen hunnit ställa ner det och det roliga var att hon snabbt ryckte det tillbaka med en arg blick på grabben som generat tittade ner, allt under vårt råa gapflabb.....

Nu är den pojken borta, och fikastugan är numera restaurang. Och vart får man brödportioner numera?

Några år senare var vi i den mellanålder där man inte bodde ensam och sällan hade föräldrafritt men ändå ville festa på några mellanöl innan krogbesök. Vad passade bättre då än Norra Berget? Ett ledarämne i vårt gäng (numera rektor, hm, säger inte var) hittade en olåst loftbod på krönet, vid fornkyrkan och Bredsjöstugan....Där satt vi, tände ljus och drack öl. Vi gick ut och kissade och rökte och nämnde ledare var enormt noga med att vi släckte alla ljus och städade efter oss. Han tog nog på sig det ansvaret eftersom det var han som hittat stället. Men vi måste ha skött oss bra, eftersom vi aldrig fick några efterräkningar. Och loftboden står kvar, men är numera låst.

Numera vet jag att loftboden är den enda i sitt slag som finns kvar, i alla fall här i krokarna. Tänk om vi bränt ner den!

När barnen var små var Norra ett givet utflyktsmål, min son älskade "peng-båtarna" vid vandrarhemmet (små båtar som gled runt på en liten damm om man stoppade en peng i dem...tvåkrona? Femkrona? Kommer inte ihåg...) Djuren, som fanns där då, myskoxar, höglandsboskap och annat exotiskt som höns och får....

Nån gång vid millenieskiftet startade ett projekt att utveckla Norra Berget vilket lyckades över förväntan - begreppet Sundsvalls Stadspark myntades och lever ännu kvar. Lekparken fräschades upp, Berget levde upp och det var verksamhet överallt i de små grå husen.

Några år där bodde vi i Granloholm, alldeles bakom berget och med bekvämt avstånd. Jag har gått de flesta stigar från alla håll åt alla håll, jag har letat fornlämningar och hittat gravrösen. Jag har legat i skogen och känt min kropp och själ sakta läkas från utbrändhet och stress. Jag har cyklat och vandrat och burit fika och umgåtts med vänner. Jag har varit med om vårdagjämningsceremoni i sann keltisk anda och jag har stått och kulat från nocken på Bure. Jag har suttit i min bil vid grusfickan och tittat på fullmånen och gråtit. Jag har suttit i nån annans bil på samma plats och hånglat. 

2006 fick jag chansen att jobba däruppe på Berget under uppsägningstiden från Sundsvalls Kommun sedan Försäkringskassan förbjudit mig att arbeta i barngrupp. Jag var då i hantverksbutiken i den gamla vinfabriken från "väst på stan". Under sommaren 2007 var jag på fäbodvallen och lockade getter och kor och kärnade smör och ystade ost. 

Efter några år i träda är jag nu tillbaka på Berget igen - under förra sommaren som arbetsträning och i år som - ja, i första hand praktik med fortsättning i projekt förhoppningsvis. 

Vad är det med det där Berget? Är det möjligheten att tidiga morgnar skymta Skvadern i dimman? Är det vittra på fäbodvallen som trollbundit mig? Är det samernas gamla renbete som drar mig dit? Sen 4 års ålder har jag mer eller mindre alltid kommit tillbaka - och jag trivs där. Tror ni mig inte så titta på mitt ansiktsuttryck på den här bilden!

http://www.norraberget.se/