Revansch är inte hämnd - inte för mig i alla fall. Revansch är t ex när man får bekräftelse på att man gjorde rätt trots att alla var emot en, eller att man klarar nåt som ingen trott att man skulle klara. Att något visar sig vara fel till min fördel kan man kanske säga...   Eller att det visade sig att jag hade rätt, fast alla andra sa jag hade fel...typ...

När jag var 11 år hade jag syslöjd och vi skulle sy en pyjamas. I byxbenen skulle sitta en resår och man skulle sy en sk "tunnel" och i densamma inträda en resår fäst i en säkerhetsnål som liksom "styrde in" hela ekipaget på dess plats. Ja, det fanns säkerhetsnålar när jag var 11 år (!)

Tyvärr hade jag sytt denna tunnel lite för snävt och säkerhetsnålen körde fast. Livrädd för den drake vi hade till fröken, drog jag med kraft tillbaka säkerhetsnålen och rev såklart upp en rejäl bit av tyget. Skam och nesa....tänkte jag och jag fick bita i det sura äpplet och söka hjälp hos "draken" som tronade framme i sin kateder med en kö framför sig av barn i olika stadier av hjälpbehov.

Stod en stund i denna kö och kom så till sist fram till draken och la fram mitt problem. Som 11-åring tror man kanske att lärare är till för att hjälpa och vägleda och jag såg fram mot de råd jag skulle få för att få ordning på min lilla pyjamas. Icke så.....denna drake till pedagog tar mitt arbete, ställer sig upp och säger med tydlig stämma....Barn! Titta hit! Se här alla barn, vad Annelise har gjort! och visade upp mitt misstag för hela klassen.

Sen slängde hon arbetet tillbaka till mig och sa att jag fick klara mig själv. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag kände, det har jag nog förträngt men jag tog med mig alltihop hem och min goda moder hjälpte mig och fixade till alltihop genom att sy i en extra tygbit.

Pyjamasen använde jag faktiskt ett tag, det var ett sött tyg, småblommigt i ljusblått vad jag kommer ihåg.

Syslöjd valde jag bort så fort jag bara kunde. Träslöjd och musik och teckning blev mina tillval resten av skoltiden.

Dock - och här kommer revanschen - har jag sedan dess sytt gardiner, lagat blixtlås, klippt av jeans och sytt kjolar, sytt förkläden, hucklen, stickat tröjor och virkat sjalar......och idag senast förlängt en 30-talsklänning med svarta spetsvolanger till att likna en 1890-talsklänning.

Och det du kära syslöjdsfröken/drake klarar jag helt utan din hjälp!

Min son skickade det här till mig:

Öppna i ett webfönster denna: http://www.rainymood.com/

och i ett annat webfönster denna: http://www.endlessyoutube.com/watch?v=HMnrl0tmd3k

Helst ska man ha lurar men det går bra med högtalare också, och ett glas vin. Låt de spela samtidigt och njut...

Plötsligt är jag långt tillbaka i tiden, till en campingstuga utanför Göteborg nå´n gång i mitten av 60-talet, jag är ungefär 9-10 år och vi är på semester hela familjen. Det är sent, det är mörkt och jag och min syster har precis gått och lagt oss. Pappa sitter vid bordet vid fönstret och har radion på. Det regnar ute, radion spelar mjuk jazz, det kan ha varit Leif "Smoke Rings" Andersson, och pappas cigarett glöder till då och då i mörkret. Antagligen hade han en whiskey på gång också, om jag kände honom rätt.   

Hela barndomens trygghet kommer över mig...mörkret, regnet, musiken och familjen - ingenting var farligt, inget kunde komma åt oss....det känns länge sen, det är länge sen.

Just den sommaren, när vi var i Göteborg, var det fullt pådrag efter Clark Olofsson, rånare och polismördare. Han hade setts just i det campingområdet vi bodde, han hade hoppat av samma spårvagn strax innan vi klev på och det var poliser överallt.

Idag var vår vän och hälsade på, han som är pappa till "trippelmördaren" i Härnösand som jag skrivit om tidigare. Det hela är fortfarande helt surrealistiskt och vi pratade om hur pojken mår nu när insikterna har landat om vad han har gjort, hur det är på rättsspykiatriska i Umeå och hur pappa ringer och pratar med honom nästan som vanligt.

För mig blev det en kollision mellan känslan av trygghet i barndomen och det brott en vuxen människa kan begå och förstöra inte bara offrens liv utan också sitt eget och sin familjs, släktingar, vänner.....

Jag har svårt att uttrycka vad jag menar men när jag låg där i sängen i campingstugan i Göteborg kände jag att inget ont kunde hända, trots att en mördare jagades utanför väggarna. Det är så barndomen ska vara för oss alla om det är som det ska - men hur många får känna så nuförtiden?

Egentligen?

Pappa och jag

När vi bodde i Övik hade vi en hund som behövde promenader. Vi hade också mycket lämpligt ett större skogsområde så gott som utanför knuten. Det blev många och långa promenader, läkande för själ, kropp och hjärta, under de åren. Både för hunden, matte och även husse.

En dag ute på den vanliga rundan märkte jag att det plötsligt stod bänkar utefter stigen. Enkla, rustika bänkar av stock, en halva till sittplats, en halva till ryggstöd bara. De återkom med jämna mellanrum och det var skönt att slå sig ner i solen en liten stund, kanske dricka lite medhavt vatten eller bara lyssna på fåglarna och humlorna. En kort tanke snuddade ibland vid frågan om kommunen verkligen kostat på detta eller vad? Men jag njöt av skogen och av bänkarna.

Så en dag mötte jag en äldre man just vid en så´n bänk, det var inte ovanligt, många tycker om den här skogen och det finns hur mycket stigar och vägar som helst. Många går med hundar eller barn eller bara strövar omkring själva.

Alltnog, denne man hälsade på hunden och vi bytte några ord, så där som man gör. Jag nämnde bänkarna och sa att jag tyckte det var så bra och trevligt att de kommit dit.

Ja, säger han, det är jag som gjort dem. Min fru tycker så mycket om att gå i skogen men har fått kärlkramp nu på äldre dar och jag ville hon skulle kunna fortsätta vara i skogen. Nu kan hon ta en promenad men vila med jämna mellanrum.

Rörd gick jag vidare, rörd har jag blivit varje gång jag tänkt på dem och rörd är jag nu när jag skriver om dem.

Vår hund är borta sen 12 år, jag har inte gått där på över 10 år, men jag hoppas att det paret vandrar mellan bänkarna nu, i skogen ovanför Svedjeholmen och vilar en stund och hör vårfåglarna kvittra.

Var ute en sväng idag, i det vackra vårvintervädret, och tog några bilder. Hundarna fick följa med på en liten extrasväng, det ska ni veta att det varit dåligt med promenader ett tag nu. Snöstorm, kyla och har det varit hyfsat väder har man jobbat förstås.

Funderar lite på hundar, jag har nog alltid varit hundmänniska och i mina yngre, mer kategoriska dagar, var mitt motto "aldrig katt!" Men som vanligt ska man aldrig säga aldrig - har haft en katt som numera bor hos husse, barnens pappa, och här på farmen har vi en också en katt, lustigt nog är de ungefär lika gamla.

Men det var hundar det skulle handla om. När jag var ungefär 10 år hade vi en hund, en airdale-terrier som hette Ricky men något gick fel där och vi fick avliva den efter något år.

Min pappa hade ett jobb där han ibland fick ta emot utländska gäster så när mina föräldrar en dag tvingade med syrran och mig till flygplatsen för att hämta en engelsman som skulle bo hos oss var det inte så märkvärdigt. Dock var min fasa att behöva lämna mitt rum, vilket var det vanliga när det kom gäster. Då fick jag sova i "barnkammaren" som vi kallade lillsyrrans rum, vilken skam och nesa...

Hur det nu var stegade min far iväg till bagageutlämningen direkt och när bandet snurrat en stund kom en transportbur med en hund i. Min far lyfte ner buren och öppnade luckan. Chockad stirrade jag vantroget - så kan man väl inte göra?

- Är det engelsmannens hund, sa jag - eller syrran - tänk, det kommer jag inte ihåg, vem som sa det?

- Nej, det är våran, fick vi veta....

Åh, så söt, en welsh terrier (likadan som airdale men mindre) som sedan följde oss i 5-6 år i alla fall innan det var dags för den stora sömnen där också. Min syster som är yngre fick ta ut honom efter skolan medan kvällsturen föll på min lott vilket var alldeles tacknämligt eftersom jag annars var tvungen att gå hem kl 21, men kunde hämta hunden och gå tillbaka till mina kompisar och vara ute en halvtimme till. Haha...!

Se´n blev det ingen mer hund i vår familj, två heltidsarbetande föräldrar och två tonårsbarn med många andra intressen gjorde att det inte varit så kul för en hund hos oss. Min dåvarande pojkvän hade dock en hund, en tax som hette Filip, eller om det nu stavades Philip, vilket inte skulle förvåna mig. Som alla hundar en personlighet!

Tiden gick och när jag träffat mannen som skulle bli pappa till mina barn och vi etablerat oss någotsånär tog vi en hundskolehund på foder. En svart labradortik som hette Beatrice, Bea blev det.  Om henne skulle jag kunna skriva en bok, min dotter har skrivit om henne på sin blogg också. Att labbar kan äta konstant är sant och att tikar är värst är också sant. Vi höll henne i bra trim dock och hon levde tills hon var nästan 13 år.

Mina barn har vuxit upp med henne och de har klättrat över henne och sovit på henne, min son "lagade" henne när han var som värst igång med verktyg, man kunde ta ifrån henne ben, maten....och hon var lugn hela tiden. Vi bodde vid en vändplan, där i Örnsköldsvik, och oftast gick hon lös hemma. Alla familjer runt vändplanen var hennes flock och på somrarna sprang hon runt när de en efter en kom från jobbet och hälsade på alla. De klappade snällt om henne och så var hon nöjd. Försvann hon någon gång var det bara att kolla om det var grillning på gång nånstans eller någon annan form av måltid utomhus hos en granne. Mycket riktigt - där var hon!

Min systerson som var den förstfödde i den generationen älskade henne. Han gick runt med en plastpåse i ett snöre och det var hans hund det. Vi frågade vad hunden hette och han svarade "Bea Larsson".

Här tar min dotter sig en liten tupplur:

Bea glömmer vi aldrig!

Ett kortare tag hade vi också en golden retreiver på foder men det var tyvärr ingen snäll hund, trots att han var vacker och skulle användas till avel. Men de snyggaste alfahannarna är tyvärr inte alltid de bästa!

Efter Bea blev det katt, enklare med passning när nu barnen gick längre och längre dagar i skolan. I mitt innersta visste jag också att skilsmässan var på gång. Men den katten är också speciell, den flyttade mellan mig och husse, den flyttade med till Sundsvall och bodde på flera ställen där, var med till sommarstugan, flyttade till husse i Ljungaverk där han bor nu. Visst har han kommit hem sönderriven och mörbultad, visst har han varit borta några dygn men det där med nio liv stämmer bra det! Han kommer ner på alla fyra vad som än händer och han har det bra hos husse!

Och nu? Nu har jag två hundar och en katt. Jag flyttade för drygt två år sedan till min kära fårbonde. Här finns Dream som är 10 år och snart pensionär och Ginny som är 7 och får hänga med på fårflyttningarna ett tag till. Border collies, intelligenta (nåja) och fantastiskt vältränade hundar (nåja).

Allvarligt talat, det är otroligt att se dem i arbete - även om bonden ryter och skriker när de inte lyder utan gör som de tycker, till sist hamnar fåren där de ska.

En dag som den här med dagsmeja och strålande sol från en klarblå himmel kan man faktiskt vara hoppfull inför en vår och sommar...

Eller hur, hundarna?

För länge sen, 27/1 1862 för att vara exakt, föddes en flicka i Österbotten i Finland. Hon döptes till Anna Lisa och efternamnet var Häggkvist. Hennes pappa var berömd för sitt hantverk, redan som liten pojke målade han klockskåp, hörnskåp, kistor och annat. Med tiden gick han över till klockgjutning och blev känd som  gelbgjutare. Flickan kom att kallas "Målares Ann-Lis" och det är henne jag är döpt efter.

Ann-Lis fick hjälpa till i tidig ålder, redan vid 8 års ålder stod hon på en låda och svarvade på träsvarven. Hon gick runt i gårdarna och på marknader och sålde sin fars hantverk och hjälpte också till i jordbruket.

Hon gifte sig senare med Jonas Smedman som var skogvaktare på Långskär 2 mil från Vasa. De fick tillsammans 9 barn.

Vintern 1905 skulle Jonas Smedman in till stan för att göra juluppköp men gick ner sig på isen tillsammans med tre andra när de var på väg hem.

Kvar satt Ann-Lis med 9 barn, änka vid 42 års ålder. Men som så många andra starka kvinnor vid den här tiden tog hon över makens arbete som skogvaktare och jordbrukare. Hon rodde eller seglade in till Vasa med produkter från gården tills hon en dag flyttade in till staden och försörjde sig som fiskhandlare. Hon gravade och la in sik och strömming och blev berömd och fick pris för sina inläggningar. Ända till 75 års ålder stod hon på torget i Vasa och sålde sin fisk.

Hon dog vid 98 års ålder.

Över 100 år senare går hennes dotterdotterdotter med i en Berättarteater och gestaltar Kolar-Anna, en kvinna som vid 16 års ålder ror från Österbotten i Finland över till Sverige för att söka arbete. Hon arbetar vid kolmilorna vid ett sågverk på Alnö, träffar sin man, Kolar-Jonsson som är kolarbas och de får 7 barn tillsammans.

Vintern 1903 går Olof Johansson in till Sundsvall för att göra juluppköp men går ner sig på isen på vägen hem över Alnö-sundet.

Kvar blev Anna med 7 barn änka vid 32 års ålder.

Kolar-Anna fick ta över sin makes arbete som kolarbas och var kvar vid sågverket fram till sin pension.

Är det inte märkligt?

Jag är stolt över att vara döpt efter en sån kvinna som Målares Ann-Lis - och jag är stolt över att få gestalta Kolar-Anna.

Hurra!

Jag har fått Spotify....äntligen, det var min son som skickade en inbjudan och jag tog så gärna emot den - reklamvarianten....ids inte kosta på mig att vara utan, så mycket är det inte och det är ju reklam överallt ändå.

Otroligt duktig och teknisk som jag är lyckades jag installera och få igång det också och i morse tog jag ner högtaleriet från datorn uppe (hittills har jag suttit med lurar härnere..) så nu kan jag poppa på och konkurrera med sporten på tv:n.

En sensation jag inte räknat med var att baslådan som står på golvet under skrivbordet vibrerar och vibrationerna fortplantar sig upp i stolen jag sitter på. Hmm.....

Men bara på rockiga låtar med basgångar som ligger tungt i botten.....

Just nu är det Definitive 70's som rullar på....Johnny Cash "A thing called love".

November är snart över....igår och idag har det INTE regnat - hundarna har fått springa över lägdan två da´r i rad och sover nu lätt chockade och med träningsvärk. En kund sa häromdagen att november gör en inte besviken, man kan lita på den månaden. Och det är sant - om vi nu blir besvikna på att det inte blir som vi förväntat oss behöver vi inte oroa oss i november i alla fall. Det blir som man trott.

November måste känna sig missförstådd - det är ändå en månad där naturen nästan saktat in och lagt sig i dvala för att invänta kyla och snö. Allt har sin tid och om inte november fanns kanske inte naturen skulle hinna med.....bonden skulle inte hinna få in fåren, klippa dem och släppa loss baggen att göra sitt.

Nästa söndag är det advent och vi går in i väntan på julen, naturen lägger sig helt till ro och yuletiden är inne. Men mer om det senare - måste ju ha nå´t att skriva om i december också....

I natt var det stjärnklart och jag stod ute en stund med hundarna när de kvällskissade. Att bara stirra upp i en stjärnhimmel - har ni hört att stjärnorna låter? De knastrar och liksom "flistrar" (se där, ett nytt ord!) Jag hör det i alla fall!

Och på tv var det Last Night of the Proms....jag kan inte leva utan musik, jag bara vet det! Måtte jag inte helt tappa hörseln, som det är nu hör jag det jag vill och det räcker alldeles utmärkt!

I morse såg det ut så här, lägg märke till iskanten runt bortre sjöstranden.....snart ligger isen fast och kall och man kan gå hur långt som helst.

November är snart över. December är snart här, det är en månad till vintersolståndet.

A walk on the wild side....Lou Reed...bra bas på den låten!

Den 29/11 har vi dramatiserad stadsvandring igen i Sundsvalls Stenstad och temat är förstås julen eftersom det är skyltsöndag då. Nu sitter jag och letar lite på youtube på några gamla julvisor vi ska sjunga...och jag tänker som så......varför är inte julen så längre? Jag minns tillbaka till min barndoms jular, med lussetåg i skolan och traditionella julsånger. Högtid och julefrid...

De senaste åren har jag avskytt julen, och bävat inför helgen....men på juldagen har det släppt och jag tänker lättat att det är ett helt år till nästa gång. Varje gång jag ser veckotidningarna under hösten med deras tips - sy julförkläde, vacker klänning till lillan, gardiner, dukar, tallriksunderlägg....samla porslin, samla glöggmuggar, samla tomtar...vill jag bara skrika!

Men när jag hör de riktigt gamla visorna, då minns jag vad julen en gång var. Innan den rödklädde fryntlige hoho-tomten kröp ner i skorstenarna och innan Jingle Bells och Last Christmas och Drivin´home for Christmas översvämmade de svenska radiokanalerna.

Vi HAR egna traditioner här och när nu inte invandrare respekteras för sin kultur varför ska vi anamma den amerikanska kulturen så till den milda grad?

I min familj har vi alltid haft lugna jular, vi har önskat oss och fått ungefär det vi behöver och vill ha. Vi har haft ett moderat (inte högervridet utan lagom) julbord med rätter som alla äter och vill ha. Så lagom...och så typiskt svenskt...

Nu slits jag mellan barn i olika städer, gammal mamma som egentligen inte orkar, en ny man och hans barn med deras traditioner - och dåligt med pengar som vanligt.

Var är min julefrid? Var är mina traditioner? Var är jag i alltihop?

Var är mitt lilla fjällhotell, med släde och bjällror, färdigdukat julbord, vacker gammaldags gran och bara några få välmenta julklappar? Och lugnet.......

Ja, det är långt kvar men stressen är påslagen....och även om den inte är på full styrka ännu är det bara en tidsfråga.

När jag var liten, nåja, ända tills jag var 16 år tillbringade vi delar av somrarna i min farmors och farfars stuga utanför Umeå. Då var det ett äventyr värdigt själva Saltkråkan att komma iväg, till båtar och sol och bad, tältande, lek med grannungarna, svärma lite för kusinerna och bara leva.

Nu när vi var på väg hem från Årrenjarka svängde vi in mot Holmsund, den vägen som nu är som en autostrada och jag hade ingen aning om jag skulle hitta. Men mitt intuitiva sinne vägledde mig och vi kom precis på rätt spår.

På den tiden det begav sig, gick det inte att köra bil ända fram, alternativen var att ställa bilen och gå några kilometer genom skogen med packning och allt eller att köra ner bilen på stranden mitt emot och tuta ihållande varvid en vänlig granne tog ut båten och körde över och hämtade, med packning och allt. Nu går det att köra hela vägen till Gröthällan (dit vi åkte båt och satt på klipporna).

Nu hade man då döpt vägen till Gröthällevägen och numrerat alla de små stugorna. Lillstugan ligger nere i en sluttning och man ser bara taket när man kommer genom skogen så jag fick kliva ur bilen två gånger innan jag kom till rätt tak. Jag mindes då känslan att som 12-åring ha gått hela vägen, burit tungt och få komma fram på den barriga stigen genom blåbärsriset, se fjärden glittra i solen och lillstugans tak glimta fram mellan granarna och veta att det var sommar och sommarlov...

Min farbror har kvar stugan ännu och det är skönt att veta att någon tar hand om den, stugan som min farfar byggde och där farmor huserade. De åkte båt inifrån Umeå när de skulle ut, fullastade med mat och förnödenheter. Sängkläderna var fuktiga och råa och fick vädras ut varje gång, farmor och farfar sov i kökssoffan, hur det nu gick till, för vad jag minns var farfar väldig lång och farmor väldigt kort. Farmor gick varje kväll och slog med en fuktig handduk efter väggarna för att bli av med myggen innan vi kunde sova.

Vad mycket minnen som tränger sig på...jag är glad att jag fått uppleva allt, vedspis, torrdass, hämta vatten i kallkällan (båtfärd och vandring genom skogen för detta också.) Bilen såg man inte till förrän man skulle hem igen.

Vad skönt det var!