Norra Berget i Sundsvall tycks på många sätt vara mitt eget berg. 

När jag var riktigt liten bodde vi vid foten av berget och ofta fick jag följa med pappa på vandringar upp mot berget. Jag satt på hans axlar när vi gick direkt upp i skogen bakom huset och vidare på branta, vindlande stigar. Det var snårigt och tätt med ormbunkar och jag trodde det bodde ormar där. Därav namnet, vad annars? Och det var bäst att sitta på pappas axlar. 

Senare firades midsommar där...vid storhässjan och en himmelens massa folk.

Av och till under tonåren tog vi oss upp och fikade, vi tog varsin kaffe eller te och delade på brödportioner. En brödportion bestod ofta av en bulle, en sockerkaksbit och två - tre småkakor. Lagom för två...eller tre. Jag kommer ihåg en av pojkarna i gänget som var så sugen på fika att han sträckte sig upp mot brödfatet innan servitrisen hunnit ställa ner det och det roliga var att hon snabbt ryckte det tillbaka med en arg blick på grabben som generat tittade ner, allt under vårt råa gapflabb.....

Nu är den pojken borta, och fikastugan är numera restaurang. Och vart får man brödportioner numera?

Några år senare var vi i den mellanålder där man inte bodde ensam och sällan hade föräldrafritt men ändå ville festa på några mellanöl innan krogbesök. Vad passade bättre då än Norra Berget? Ett ledarämne i vårt gäng (numera rektor, hm, säger inte var) hittade en olåst loftbod på krönet, vid fornkyrkan och Bredsjöstugan....Där satt vi, tände ljus och drack öl. Vi gick ut och kissade och rökte och nämnde ledare var enormt noga med att vi släckte alla ljus och städade efter oss. Han tog nog på sig det ansvaret eftersom det var han som hittat stället. Men vi måste ha skött oss bra, eftersom vi aldrig fick några efterräkningar. Och loftboden står kvar, men är numera låst.

Numera vet jag att loftboden är den enda i sitt slag som finns kvar, i alla fall här i krokarna. Tänk om vi bränt ner den!

När barnen var små var Norra ett givet utflyktsmål, min son älskade "peng-båtarna" vid vandrarhemmet (små båtar som gled runt på en liten damm om man stoppade en peng i dem...tvåkrona? Femkrona? Kommer inte ihåg...) Djuren, som fanns där då, myskoxar, höglandsboskap och annat exotiskt som höns och får....

Nån gång vid millenieskiftet startade ett projekt att utveckla Norra Berget vilket lyckades över förväntan - begreppet Sundsvalls Stadspark myntades och lever ännu kvar. Lekparken fräschades upp, Berget levde upp och det var verksamhet överallt i de små grå husen.

Några år där bodde vi i Granloholm, alldeles bakom berget och med bekvämt avstånd. Jag har gått de flesta stigar från alla håll åt alla håll, jag har letat fornlämningar och hittat gravrösen. Jag har legat i skogen och känt min kropp och själ sakta läkas från utbrändhet och stress. Jag har cyklat och vandrat och burit fika och umgåtts med vänner. Jag har varit med om vårdagjämningsceremoni i sann keltisk anda och jag har stått och kulat från nocken på Bure. Jag har suttit i min bil vid grusfickan och tittat på fullmånen och gråtit. Jag har suttit i nån annans bil på samma plats och hånglat. 

2006 fick jag chansen att jobba däruppe på Berget under uppsägningstiden från Sundsvalls Kommun sedan Försäkringskassan förbjudit mig att arbeta i barngrupp. Jag var då i hantverksbutiken i den gamla vinfabriken från "väst på stan". Under sommaren 2007 var jag på fäbodvallen och lockade getter och kor och kärnade smör och ystade ost. 

Efter några år i träda är jag nu tillbaka på Berget igen - under förra sommaren som arbetsträning och i år som - ja, i första hand praktik med fortsättning i projekt förhoppningsvis. 

Vad är det med det där Berget? Är det möjligheten att tidiga morgnar skymta Skvadern i dimman? Är det vittra på fäbodvallen som trollbundit mig? Är det samernas gamla renbete som drar mig dit? Sen 4 års ålder har jag mer eller mindre alltid kommit tillbaka - och jag trivs där. Tror ni mig inte så titta på mitt ansiktsuttryck på den här bilden!

http://www.norraberget.se/

Känsliga läsare varnas för detta inlägg som enkelt kan beskrivas som ett stycke rått kött slitet ur verkligheten. Vegetarianer göre sig icke besvär. Visste ni förresten att vegetarian är ett gammalt indianskt ord som betyder "dålig jägare"?

Som uppmärksamma läsare uppmärksammat följer jag en bloggare som kallar sig Fasching. Denna fascinerande (förlåt) bloggare har en viss förkärlek till mat och i dessa påskatider har han skrivit om lammstek och därvid också fotograferat processen.

Här hos oss tar vi det hela ett steg längre, ja, flera steg. Här föder vi nämligen upp egna lamm och vet således precis vad vi äter - jovisst, det var den där lilla söta 63:an med ena örat på sned....

Det börjar precis den här årstiden med lammning. Nej, vad dum jag är, det börjar på hösten när en enda glad bagge släpps in till ett antal brunstiga tackor för att göra sitt jobb, vilket han så gärna står till tjänst med. Tre juck och en suck, och så vidare till nästa. Som Magnus Uggla sjunger "...sen var det tack och hej, nästa tjej...Let´s go...."

Detta om detta och processen fortskrider som för alla väntande mödrar. Magen växer och man behöver äta mer och mer. Hmm....Så nu då, i mars-april börjar lammandet. Under en intensiv period av några veckor är det passning hela tiden för bonden som måste vara barnmorska, mata, halma och lära vissa lamm dia. 

Ibland dör lamm, ibland dör tackor och lammen får flaskmatas. 

En varm och vacker sommar får lammen skutta och leka på gröna ängar ...

men en mörk oktoberkväll är det dags att åka hem, och i vissa fall vidare till slakteriet i Ullånger där processen görs kort och köttet tas tillbaka till gården för styckning, försäljning, nedfrysning och även rökning.

Under sommaren grillar vi gärna och äter med ett glas rött till. Lite groteskt att grilla lamm när kompisarna står på åkern nedanför och betar. Men så är det. Här en enkel variant ...

....men i lördags blev det lammstek, fylld med chevre- och Phillaost, vitlök och färska rosmarinkvistar. Stekt i ugn på 175 grader en dryg timme. Klyftpotatis till, sallad och naturligtvis det obligatoriska rödvinet. Selvarossa är bra och så ett annat som jag glömt namnet på, förlåt svåger Roger!

Vi blev alla så tagna att vi glömde fotografera eventet och förvarades liggande under resten av kvällen. 

Lamm är enkelt, det blir tammefasiken gott hur man än gör. 

Det här var bland det roligaste jag sett i alla fall. Vi har ju som alla (hm) vet två kattungar, Ull och Frej, en gammal katta, Nikita, och en hund, Ginny, border collie och duktig vallhund.

Alltnog, jag vet inte varför men katten Ull har alltid dragits till Ginny - kanske känner han ett släktskap eftersom båda är svartvita? Häromveckan när jag hämtade påskris i skogen hängde båda två med och Ull jagade glatt Ginny ner till gården igen.

Idag tog jag Ginny på det som jag tänkte skulle vara en lite längre promenad. Satte på henne kopplet och gick bortåt vägen. Jag upptäcker plötsligt att katten springer med, i diket bredvid oss. Jag tar av över den övre lägdan och in i skogen. Katten följer med....

Blir han inte trött? Osäker? Långt hemifrån? Nej, men matte och Ginny är ju med!

Skogsvägen visar sig vara ganska snöig fortfarande och vi vänder ner igen. Går över vägen, katten hänger med, går in på nästa lägda, katten hänger med men nu jamar han "vänta på mig"....men så får han fart och är snart ikapp hunden. Jag travar på i vanlig takt, spänt medveten om katten men tänker att det får bli som det blir. 

Så kommer vi till det vi kallar "njutplatsen" - ett ställe där man sitter skyddat i lä och grönska (när den tiden kommer) och bara njuter av våren och vädret och livet i största allmänhet. Katten är förstås med och vill också mysa lite. Som synes -    spinnandet syns inte, men det hördes!

Efter att ha suttit och njutit en stund (nåja, med en kravlande hund och en klättrande katt) vände vi och gick hemöver. På stora lägdan hade Ull lite svårt att hänga med men Ginny stannade snällt och väntade. Sista biten på vägen går Ginny snällt i koppel på min vänstra sida - och Ull travar på i god ordning på min högra! Det måste ha varit en syn!

Väl hemma hann vi inte mer än in på gården förrän Ull la sig pladask ner. Det blev nog en ordentlig promenad för en liten katt som inte fyllt ett år än!

När jag var liten och bodde i denna eminenta stad som heter Härnösand åkte vi mycket skidor. Som vanligt var på 60-talet lekte vi i pjäxorna och skidorna stod vid knuten och väntade. Ville man åka, så åkte man runt gården, byggde hopp och gupp i slänten ner mot parken, eller så drog man till skogs. Där fanns massor av spår och utförslöpor. Halsbrytande utförslöpor - i alla fall när man var 10-12 år och inte hade det abstrakta tänkandet som innebär att man begriper att det gör ont om man ramlar och bryter något. 

Konsekvensanalys - om jag kör in i det där trädet, vart gör det ondast? I trädet eller i mig? Som shaman skulle man visst kunna hävda att trädet upplever smärta men frågan är om inte människokroppen skulle ta mest stryk ändå. Träd är relativt hårda, barn är mjuka. Men det var nog mjukheten som gjorde att man överlevde. Skulle jag nu kasta mig utför samma backe skulle inte resultatet bli detsamma. För det första är jag mycket större och backen mycket mindre - förhållandet oss emellan är långt ifrån detsamma som det var för 45 år sedan. 

Vi hade en löpa som vi kallade "Guppeligupp" och det är ett mycket passande namn. Gupp, stenar, stockar, träd, tvära svängar och korsande skidspår. Oj, vad kul det var! 

Ibland åkte vi iväg i längre spår - vi hade förstås ingen aning om vart vi åkte eller hur långt det var. Mitt på hållet ungefär började man undra om man skulle vända eller om det faktiskt var närmare att fortsätta? Vinterskymningen sänkte sig och himlen blev grönrosa av kyla. Inte behövde vi skjutsas till nåt jädra tillrättalagt elljusspår eller backe....vi tog oss fram själva dit vi ville och även dit vi inte ville. Men vi kom hem, det gjorde vi ju, bevisligen.

En bra bit ifrån oss fanns en backe som vi kallade Björnens Backar....en mytomspunnen kulle, mitt i mörka skogen, en kort men brant backe där man fick en hissnande fart. Det var inte alltid vi åkte så långt, men det hände. Senare fick vi åka dit med skolan. 

Björnens Backar - hmm...men det var bara en backe? Och vart var björnen? I min fantasi lufsade han runt i skogen och kikade på oss där vi åkte och ramlade och hade roligt och fikade....Björn i skogen, mitt i vintern....javisst! Vi var också ensamma där, alltsomoftast, vilket ytterligare spädde på den mystiska stämningen.

Om man åker från där jag bor nu och in till Härnta kommer man in vid Bondsjöbadet och Övre Änget - där vi bodde  på 60-talet. Visst hade jag sett en backe där barn åkte pulka och madrass och där elljusspåret passerade. En parkering, en grillplats, glada barn och föräldrar i vackert väder och i full färd med att grilla korv. Tänkte väl inte mer på det förrän en kompis nämnde denna backe som Björnens backe.....VA? Björnens backe? Var DET min barndoms enorma utflyktsmål? Med backar och björnar....javisst - man hade dragit vägen förbi den....vi som tragglat och kämpat miltals i spåret för att komma dit (men jag undrar i denna dag vilken väg vi egentligen åkte för backen ligger inte mer än nån kilometer från där vi bodde, dessutom måste vi ha korsat E4:an utan att märka det).

Inte nog med detta - senare läste jag i tidningen ett reportage om nämnda backe och då heter den Björners Backe.....herregud, en människa vid namn Björner äger denna ångermanländska alp. Ingen björn smyger i skogen längre. Bilarna susar fram några meter bredvid, i 70 km/tim och ägnar väl inte en tanke åt skidåkning. Nej, det är sällan bilar tänker på skidåkning, i och för sig.

Men jag hoppas barnen där tycker det är häftigt, med eller utan björn. De får åka skidor, pulka, madrass, grilla korv och mysa i vårsolen. Bevara Björners Backe!

Med tiden växte jag upp och blev en riktigt bra skidåkare, på längden och på tvären. Ett antal år som utbildad instruktör i Friluftsfrämjandet följde, med många roliga resor och kurser och upplevelser. Här är jag i Vemdalen, en tidig, nypistad och tyst morgon.....Oj, det saknar jag.....

Tyngden på dalskidan, älskling!

Varje år i februari - varje år....

Februari

Bara det...

att mörker inte fortsätter med mörker

när vi stiger upp med snön kring huset

att himlen inte är natt på dagen

med halvmånen hängd

att gardinen dras undan till morgonkaffet

att talgoxen hittar till fågelbrädet

att björknävern ljusnar

att istappen rodnar

Bara det...

Författaren fortfarande okänd....

Det här förstår ni, var en dansk pianist som gjorde show av allt. Trots detta var han fantastisk duktig på att spela. Leta gärna reda på fler klipp på Youtube....Victor Borge, mina damer och herrar!

Och han tar det till nya höjder, tillsammans med Dean Martin, i detta klipp:

Det här går runt på Facebook - jag vet inte vem som är originalförfattaren men jag lägger ut det här ändå, för jag tycker det är bra!

"Alla omkring och över 50 år borde läsa detta, kanske även den nya generationen. Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön. Jag bad om ursäkt och förklarade att vi hade det här miljötänket i våra dagar. Kassörskan svarade att det är problemet. ”Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.” Hon hade förståss rätt i en sak – vår generation hade inte miljötänket på ”vår tid”.

Men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg jag vad vi hade…. Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade. Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänkt. Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundra meter. Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk. Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid. Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senaste märket. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk – inte som halva gotland. I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar. På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött. Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i rymden för att hitta närmsta pizzeria. Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen är bara för att vi inte hade ”miljötänk”? Sprid vidare om du känner någon annan egenkär äldre person som behöver en lektion i bevarandet av vår miljö av någon smarty-pants ungdom!"

Varför säger de evro? Eller joro...På svenska säger vi Europa....då borde det heta euro....eller ska vi säga Joropa? Eller Ejopa...fniss..

De säger också sveddbank - varför det? Det heter väl inte Svedden, landet vi bor i. På något språk? Sveedbank? Hmm....Möjligen Sweden....det blir sviiiden. Souidbänk i så fall. 

Det blir så konstig blandning av engelska och svenska att det inte låter riktigt klokt när man bryter ner det. 

Jag svamlar inte mer nu utan lyssnar.....Det här är bra