Har börjat läsa lite Paulo Coelho igen - han har alltid varit en favorit men legat lite i träda ett tag. Hans förra bok, Segraren står ensam, höll inte måttet för mig...tyvärr.

Igår var han med i Nyhetsmorgon, eftersom en ny bok utgivits. Men det var inte om den jag skulle skriva.

Hittade Alkemisten hos min dotter igår och började läsa den, det var rätt länge sen jag läste den första gången. Och som vanligt kom jag nåt på spåren.

Han skriver bl a att man har sitt levnadsöde och när man gör det man vill, hjälper Universum till. Något som han kallar gynnsamhetsprincipen eller nybörjartur klickar i och man hamnar i flödet direkt man tar det beslutet. Men - och här är ett men jag funderat över. Om nu allting känns så bra och rätt när man fattat sitt beslut - hur kan det då gå åt skogen? Om och om igen?

Antagligen på grund av nybörjarturen. Man fattar beslutet att hoppa på någonting, hamnar i ett flöde och följer det - tills man lärt sig det man ska och egentligen ska röra sig vidare....då kommer läxa på läxa tills man fattar. Okej, nu har jag fattat och då är det dags att hitta ett nytt flöde att följa - om och om igen.

Suck...aldrig liksom lugn och ro? Och hur vet man när man har valt? Jag har följt nya idéer hela mitt liv, och aldrig varit rädd att prova på något nytt...men nu känns det som om det vore skönt att få vara på samma plats ett tag. Faktiskt!

Som HasseåTage sagt (nå´n av dem i alla fall): "Det fattas ett beslut, någon måste ha tagit det!"

Jo, och i går kväll såg vi på film, min dotter och jag "Veronika decides to die"....också Paulo Coelho - helgens tema tydligen. Men han är bra, och filmen var bra och böckerna är bra....nu ska jag fortsätta min väg i livet.

Happy Birthday to me!

Att fylla år - ja, man fyller på år efter år, av visdom och kunskap, erfarenheter och upplevelser och det är väl det som är meningen? Men kroppen slits och förfaller och det är inte lika roligt. Någon sa en gång att "kam och hårborste är det som livet ger en när man blivit flintskallig"....Ett annat bra citat är "livet är som att steka pannkaka - precis när det börjar gå bra, är smeten slut".

Men jag har fyllt år förut, många gånger är det nu. Här kommer en resumé av minnesvärda födelsedagar....

Först - 3-årsdagen. Uppvaktning och sång av mamma och pappa, choklad i den stora svartvitrandiga koppen - så 50-tal! Åsså kalas med kompisar och en massa tanter. 

6-årsdagen - vaknade på morgonen av ett ljussken - nej, det var inte änglar utan mitt dockskåp som stod på bordet och lyste! Det hade fått elektricitet! Små lampor och kontakter som gick ut genom dockskåpsväggen och vidare in i det riktiga elnätet. Det dockskåpet gav jag bort när jag flyttade en gång, väldigt dumt gjort och det ångrar jag nu. Men min dotter hade också lekt klart med det, så. Man ska ju inte spara gammalt skräp? Jo, visst gammalt skräp ska man absolut spara, sån´t som är bra minnen och ger bra energi.

Nu tar vi ett hopp tror jag, mina födelsedagar flöt på i lugn takt genom skolåren och tonåren. Eftersom jag fyller på trettondagen var det alltid helg och alltid skollov - ingen sjöng för mig i skolan, ingen hade pengar kvar efter jul, alla som varit hemma över helgerna reste tillbaka på trettondagen - där fick jag sitta ensam och övergiven.     ...nejdå.

Hittar inte ens en bild...?

Inför 30-årsdagen fick vi för oss i tjej-gänget att försöka överraska varandra. Eftersom jag fyllde sist av alla var jag helt säker på att de inte skulle kunna överraska mig! Men se, det kunde de......På födelsedagsmorgonen, vid 8-tiden, gick min dåvarande sambo ut med hunden och jag låg kvar i sängen. När han kom in igen så han lite konstig ut men det var inte så ovanligt...strax efteråt ringde det på dörren och in kom mina kompisar, i nattlinnen och morgonrock, med papiljotter i håret och dukad frukostbricka, kaffe och te i termos, mackor och som present till mig, en uppsättning egna papiljotter. Sen kröp de upp i vår dubbelsäng och så fikade vi där allihop, även hunden.

Det var kul!

När jag fyllde 40 smet jag till stugan, och de som ville gratta fick komma dit. Vi blev faktiskt ett gäng! Härifrån finns bilder i alla fall och så här såg jag ut då:

50-årsdagen sköt jag på - jag menar, jag har alltid fyllt år mitt i mörkaste vintern och varför ska jag alltid behöva göra det? Så flera år i förväg planerade jag att ha fest på sommaren och på en av de vackraste platserna i världen, Gene Fornby. Tack vare goda vänner och en fantastisk sommar blev det en magisk fest! Jag hade också ganska nyss träffat min nuvarande sambo och allt var bara perfekt!

Undrar om jag ska sluta fylla och börja tömma istället? Tömma bort lite skräp och få plats att fylla på nytt, som är bra.

Född -56, fyller 56.....9 år till pension - det finns tid kvar!  Och den här låg etta på Billboardlistan 6 januari 1956!

HC Andersen

"Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket för stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde förbi i väldig fart. Den ena toffeln kunde hon inte hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den till vagga, när han själv fick barn.

Där gick nu den lilla flickan på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mer, och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt vara det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld. Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej vad var det! - Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - - då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen.

Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen.

Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen.

"Nu är det en som dör!" sa den lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: - "när en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud".

Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande, så välsignat mild.
- "Mormor!" ropade den lilla. "O, tag mig med! Jag vet, att du är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora, strålande granen!"  
Och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så att det var ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest - de var hos Gud.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen - död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen."

When life gives you lemons...

...add vodka...

Eller som Kalle Norén så riktigt har sagt: Klämdagar, jo pyttsan. Ingen har ens FÖRSÖKT tafsa på mej sen julafton. 

Vanten, av Doktor Rudberg

Midvinternattens köld är hård.
Stjärnorna knastra och flamma.
Allan sover i enslig gård,
samma gör Allans mamma.
Månen vaggar sitt tysta barn,
katten hänger i mammas garn,
snön ligger still på taken.
Tomten fryser om - händerna.

Står där och fryser vid lagårdsvägg,
räknar de ynkliga slantar,
snor sina händer i lusigt skägg,
önskar, att han hade vantar.
Står där och grubblar, men vet ej vad
vantar kan kosta i närmsta stad.
Tänker så han skallen kan spräcka :
Undrar om slantarna räcka ?

För sin hand genom flottigt hår,
andas i valkiga näven,
står och stampar med stela tår,
ty han fryser om fötterna även.
Står och huttrar i nordanvind,
stryker en hårdfrusen klump från sin kind,
fryser så ända till märgen
och verkar förfrusen till färgen.

Går till kylskåp och skafferi,
nallar av alla faten,
dricker ur flaskan med konjak i,
ja, god är julematen.
Skinka och konjak är nog all right,
men tomten tänker på Fahrenheit,
som biter i handen och kinden.
Tomten sin kos styr mot vinden.

Går till den vrå där hans grötfat står,
sätter sig ned till att spisa.
Huttrar och skälver, och tänderna slår
mot läppar som vindarna isa.
Blåkalla kinder, svartfrusna tår,
isbark på ryggen och rimfrost i hår ;
och i stjärnornas frostiga glitter,
han fryser ihjäl där han sitter.

(Bengt Sahlström, Svenska MAD 1961)

I natt vänder det, 05.30 studsar solen mot vändpunkten och startar sin väg tillbaka till oss. Härligt!

Så här såg det ut i morse - och jag var tvungen att gå ut i morgonrocken, med mina bara fötter nerstuckna i bootsen och med mobilen i högsta hugg.....Väl värt besväret!

Yule-hälsningar till alla!