Så var det tänkt...men denna sista replediga helg slet jag loss bonden från plogen och vi drog iväg på ett 12-timmars äventyr mot det okända. På vinst och förlust och med endast en kaffetermos, några bullar och två nektariner satte vi oss i bilen för att se vart vägen skulle leda oss.

Först ledde den oss till macken där vi genast blev av med 750 spänn - men utan bränsle kommer man ingenvart, det visste redan de gamla sörkörarna som utfordrade sina hästar med vatten och havre och vad det nu var. En klapp på axeln också, kanske. 

Vi tog en Toblerone, vi.

Vi lämnade allfarvägen i Mörtsal och åkte inlandet upp mot.....Styresholm var en idé vi fick och på denna gräsövervuxna fogdeborg från medeltiden låg vi i gräset och drack kaffe och åt bullar. Ångermanälven är mäktig där den flyter fram likt Mississippi och på håll såg vi en bro som vi tänkte skulle ta oss över till andra sidan. Älven alltså. 

Vi såg också en räv.

Under jakten på bron kom vi längre och längre bort och till sist kom vi till den gamla vanliga bron, som går från Nyland. Kommer inte ihåg vad den heter nu. Över där istället då och på väg uppströms igen ser vi den där nya fina bron....jamen för sjuttton, det var ju järnvägsbron. Botniabanan förstås. Inte går det att köra en Renault Megane där - spårvidden är helt fel.

Nästa stopp Gålsjöbruk. Ytterligare ett exempel på svensk sommarturism. Stendött. Endast några stormhattar blommade i intensivt blått och vi var starkt betänkta att gräva upp ett stånd, men besinnade oss. 

Vidare mot Brynge, detta industriminne som bara för ett par år sedan ändå hade en viss verksamhet. Nu var det också nästan stendött fast inte riktigt ändå. Kommersen fungerar ju alltid och bland alla tovade grytlappar och linnetrasor hittade vi en glassbox och nu kunde jag för första gången i mitt liv äta - granskottsglass. Nej, tyvärr, inte så gott som det låter och plastskeden man fick med gick itu rätt snart. 

Detta om Brynge.

Mitt mål med denna resa var att äta stekt strömming med potatismos. Målet syntes svårt att uppnå men med friskt mod drog vi mot Höga Kusten, Norrfällsviken och Fiskarfänget - en fiskrestaurang, ja. De hade stekt strömming med potatismos!

Många bord var bokade  men vi satte oss på verandan bland campinggäster och annat patrask   och väntade, och väntade och väntade och väntade....suck. Sambon gick iväg och frågade. "Mycket folk" blev svaret men servitrisen blev nog fundersam ändå och kom och tog vår "nummerbricka" och försvann. Jaha, nu var vi av med den också och kan aldrig bevisa att vi beställt nåt, tänkte vi. 

Men på fem minuter var hon tillbaka, full av ursäkter och två stora portioner mat!

I viss strömmingskoma åkte vi vidare mot Häggvik och Mannaminne där vi visste att en NewOrleans-festival skulle gå av stapeln. Vänliga parkeringsvakter/ungdomar visade oss till en plats att ställa bilen och så var vi inne på området. Jaha? Ska man inte betala inträde nå´nstans, typ? Sprang på två vänner som skrattande sa att vi då nyss tjänat 500 spänn...nej, så kan man ju inte göra, tyckte vi, som båda stått i kön där samvete utdelats i himmelen och gick ner till insläppet där vi betalade och fick en stämpel på näven som kvitto på vår ärlighet.

Ett gäng glada gossar från Finland underhöll på ena hörnet och ett gäng andra glada gossar på andra hörnet. Vi fick höra Bill Bailey och Basin Street Blues ett par gånger från båda hållen och gick då till nästa loge där ett annat gäng glada, gamla gossar höll till - med betoning på gamla. Detta gäng måste vara vanskliga att boka för frågan var om de ens skulle överleva denna spelning, ens detta set. Men herregud så de spelade! Gladjazz så det svängde ut i fingerspetsarna! Vilket underbart sätt att få tillbringa sina äldre dagar!

På tal om äldre dagar så har jag nog aldrig sett en så ålderstigen publik. Vi hörde till de yngre, och vi är ändå mellan 55 och 60. Det var rynkor och vitt hår och kryckor och käppar och stavar och en och annan rullator. Men oj, så det ryckte i de gamla lederna! Det knakade och knäppte i takt med jazzen och dixien. Men det här är ju musiken de växt upp med och som all äkta musik finns den kvar och lever och frodas. 

Vem kommer ihåg Britney Spears?

Höjdpunkten var dock fyra unga (!) killar från Ånge som kallar sig Bluez. Ojojoj, säger jag bara. Ojojoj, så de spelade! Tyvärr har jag inte hittat dem på nätet i form av ett ljud- eller filmklipp men jag säger detta; återväxten är tryggad! Och hoppet om att äkta musik lever kvar och inte försvinner i det kommersialiserade träsket med Allsång på Skansen och Dansbandsfestivaler och (gudförbjude) Melodifestivalen.

Sen började det regna och vi for hem.

Slut!

Jag har väntat på er! Jag förstod nog att ni skulle hitta hit. Googlat, eller hur? Ja, ni måste väl kolla upp mig nu när jag sökt sjukpenning igen…igen förresten? Jag har väl inte varit friskförklarad heller, de här åren jag gått på rehabilitering och aktivitetsstöd.

Men det är väl bäst ni läser min blogg så jag inte skriver om en massa extraförtjänster och snickerier på huset eller annat s k arbete – avlönat eller inte.

Fritidsintressen har jag – teater och berättande – och det ger min själ glädje och energi och hjälper mig orka med den dåliga ekonomi och det självförakt de senaste 20 åren av utbrändhet vållat mig. Rör inte den delen av mitt liv! Jag kan själv avgöra hur mycket tid och kraft jag lägger på det och märker jag att det blir för mycket säger jag ifrån – ja, för jag känner själv! Och det är inte frågan om många timmar inte…inte ens om jag slår ut det på ett helt år.

Tänk att jag nu fått mitt drömjobb – ja, visserligen bara i 4 månader men med lite tur och lite hjälp från ovan kan det få fortsätta. Då vill jag inte äventyra den lilla arbetsförmåga jag har. Jag vill göra ett bra jobb och motsvara det förtroende mina arbetskamrater visar mig nu.

Tänk att jag får uppskattning, och beröm numera….och medkänsla och förståelse för min kropp och min värk men också förtroendet att jag kan göra ett bra jobb trots min nedsatta arbetsförmåga.

Förstör inte det, kära Försäkringskassa, utan låt mig utvecklas sakta i lagom takt nu. Jag kan mycket väl försöka arbetspröva mig vidare men ha inte för bråttom nu.

Tro mig, jag försöker verkligen, allt jag kan…..

Kan det blir för mycket av visa ord?

Ibland delar jag med mig av "kloka ord" på Facebook. Någon har fotoshoppat ihop en vacker naturbild med ett citat från någon medveten människa. Visst är det bra och visst är det klokt.

Ofta går det ut på "fånga dagen" - "gör mot andra det du vill att andra ska göra mot dig" - "älska dig själv"...osv. Gärna med en förnumstig kommentar....Jodå, jag gör så själv också...

Jaha, vad är det för fel på det nu då? 

Bara en spontan tanke - Lev istället! Gör något! Sluta snacka och sätt igång att genomföra alla dessa fantastiska tänkespråk.

"Livet var det som passerade medan vi sysslade med annat", ska visst John Lennon ha sagt, på tal om citat. 

Jag sätter igång nu i alla fall - och jag tänker fortsätta dela tänkespråk på Facebook men nu vill jag ha mer substans i snackandet och framförallt mer verkstad!

Jag ligger mycket efter vägen mellan Sundsvall och Härnösand/Stigsjö/Älgsjö....E4'an alltså och sak slog mig idag...Just idag av alla dagar började jag fundera på de däck som ligger i diken och efter vägen...Är det ingen som saknar dem?

Typ:

"Märta, hade vi inte fyra däck när vi for hemifrån idag?"

"Det fattas ett däck, älskling, någon måste ha tagit det!"

"Har du inte glömt det på jobbet, då?"

"Ring Efterlyst!"

Annars kan man ju göra något kul med däcken - man kanske ska starta en återvinningskampanj och panta däcken?   

Det är lite konstigt och jag är lite knäpp - men får jag en idé eller en fundering så måste jag sätta mig och skriva, även om jag som nu på morron har lite bråttom iväg. Så det här skrev jag i morse och redigerar lite nu....då.

Gick och funderade på det här med teater, och berättande och berättarteater. Tre skilda ting, för mig i alla fall. Jag är berättare, gör berättarteater och nu i sommar spelar jag teater. Riktig teater säger en del, det säger inte jag - det är riktigt berättande och riktig berättarteater också.

Jag är inte skådespelare, jag är berättare men jag lär mig massor om teater och skådespeleri genom att iaktta de andra i ensemblen och inte minst av regissörerna. Som tur är har jag ingen rollfigur som jag behöver gå på djupet i, tolka, porträttera eller ge en viss karaktär. Jag gestaltar ett antal personer som faktiskt har funnits och eftersom det är det jag gör i berättarteatern så funkar det. Jag är heller inte rädd och blyg av mig vilket är en fördel i sammanhanget. Men visst är det svårt! Speciellt att komma ihåg var jag ska stå och var jag ska komma in eller gå ut. Hoppsan, på fel plats för nästa scen - inte bra!

Men det är tid kvar och vi repeterar för fullt, vi har ett uppehåll några veckor snart och då får man plugga manus ordentligt så det sitter. Sen är det bara resten kvar! Just nu är det jobbigt, intensivt och rörigt men det faller sakta på plats.  Men det är otroligt roligt att få vara med i och om detta!

När jag var ung var jag väldigt smal, nästan mager och ville aldrig visa min kropp. Gick i säckiga T-shirts och var allmänt okvinnlig. På 70-talet skulle man inte ha kjol alls och jag firade min student i vita jeans. Jag aldrig blev brun och hade väldigt smala ben. Numera bryr det mig inte alls. Jag kan bli lite mörkbeige soliga somrar om jag inte jobbar hela tiden - vilket man måste göra om man är sjukskriven och går på rehabilitering eller aktivitetsstöd - ingen semester då inte. Försäkringskassan tror väl att man är ledig när man är sjuk och kan hitta på roliga saker - resa t ex, med den fantastiska ersättningen man har. 

Där spårade jag ur, ja.... 

I alla fall.....nu har jag fetmat till mig, orörlig av all värk och småätande (sover man inte får man skaffa energi på andra sätt - vilka visar sig vara helt fel sätt).

Tänker ibland att varför klädde jag mig inte mer figurnära när jag var ung och visade upp den kropp jag hade? När jag var tränad och "fit" som man ska vara. Troligen för att yta aldrig intresserat mig, varken smink eller kläder.

Numera bryr jag mig inte alls om hur jag ser ut! Många år i Friluftsfrämjandet och allehanda kurser och delande av rum, flera år i Berättarteatern med alla ombyten. Där går vi ogenerat i underkläder och pratar om allt. Nu också i "Spelet om Stenstan" där vi alla genast gick med på att det var okej att dela omklädningsrum och låta barnen ha ett eget. Jag är gammal och fet, med fettknölar och celluliter och går ogenerat omkring och byter kläder hursomhelst. Jag har fött två barn men det kan jag inte skylla på för jag var jättesmal ända till strax efter 40 då skilsmässa och andra bekymmer ställde till det för mig. 

Stressfetma...klart det inte är bra att vara för tjock men med en egen dotter och en bonusdotter som båda har ätstörningar inser man att det finns annat att bekymra sig om. 

Grejen är väl att vara nöjd med sig själv och det kan jag verkligen inte påstå att jag är....men jag har en annan inställning nuförtiden. Det är väl där det sitter. 

Skitsamma, vi är i våra kroppar detta liv och får en ny kropp till nästa. Kroppen är templet och vi ska sköta om den men omständigheter gör att man inte alltid når ända fram i sina ambitioner. Tyvärr finns det amerikanska, kommersiella strömningar i Sverige, bleka tänder, bleka håret, bleka anus (vilket jävla vansinne!), spraya eller smörja på solbränna, botoxa rynkor och linjer.

Framtida forskare kommer att gräva upp intakta kroppar med stora tuttar och inga rynkor...hur kul är det? Rynkor och linjer, hängtuttar och hängrumpor, celluliter och hallux valgusar visar att vi har gått och sprungit, vi har älskat och gråtit, skrattat och sjungit och vi har levt - skrattrynkor ska man väl i allsindar inte botoxa bort!

Kroppen är en karta över det liv du levt. Har du levt konstgjort och artificiellt eller har du levt ett äkta liv?