Man får också lära sig en del fula ord på utrikiska....som en vän en gång påpekade...

It was Christmas Eve babe
In the drunk tank
An old man said to me, won't see another one
And then he sang a song
The rare old mountain Dew
I turned my face away
And dreamed about you

Got on a lucky one
Came in eighteen to one
I've got a feeling
This year's for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true

They've got cars big as bars
They've got rivers of gold
But the wind goes right through you
It's no place for the old
When you first took my hand
On a cold Christmas Eve
You promised me
Broadway was waiting for me

You were handsome
You were pretty
Queen of New York City
When the band finished playing
They howled out for more
Sinatra was swinging,
All the drunks they were singing
We kissed on a corner
Then danced through the night

You're a bum
You're a punk
You're an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it's our last

The boys of the NYPD choir
Still singing "Galway Bay"
And the bells were ringing out
For Christmas day

I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you

The boys of the NYPD choir
Still singing "Galway Bay"
And the bells were ringing out
For Christmas day

Snön faller - Ulf Lundell och Agnetha Fältskog

Snön faller och vi med den, långt långt in i sommaren. 
Snön faller och vi med den, det blir mycket bättre sen.

Iväg med bilen genom flingorna, ingenvart, ingenvart. 
Bara bort.

Snön faller och vi med den, snön faller nog länge än. 
Har jag på känn.

Säg, minns du när vi stack ifrån stan som ett rövarpack. 
Mitt i sommarn ifrån Hagas fest, när det regnade som mest. 
Vi gömde oss i skogen med katter och vin. 
Ingenvart, ingenvart bara bort. 
Säg minns du, minns du det än, minns du den sommaren. 
Vill du dit igen.

En är frisk och letar efter lyckan, en annan är full och letar efter kryckan. 
En tredje är polis och samlar på falkägg, en fjärde kör in i bergvägg efter bergvägg. 
En femte är främmande och minns ingenting.

Tjugoåtta ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt. 
Långt till sommarn, långt till vår, tänd en brasa och torka dit hår. 
Bärga båten och lägg upp den på land, snart ska vi segla igen. 
Vart vi vill.

Snön faller och vi med den, snön faller till morgonen. 
Då blir det ljust.

Smaka på de orden - Då blir det ljust.....snart vänder det....

Nä, det bidde inget jobb, ingen anställning alls - de har inte pengar till det nämligen. Tror jag det, när feta chefer försnillar massor av miljoner. Hade de gett dem till mig hade jag jobbat gratis till pensionen och en liten bit till.

Lyssna på gitarren här....

Blackmore's night - Spirit of the Sea

I took a walk along the shore
To clear my mind about the day
I saw a man, I'd seen before
As I approached, he slipped away

I knew his face from years ago
His smile stays with me ever more
His eyes, they guide me through the haze
And bring me shelter from the storm

As I walk I can feel him
Always watching over me
His voice surrounds me
My spirit of the sea

He went away so long ago
On a maiden voyage far away
A young man then I did not know
His life was taken that same day

And it was almost like he knew
He wouldn't see me anymore
He looked so deeply in my eyes, and said
"Wait for me along the shore"

As I walk I can feel him
Always watching over me
His voice surrounds me
My spirit of the sea

And so I come most every day
To watch the waves rise and fall
And as I sit here on the sand
This ocean makes me feel so small

But I feel my lover by my side
And he makes me follow my own heart
We'll be together some sweet day
When that day comes we'll never part
When that day comes we'll never part
Wait for me along the shore

Nog är man konstig och inte så lite knäpp....

Jag jobbar ju på en second-hand-butik och en regel är att vi inte får sno åt oss godbitarna som kommer in utan de ska prismärkas och läggas ut i butik innan vi själva får köpa dem.

Igår hade det kommit in en jättemysig röd plånbok, mjuk, fräsch och inte alls sliten. Min egen plånbok är på upphällningen för att inte säga uthällningen - myntfacket är inte tätt längre utan pengarna bokstavligen rullar....

Så - jag spanade genast in denna mysiga plånbok, perfekt på alla sätt, färg, form, storlek, fack....den hade allt man kan önska av en plånbok. Tänkte på den hela kvällen igår och nästan drömde om den i natt. I morse när jag kom till jobbet låg den fortfarande kvar på lagret och jag tänkte prata med nån av de ansvariga för att kolla om jag kunde få köpa den. Men dagen gick, ingen av de ansvariga dök upp och jag hann inte tänka så mycket mer på den. Mitt på dagen gick jag upp för att lösa av i kassan och precis då stod en kund och höll på att betala sina inköp. Där jag står vid kassan ser jag att "the plånbok" ligger i ett fack i disken. Någon har alltså redan prismärkt och lagt ut den! Då säger kunden - "har ni några plånböcker?".....vafaaan....tänker jag då....och försöker dra ut andra lådor och helt enkelt mörka den röda skönheten som jag vill ha själv! Men min kollega säger raskt - "de här har vi fått in nu" och drar ut lådan med den röda.....och en annan mindre, men lika röd variant. 

Med god min lägger jag upp båda plånböckerna på disken och ber en stilla bön - ta den mindre, ta den mindre....men icke....Den här blir bra, säger kunden och tar min - min! - röda plånbok och köper den för 30 kronor. 

Ja, men det är väl inte hela världen...nej, det är klart det inte är. Men jag kan inte släppa det....av någon anledning var det den perfekta, den enda, den skönaste, vackraste, och inte minst den billigaste plånboken, i världen, som bokstavligen gled ur mina händer.....

Varför reagerar jag så? Förstår inte mig själv, det är inte likt mig - jag har tänkt på det hela dagen.....märkligt!

Nu har jag gått och tänkt igen - gubevars. Den här gången på arbetsförmåga och egen personlig kapacitet.

Jag har en god vän som har butik och hon har praktikanter och lönebidragare med olika kroppsliga funktionsnedsättningar. Det var hon som startade resonemanget och hon sa ungefär så här: En anställd har reumatisk värk, arbetar snabbt och effektivt och vill sen gärna lägga sig och vila kroppen nån timme. En annan anställd arbetar sakta och långsamt och metodiskt. För den personen ser det konstigt ut att den andra kan lägga sig och vila mitt på dagen! Såklart....men båda gör sitt arbete fast på olika vis, och båda har kanske ungefär samma kapacitet. Båda fullgör sina uppgifter.

Jag skulle vilja göra som soffliggaren - jag är snabb när jag arbetar och gör gärna undan det jag kan för att få ta det lugnt en stund. När jag jobbade som personlig assistent fick jag lära mig "the hard way" att det inte var en bra metod - när jag var klar och hade tänkt sätta mig kom min arbetsgivare genast med nya uppgifter - "men vad bra att du är klar, då hinner vi med det och det och det också"....med påföljd att jag fick jobba dubbelt så mycket. Jag lärde mig förstås att jobba i lugnare takt där för att alls orka med.

Men blir inte det fel? Ska jag maska mig igenom dagen för att inte behöva arbeta så hårt? Och den som verkligen behöver tid på sig, den får ingen extra tid att vila eller ta det lugnt en stund.

Nu är jag nödd och tvungen att ta det lugnt pga min kropp men min handledare som är runt 75 årsåldern - hon är mycket piggare än jag och kan nog driva på rätt hårt. Så där får jag säga ifrån - snälla du, jag kan inte hålla ditt tempo! Jösses, hon kunde vara min mamma! Pigga tanter finns det....volontärarbetare dessutom. Den äldsta hos oss är 93 och smidig som en flicka. 

Jaja....jag gör det jag kan, i den takt jag kan och det som blir gjort blir gjort och är det viktigt är det väl inte värre än att jag får jobba över en liten stund......Nu väntar jag på besked om anställning. 

Mer jul - Adolphson & Falk

Jag är en lugn person 
med takt och ton 
måttfull och balanserad. 
Jag är tyst och still 
och det ska mycket till 
innan jag blir exalterad. 
Men jag har en last 
som håller mig fast 
i ett järngrepp varje vinter. 
När året är slut 
och snön ligger djup 
och slädarnas medar slinter. 

Jag vill ha mer jul. 
Ge mig mer jul. 
Jag vill ha mer jul. 
Ge mig mer jul. 
Tusen stjärnor som tindrar, 
glitter så långt jag ser. 
Av juleljus som glimmar, 
vill jag ha mer. 

En show glöms bort 
om den bara visar opp 
effekter som man knappast anar. 
Så ge mig trettio grader kallt, 
tomtar överallt 
och en skog av gröna granar. 
Jag vill ha snötyngda hus, 
tusentals ljus, 
kulörta kulor i drivor, 
bjällerklang 
som ackompangemang, 
på alla julens skivor. 

Jag vill ha mer jul ... 

Ge mig en svårknäckt nöt, 
sötare gröt, 
djupare dopp i grytan, 
glittrigare glim 
och grötigare rim 
och mer Arne Weise i rutan. 
Jag vill ha rymligare säck, 
segare knäck, 
fetare fläsk från grisen, 
krimsigare krams, 
längre långdans 
och raskare räv på isen. 

Jag vill ha mer jul ... 

Jag vill ha mer, mer. 
Ge mig mer, mer. 
Jag vill ha mer, mer. 
Ge mig mer, mer......

Den här älskar jag - särskilt i den här versionen - vilka röster!

Enjoy!