Jag har tidigare skrivit om runor här i min blogg. Oden fick runorna av Gud, sägs det, visserligen som gåva men han måste offra något för att få dem. Han valde att offra sitt ena öga.

Lite så är det väl för oss alla, vi måste ge för att få, kämpa för att nå ett mål. Alltnog, Oden fick runorna och gåvan att spå och sejda. Han är den ende manlige sejdaren, det ansågs nämligen inte manligt att kunna sejda och spå men det var just ingen som diskuterade detta med självaste Oden.

Sejdandet var kvinnogöra men inte vilken kvinna som helst, man föddes med gåvan och gick sen i lära hos en Völva.

Völvan är den mest intressanta personligheten under brons- och järnålder. Hon var en fri kvinna, kom och gick som hon ville men man kunde kalla på henne om man behövde hjälp. Hon fungerade som läkare, barnmorska, kände till örter och var kanske framförallt länken mellan gudar och människor. Hon åtnjöt också Frejs gåvor och visste nog att skydda sig mot oönskade barn.

Att sejda betyder att hon försatte sig i trans och förmedlade budskap från gudarna.

Hon kunde också spå i runor och även den yngsta pigan fick kärleksråd när Völvan kom till gården. Det fanns även gifta kvinnor som stannade på en gård och fungerade som völva, de kallades ”husfruvölva”.

Völvan hade respekt med sig, t o m gårdens hövding (som för all del kunde vara en kvinna) lyssnade på hennes ord och vart hon än kom blev hon väl mottagen. Hon var dessutom den enda förutom hövdingaparet som fick sitta i högsätet.

Hon var klädd i en blå mantel och hade en mössa av katt- och/eller lammskinn på huvudet. Hennes främsta kännetecken var dock staven, isländskans ord för stav är just völvr. I flera kvinnogravar från den här tiden har man hittat rester av järnstavar. Först trodde naturligtvis de manliga arkeologerna att man hittat rester av jakt- och fiskeredskap men det fick de backa på.

Kvinnan hade makt den här tiden, jämställdheten var en helt annan. Eftersom männen ofta var ute på resor och handelsfärder hade kvinnan nycklarna till gården och styrde och ställde med husfolk, drängar och pigor. Jämställdheten gick ut på att allt arbete var lika mycket värt och viktigt för gårdens överlevnad.

Völvan var en stark kvinna!

Jag är stark

Jag kan spå i runor

Jag kan hela med örter -

Jag är en Völva!

Min son skickade det här till mig:

Öppna i ett webfönster denna: http://www.rainymood.com/

och i ett annat webfönster denna: http://www.endlessyoutube.com/watch?v=HMnrl0tmd3k

Helst ska man ha lurar men det går bra med högtalare också, och ett glas vin. Låt de spela samtidigt och njut...

Plötsligt är jag långt tillbaka i tiden, till en campingstuga utanför Göteborg nå´n gång i mitten av 60-talet, jag är ungefär 9-10 år och vi är på semester hela familjen. Det är sent, det är mörkt och jag och min syster har precis gått och lagt oss. Pappa sitter vid bordet vid fönstret och har radion på. Det regnar ute, radion spelar mjuk jazz, det kan ha varit Leif "Smoke Rings" Andersson, och pappas cigarett glöder till då och då i mörkret. Antagligen hade han en whiskey på gång också, om jag kände honom rätt.   

Hela barndomens trygghet kommer över mig...mörkret, regnet, musiken och familjen - ingenting var farligt, inget kunde komma åt oss....det känns länge sen, det är länge sen.

Just den sommaren, när vi var i Göteborg, var det fullt pådrag efter Clark Olofsson, rånare och polismördare. Han hade setts just i det campingområdet vi bodde, han hade hoppat av samma spårvagn strax innan vi klev på och det var poliser överallt.

Idag var vår vän och hälsade på, han som är pappa till "trippelmördaren" i Härnösand som jag skrivit om tidigare. Det hela är fortfarande helt surrealistiskt och vi pratade om hur pojken mår nu när insikterna har landat om vad han har gjort, hur det är på rättsspykiatriska i Umeå och hur pappa ringer och pratar med honom nästan som vanligt.

För mig blev det en kollision mellan känslan av trygghet i barndomen och det brott en vuxen människa kan begå och förstöra inte bara offrens liv utan också sitt eget och sin familjs, släktingar, vänner.....

Jag har svårt att uttrycka vad jag menar men när jag låg där i sängen i campingstugan i Göteborg kände jag att inget ont kunde hända, trots att en mördare jagades utanför väggarna. Det är så barndomen ska vara för oss alla om det är som det ska - men hur många får känna så nuförtiden?

Egentligen?

Pappa och jag

För länge sen när jag började jobba på Gene Fornby fick jag rollen som Völva. Då studerade jag också den fornnordiska mytologin och de gamla magiska runorna. Här kommer den text om runorna jag hade på min hemsida. Om ni är snälla och orkar läsa kanske jag lägger in lite om Völvan och myterna också, lite framöver här....  

För att förstå runorna i sitt sammanhang bör man veta att det faktiskt inte är vikingatid, utan långt tidigare, tidig bronsålder och framåt till järnålderns slut. Det placerar oss i tidsspannet 4000 f Kr – 600 e Kr, under Vana-kultens tidsålder. Tidsrymden varierar eftersom allt kom lite senare här uppe i norr. Runorna blev sedan bokstäver och användes på runstenar och då är vi framme i vikingatiden.

RUNORNA

Runorna är bland de äldsta skrivtecken som man känner till och har troligen från början använts i magiska syften. Senare utvecklades runorna till de bokstäver vi använder idag. Runorna bestod av stavar som ristades i trä, vanligen i bok = bokstäver. Därför består de av raka streck, enkelt, eller hur?

Idag används mest runraden med 24 tecken till spådomar, många använder en 25:e runa, ”Den Tomma”, som ger en extra dimension till hela tolkningen. Det har diskuterats vilken runa raden ska börja, respektive sluta med, men jag hör till de som tycker att den skall börja med Ur, som står för det vilda, och sluta med Feh, som står för det tämjda. Detta kallas Uthark, efter de fem första runorna. (Börjar man med Feh blir det en Futhark.)

Det finns massor med böcker som tar upp runorna på olika sätt, bl a numerologiskt, och med noggranna tolkningar in i minsta detalj. För mig blir det övertolkat och mest en massa ord. Är man intresserad ska man absolut läsa dessa böcker, själv tycker jag att det räcker med att känna till grundenergin i varje runa och därefter känna in varje runa från gång till gång och samtidigt se samspelet i hela läggningen. Lite sunt förnuft på det, så blir det precis som det ska!

Formler och bindrunor

Man kan som sagt använda runorna att spå i, men också som formler och som bindrunor till beskydd eller för att avvärja sjukdomar och andra olyckor. En bindruna består som namnet anger av flera runor som binds ihop till en. Man kan då vända och vrida på runorna som man vill, till ett snyggt bomärke eller monogram om man så vill.

Ett enkelt sätt att göra en formel är att rista runan 3, 6 eller 9 gånger, t ex fä-runan för rikedom, eller sol-runan för kärlek. Man kan också lägga till sin älskades namn med runor.

Ett exempel på bindruna är den sk skräckhjälmen där älg-runan ristas i 4 riktningar, en avskräckande bindruna som är bra att ha t ex över dörröppningen om man inte vill ha in vad otyg som helst.

En annan skyddsformel är den s k ALU-formeln som består av Ass-Lagu-Ur, en utomordentligt stark bindruna.

En liten varning…

Vad man ska tänka på när man använder formler och magi överhuvudtaget är trefaldighetsregeln, den som säger att allt man gör kommer tillbaka tre gånger om (minst!) och noga tänka efter vad man ber om. Den karl man vill ha kanske är helt fel för en och det är kanske bättre att be om den rätte mannen istället för en viss person! Att be om ett arv innebär också att någon måste dö först och det var kanske inte det man i första hand ville. Man ska ha respekt för det man håller på med!

Jag märker att jag mer och mer avskyr att städa, det är inte roligt ens när det är gjort och det är fint....för då är jag så svettig och så trött och har så ont.

(Hmm...nu stannade det en traktor med släp utanför och från släpet hör jag...Bäää, bäääh, baaä...bäähäääää....Nåja, det var en parentes och en lammleverans till oss.)

Åter till städningen - tänkte just idag, när jag hängde över moppen, på när jag flyttade omkring som värst och städade ur ungefär en lägenhet om året, visserligen med hjälp av trogna vänner men nu var känslan densamma efter golven nere, som efter en 3:a på Uppsalavägen med trappa och allt. Och då pratar jag flyttstädning, inte veckostädning.

Finns det ingen skolungdom i närheten som vill tjäna en hacka? Men då kommer väl facket, eller Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan och jag åker dit på svart städhjälp och det ena med det andra. Men jag är ju sjuk? Får jag städa hemma då för Försäkringskassan? Jag blir ju dessutom utförsäkrad 1 juni - kanske de tycker jag ska städa nå´nstans då? Jag menar - kan jag städa hemma kan jag väl städa nå´n annanstans också?

Men jag kan ju inte det! Det är ju det jag inte kan! Moment 22....

Bytte också till sommartäcket i sängen....märkligt. Hörde på radion häromdagen, de hade en lyssnarfråga (tittarfråga höll jag på att skriva) om folk hade en sommargarderob som de plockade fram nu eller om de gick i ungefär samma kläder året runt. De flesta verkar köra samma stuk, vilket jag också gör måste jag säga....lite skillnad på jackor och skor och så, men annars, ungefär samma stil. Modern vart tionde år....

Åter till täcket. Jobbade för många år sedan med en kvinna som stolt förkunnade att hon tagit fram "höst-täckena". Det visade sig att de hade sommartäcken och vintertäcken och så några däremellan som fick duga under höst och vår. På den tiden hade jag/vi samma täcken året runt och fick komplettera med filtar om vi frös. Jag minns att jag stod där som en fågelholk och tänkte att jag aldrig hört talas om olika täcken för olika årstider. Tilläggas bör att jag var dryga trettio, småbarnsmamma och nybliven husägare - vi hade inte ens möbler att fylla upp hela huset.

Nu är jag gammal och utsliten och behöver täckas över, minsann. Vi köpte på Ikea för ett par år sedan ett s k "Årstidstäcke" i dun. Det är tre täcken i ett. Ett tunt, ett tjockare och så kan man sätta ihop dessa två för att få ett supertjockt täcke. Väldigt snillrikt och genomtänkt - heja Ikea!

Nu i vintras var faktiskt första gången vi använde den dubbla varianten! Men nu skiner solen, fönstren står öppna och vi ska ikväll inviga den tunnaste varianten för året!

Som kuriosa kan jag nämna att jag aldrig tidigare klarat av att dela ett stort täcke med någon av mina tidigare karlar (två stycken, det lät som om det var massor) men nu funkar det!

Så - nu är det städat (någotsånär) och renbäddat och fredag. Inte dumt, inte dumt alls!

Vad skriver man när man fått veta att en grabb man känner har slagit ihjäl sina syskon och deras pappa?

Vad känner man när man 3 dagar innan satt och åt tårta med samma grabb och hans pappa som fyllde år?

Hur kan det bli så här?

Tusen förklaringar och tusen åsikter, expertuttalanden men också hätska kommentarer.

Det är fortfarande en människa det handlar om, med familj och vänner.

Hans mamma, man kan bara inte föreställa sig hur det är för henne. Där finner jag inga ord....jag känner henne inte men jag är också mamma.

Jag har bara känt pojken i 4 år, min sambo har känt honom i hela hans liv. Han har firat jul med oss och varit här och fikat med sin pappa många gånger. Vi har följt hans jobbiga gymnasieår, vi har hört pappans oro för honom. Lite egen, lite inåtvänd men klurig och smart.

I det längsta försökte vi att inte tänka oss det värsta när nyheterna kablades ut, men varje ”värsta scenario” besannades, ett efter ett……

”Spretig familjebild” står det i tidningarna, det är det många som har. Bytt gymnasieprogram flera gånger, ja, det är det många som har. Styrketräning ….inget är ovanligt i sig.

Tusen förklaringar finns, men ingen som är hel, ingen som täcker allt, ingen som kan få oss att förstå hur det kunde gå så snett. Tusen tecken att tolka, men tecken som finns hos så många ungdomar som ändå inte slår ihjäl andra.

Tusen ord kan inte förklara.

Tusen möjligheter och ingen enda finns kvar. Bara offer……

..skulle världen stanna.

Det är rubriken på en krönika av Marianne Fredriksson. Jag citerar direkt (om än lite förkortat):

"Jag har fått en del brev som vill veta mer om en dialog mellan en läkare och hans hustru i en av mina böcker ("Blindgång" min anm). Han har just haft en patient, en kvinna som är ensam om ansvaret för en dement nittioårig far och ett barnbarn med en skör och sammansatt personlighet. Dessutom lever patienten i skuldblandad oro för en dotter som varit psykiskt sjuk. Och med en gnagande ängslan för en man som sällan är hemma. Så har hon ett yrke av den sorten "som helt kräver sin man".

Nåväl, den gamle doktorn sjukskriver henne för överansträngning, går till sin hustru och säger: - Kvinnor är inte kloka. - Det är sant, säger hon. Om kvinnor vore kloka skulle världen stanna. Det är därför alla kvinnor är rasande.

Patienten i historien är Kerstin, 50 år, högstadielärare. Jag tror inte hennes barn och barnbarn har smutsiga underkläder men troligen finns det gott om damm i vrårna i hennes hem. Säkert har hon tidigt grundlagda skuldskänslor som hon för över på barn och barnbarn.

Vad skulle hon då göra om hon vore klok och förnuftig och utan skuld? ....Om kvinnor vore kloka gick de inte uppe på nätterna och vaggade sjuka barn. Och sprang inte som jagade djur från jobbet till gamla föräldrar som behöver tillsyn. Slutade besöka ensamma mostrar, slutade lyssna på odrägliga tonåringar och kontrollera hur dags på natten de kom hem. Etc, etc i all oändlighet. Framförallt slutade de oroa sig och ha kroniskt dåligt samvete.

Sen kan man fråga sig vad som skulle hända med världen om allt detta enorma oavlönade och osynliga arbete upphörde.

Kvinnoliv innebär nu liksom på stenåldern att ha tusen skiftande uppgifter i den cykel som liv är. Det är småbarnsår med hundra bollar i luften, det är tonårsliv med uppror och frigörelse och det är medelåldrar med egna krämpor och gamla och sjuka föräldrar. Och så är det yrkesliv och spruckna relationer, skilsmässa ibland och rätt ofta är det allt detta på en och samma gång.

Så här står det i en rapport om kvinnors ohälsa från Institutet för Framtidsstudier: 'Olika diffusa sjukdomssymptom, ofta förknippade med trötthet och smärta, ökar dramatiskt. Omfattande ....studier....har sammanfattat en sjukdomsbild som benämns chronic fatigue syndrome, dvs en djup långvarig trötthet som inte går över med vila.  ....smärt- och trötthetsrelaterade sjukdomar drabbar främst kvinnor.'

De flesta i vårt samhälle lever i en verklighet som kan förklaras och kontrolleras....styrda av den gamla vetenskapliga världsbilden där det mesta som sker är lagbundet....om verkningarna är obehagliga ändrar man förutsättningarna. Det är en kreativ och mycket framgångsrik inställning...men det blev snålt om utrymme för det som inte kan beräknas eller förändras.....vi glömde att liv är relation och att relationer kräver omsorg, arbete och tid.

Kvinnor får inte de nya sjukdomarna för att de krusar örngottsband och dammsuger i vrårna. Det är inte dubbelarbetet i sig som sliter ut kvinnorna, det är oron och den hemska känslan av att aldrig räcka till som är orsak till utbränningen.

Oron är omsorgens baksida. Den som bryr sig om på djupet, lyssnar, ser, älskar och känner med en annan människa får finna sig i att vara orolig."

Så långt Marianne Fredriksson....

Texten har ett antal år på nacken men är högst relevant än idag. Det är vi kvinnor som fortfarande ska räcka till för allt och alla. Och vad annat kan vi göra? Vi kan inte stänga av livet.....

Jag har inga fler kommentarer.

När vi bodde i Övik hade vi en hund som behövde promenader. Vi hade också mycket lämpligt ett större skogsområde så gott som utanför knuten. Det blev många och långa promenader, läkande för själ, kropp och hjärta, under de åren. Både för hunden, matte och även husse.

En dag ute på den vanliga rundan märkte jag att det plötsligt stod bänkar utefter stigen. Enkla, rustika bänkar av stock, en halva till sittplats, en halva till ryggstöd bara. De återkom med jämna mellanrum och det var skönt att slå sig ner i solen en liten stund, kanske dricka lite medhavt vatten eller bara lyssna på fåglarna och humlorna. En kort tanke snuddade ibland vid frågan om kommunen verkligen kostat på detta eller vad? Men jag njöt av skogen och av bänkarna.

Så en dag mötte jag en äldre man just vid en så´n bänk, det var inte ovanligt, många tycker om den här skogen och det finns hur mycket stigar och vägar som helst. Många går med hundar eller barn eller bara strövar omkring själva.

Alltnog, denne man hälsade på hunden och vi bytte några ord, så där som man gör. Jag nämnde bänkarna och sa att jag tyckte det var så bra och trevligt att de kommit dit.

Ja, säger han, det är jag som gjort dem. Min fru tycker så mycket om att gå i skogen men har fått kärlkramp nu på äldre dar och jag ville hon skulle kunna fortsätta vara i skogen. Nu kan hon ta en promenad men vila med jämna mellanrum.

Rörd gick jag vidare, rörd har jag blivit varje gång jag tänkt på dem och rörd är jag nu när jag skriver om dem.

Vår hund är borta sen 12 år, jag har inte gått där på över 10 år, men jag hoppas att det paret vandrar mellan bänkarna nu, i skogen ovanför Svedjeholmen och vilar en stund och hör vårfåglarna kvittra.

En klar och kall men ack, så vacker vårkväll. Vi kollar in betesmarkerna inför det stora fårsläppet och sommaren.

Tänk, att ta en bild bara, med mobilen och det blir så bra! Jag bjuder på en till...