Häromdagen åt jag lunch med min son. Jag åker till Sundsvall en gång i veckan för akupunktur och vi har försökt få till en lunchträff i en månads tid nu men inte lyckats. Men till sist...det är numera inte ofta man får prata IRL med sina barn...men så är livet och bara det faktum att de klarar sig själva och lever bra liv tycker jag är gott betyg till mig som mamma. Det är det man har barnen till, att bli självständiga individer...men nu spårar jag ur igen.

Vi träffades, min son och jag, en liten bit från matstället och som vanligt slogs jag av vad lång han är och skäggstubb och ja, (men mamma........!)

I alla fall stegade han iväg och jag snubblade efter. In på matstället där jag liksom stannade till och tittade runt (det har varit fik där förut så jag hade inte sett stället i dess nya regi) medan sonen med långa kliv stegade fram till spiraltrappan och snabbt liksom rann nerför den....jag var inte så långt efter när han raskt kom upp igen och sa att det fanns gott om bord nere. Innan jag visste ordet av var han framme vid disken och läste upp dagens rätt för mig.

Lätt vimsig bestämde jag mig för sallad (ja, jag försöker äta nyttigare...hm) och eftersom han redan hade räknat fram rikskuponger betalade han för mig också. Hejåhå....samma fart nerför spiraltrappan igen och fram till ett ledigt bord.

Andfådd påpekade jag hans tempo medan vi hängde av oss ytterkläder och hämtade bestick och dricka - han är 23, jag är 53 och visserligen bär jag på några kilon för mycket men....jösses, det märks att jag gått in i den mer flegmatiska delen av livet medan han är ung, på väg uppför i karriären och alldeles i början av vuxenlivet med flickvän, lägenhet, resor och en massa planer.

Klart han har mer fart och tempo än jag.......Kanske det är tidens utveckling, allt går ju mycket fortare, kanske är det det att jag är äldre, utbränd och tröttare...men jag måste säga att jag tycker det är skönt att inte vara kvar i det tempot för det hade jag också förr.

Men herreminje vad tiden går fort! Nu är det hans tur! Och lunchen bjöd han på! Så bra att min son tjänar mer än jag!

Och här är dottern också på väg ser jag....

 

Susanne

11 december 2009 19:16

Känner igen detta med tempo och ungar och tiden nu och då och njuter av att kunna ta det lugnt i rulltrappan när jag är hos dottern i Stockholm (bara jag håller åt höger...annars kan de tro att jag är nån lantis!) Kram

http://www.susannesliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...