Undrar om det är en kvinnlig grej - att hela tiden glömma sig själv.

För 17 år sedan gick jag in i min första vägg. För 7 år sedan den andra väggen. Just nu har jag en "nära-väggen-upplevelse".

Första gången hade jag tur, var förhållandevis ung och fick bra hjälp av dåvarande arbetsgivaren, Örnsköldsviks Kommun och Företagshälsovården där. Kom tillbaka efter 2 år med sjukskrivning och rehabilitering och klarade av att arbeta heltid inom mitt yrke, fritidspedagog.

Skilsmässa, flytt och byte av arbete orsakade den andra väggen och nu gick jag inte bara in i utan rätt igenom den med buller och brak. Denna gång fick jag ingen som helst hjälp eller stöd av arbetsgivaren, Sundsvalls Kommun, fick mest höra att jag var besvärlig och "du har väl inte mer än andra, varför blir du så här?".

Det var faktiskt Försäkringskassan som hjälpte mig den gången, med Österåsen, Örnrehab (se där, Örnsköldsvik igen) och arbetsprövning tills jag fick läkarorder och själv insåg att jag inte skulle arbeta mer i barngrupp, absolut inte mer än 50% och inte inom skola/barnomsorg. Dock var det inom barnomsorgen jag skulle omplaceras och jag fick en halvtid på en småbarnsavdelning. Där fungerade det bra, jobbade 5 timmar 4 dagar i veckan, fick en återhämtningsdag på onsdagen och jag kunde vila med småttingarna mitt under arbetsdagen.

Då kom nästa besked, Försäkringskassan ansåg att om jag arbetade inom barnomsorgen trots att jag avråtts skulle jag inte få sjukpenning om jag blev sjuk igen. Så, kommunen tvingades krypa till korset och vi kom fram till en överenskommelse där jag fick jobba på Norra Berget under min uppsägningstid och samtidigt arbetspröva mig upp till 75%.

Sökte mig till handeln, fick lönebidrag och arbetade först på Amuletten i Sundsvall och senare och fortfarande på Fin Inunder i Härnösand, halvtid på båda ställena. Passar mig alldeles utmärkt. Ett inkomstbortfall på 3000 i månaden men, ja,...hmm, inga kommentarer till det, jag lever ju än och är definitivt inte mager så....

Så,  varför, varför, varför åker jag ner till Sundsvall en dag i veckan (som jag gjort hela hösten) och samlar ihop massor att göra den dagen, hjälpa min gamla mamma (nog så lovvärt, men ansträngande) göra en massa ärenden och storhandla i Birsta. När jag borde ligga på soffan på min lediga dag....

Varför, varför, varför tar jag på mig föreningsjobb? Jo, för att det är intressant och roligt, ja, men det tar lik förbaskat energi. Nu har jag hoppat av ett ordförandeskap, mitt i "mandat-perioden", någonstans måste jag sätta ner foten och de klarar sig utan mig.

Är med i en annan förening men där tänker jag inte kasta in handduken, där är jag mer deltagare än arrangör och det är roligare och mer givande och tar inte lika mycket energi.

Inte konstigt att jag haft ont i huvudet hela hösten, inte konstigt att jag haft ont i ryggen, inte konstigt att jag till sist får urinvägsinfektion och penicillin.

Och nu när jag sitter här hemma och inte kan annat - då kommer tröttheten, den trötthet som jag egentligen känt hela hösten men inte lyssnat till.

Att man aldrig lär sig!

Fyra i svärd, A. E. Waite / P. Colman Smiths Tarotlek.

 

Lie

11 februari 2010 14:00

Det är svårt att förstå det här... man måste träna sig att förhålla sig annorlunda. För att förstå... det kan man nog aldrig, ända in på djupet. Vem vill inse att man inte längre är den man var... inte ens som de flesta är?

Jag förstår inte bättre än du. Jag ser inte när det håller på att hända. Det ramlar ner i skallen på mig, som en istapp som tappat taget. Kanske är det räddningen, att man inte riktigt förstår? Man kanske skulle tappa hoppet då?

Nä, det är bara att träna på att planera utifrån sitt minimalaste jag och hoppas det håller. Och att inse, när det är läge att ge upp kampen - att kroppen säger ifrån, vilket du nu har gjort. Bra! Vila nu ordentligt och hämta krafter!

KRAM!

 

linda

14 februari 2010 17:48

Vad är det där för dumheter. Ta det lugnt människa! Tänk på dig själv lite mer.

http://missgarn.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var ett tag sedan... Long time, no writing...   Sist skrev jag om min förra chef som vågade tro på mig, utbränd gammal käring. Dock nådde hon inte ända fram, trots att hon nog ville. Inget fast jobb, bara förlängning på förlängning och en lön...

  Vet ni, jag har helt slutat söka jobb. Det är ingen idé för någon som jag. Äldre, med en sjukdomshistoria bakom mig.   Men har ni tänkt på en sak, ni arbetsgivare?   I min ålder vabbar man aldrig. I min ålder har man rätt lång arbetsli...

  Nobelpriset i medicin går till alla kämpande sjuk- och undersköterskor på våra sjukhus.   Nobelpriset i ekonomi tilldelas alla ensamstående mammor som får barn- och underhållsbidraget att räcka till en ständigt växande, krävande barnaskara va...

Ja, jag vet att det här är negativt. Men så här känns det nu och det tänker jag skriva om. Oavsett alla förståsigpåare, besserwissers och förespråkare av attraktionslagen. Nej, tanken skapar inte allt. Nej, det går inte att tänka sig frisk. Nej, det ...

I barndomslandet lekte vi jämt. Vi var ute jämt. Hade vi roligt jämt? Nej, kanske inte. Det var inte så roligt när man inte fick vara med.    Så känner jag litegrann nu. Faktiskt. Jag får inte vara med. Inte på jobbet där man nu planerar för utve...