Undrar om det är en kvinnlig grej - att hela tiden glömma sig själv.

För 17 år sedan gick jag in i min första vägg. För 7 år sedan den andra väggen. Just nu har jag en "nära-väggen-upplevelse".

Första gången hade jag tur, var förhållandevis ung och fick bra hjälp av dåvarande arbetsgivaren, Örnsköldsviks Kommun och Företagshälsovården där. Kom tillbaka efter 2 år med sjukskrivning och rehabilitering och klarade av att arbeta heltid inom mitt yrke, fritidspedagog.

Skilsmässa, flytt och byte av arbete orsakade den andra väggen och nu gick jag inte bara in i utan rätt igenom den med buller och brak. Denna gång fick jag ingen som helst hjälp eller stöd av arbetsgivaren, Sundsvalls Kommun, fick mest höra att jag var besvärlig och "du har väl inte mer än andra, varför blir du så här?".

Det var faktiskt Försäkringskassan som hjälpte mig den gången, med Österåsen, Örnrehab (se där, Örnsköldsvik igen) och arbetsprövning tills jag fick läkarorder och själv insåg att jag inte skulle arbeta mer i barngrupp, absolut inte mer än 50% och inte inom skola/barnomsorg. Dock var det inom barnomsorgen jag skulle omplaceras och jag fick en halvtid på en småbarnsavdelning. Där fungerade det bra, jobbade 5 timmar 4 dagar i veckan, fick en återhämtningsdag på onsdagen och jag kunde vila med småttingarna mitt under arbetsdagen.

Då kom nästa besked, Försäkringskassan ansåg att om jag arbetade inom barnomsorgen trots att jag avråtts skulle jag inte få sjukpenning om jag blev sjuk igen. Så, kommunen tvingades krypa till korset och vi kom fram till en överenskommelse där jag fick jobba på Norra Berget under min uppsägningstid och samtidigt arbetspröva mig upp till 75%.

Sökte mig till handeln, fick lönebidrag och arbetade först på Amuletten i Sundsvall och senare och fortfarande på Fin Inunder i Härnösand, halvtid på båda ställena. Passar mig alldeles utmärkt. Ett inkomstbortfall på 3000 i månaden men, ja,...hmm, inga kommentarer till det, jag lever ju än och är definitivt inte mager så....

Så,  varför, varför, varför åker jag ner till Sundsvall en dag i veckan (som jag gjort hela hösten) och samlar ihop massor att göra den dagen, hjälpa min gamla mamma (nog så lovvärt, men ansträngande) göra en massa ärenden och storhandla i Birsta. När jag borde ligga på soffan på min lediga dag....

Varför, varför, varför tar jag på mig föreningsjobb? Jo, för att det är intressant och roligt, ja, men det tar lik förbaskat energi. Nu har jag hoppat av ett ordförandeskap, mitt i "mandat-perioden", någonstans måste jag sätta ner foten och de klarar sig utan mig.

Är med i en annan förening men där tänker jag inte kasta in handduken, där är jag mer deltagare än arrangör och det är roligare och mer givande och tar inte lika mycket energi.

Inte konstigt att jag haft ont i huvudet hela hösten, inte konstigt att jag haft ont i ryggen, inte konstigt att jag till sist får urinvägsinfektion och penicillin.

Och nu när jag sitter här hemma och inte kan annat - då kommer tröttheten, den trötthet som jag egentligen känt hela hösten men inte lyssnat till.

Att man aldrig lär sig!

Fyra i svärd, A. E. Waite / P. Colman Smiths Tarotlek.